Anders Hesselbom

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den sextiotredje.

Olika ord har olika betydelse av en väldigt god anledning, men om man inte tycker att ordval är speciellt viktigt så kan man mycket väl säga t.ex. högre makt när man menar t.ex. naturligt fenomen. Detta argument påminner om Mattias Irvings försök att legitimera religion genom påståendet att kristendom bara är ett slags ateistisk kulturyttring, en lek med ord, och något lika naturligt som den gudafria naturalismen. Detta argument är effektivt eftersom den troende kan påstå vad som helst angående sina föreställningar om verklighetens beskaffenhet, och först om den troende möter ifrågasättande var allt på skoj. En lek med ord. Semantik.

Kristendomen kommer med en tung förpliktelse om missionering, predikan, rekrytering och likriktat tänkande. Kristna organisationer, inte minst Svenska Kyrkan, har därför utvecklat ett mycket obehagligt intresse för andras barn, där de själva ser sig som ”kulturbringarna” till det andefattiga samhället – ett samhälle som saknar obligatorisk konfession till den protestantiska tron och som befolkas av historielösa ”religiösa analfabeter”. När Svenska Kyrkan praktiserar sin lösning på sin problembild (som bl.a. innefattar religiösa riter på skoltid) påstår de saker som de står för, om de inte blir ifrågasatta. I bästa fall något i stil med ”det finns en gud som älskar dig” och ”du är skapad i hans avbild”, men som vi alla vet är Svenska Kyrkan ganska tolerant mot avvikande teologiska föreställningar.

Och här kommer vi till det fina i kråksången. Underförstått så finns ingen gud som älskar dig, det är bara en ”lek med ord”. Men detta framgår inte förrän utsagorna ifrågasätts. Att vända sig till små barn är alltså inte bara strategiskt viktigt, det är bekvämt då barn har en inbyggd tillit till auktoriteter.

Föregående – Nästa