Anders Hesselbom

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den sjuttiotredje.

Den nya vågen av argument mot icke-tro på övernaturliga ting, handlar mer eller mindre uteslutande om att argumentera runt sakfrågan, gärna genom att angripa person istället för sak, vilket detta försök till försvar handlar om. Den troende som inte har något att säga om sakfrågan, och väljer därför att säga något om den som inte delar tron. Mattias Irving brukar prata om ”kunskapssyn” när han inte blir bekräftad i sina föreställningar (del 38), och detta argument om tvärsäkerhet handlar egentligen inte om sakfrågan, utan om ett attribut hos motdebattören – motdebattörens tvärsäkerhet.

Denna strategi används även ganska flitigt av kreationister. Då beröms inte den egna osäkra gudstron i kontrast med den tvärsäkra icke-tron, utan den egna osäkerheten inför evolutionsteorin. Om lite goda argument och evidens kan få dig att överge den bibliska förklaringen till arternas mångfald, så beror det på att du helt enkelt är en tvärsäker evolutionist.

Först lite beröm: Det är braatt inte vara tvärsäker utan goda skäl. Den som är tvärsäker på sin sak, utan att utvärdera andra aspekter av frågan, har svårt att ändra ståndpunkt, och ur den aspekten vill jag berömma argumentet. Men problemet uppstår när argumentet används som slagträ istället för goda argument eller bevis. Jag, som har slutat tro på Gud, vet att det är dumt att lyssna på argument om man inte är beredd att ändra sig, och om två personer har olika uppfattning i frågan om någots beskaffenhet, har trots allt ofta minst en person fel.

Och allt som oftast handlar detta försvar om en vädjan. När man varken kan argumentera för sin sak eller ta intryck, det är då denna fras levereras, och det belyser en viss ironi. Det är ju trots allt inte den som bäst försvarar sin ståndpunkt som ska ändra sig, om någon nu ska göra det, och när jag väl väger argumenten för att tro på en allsmäktig Guds existens, finner jag det mycket tydligt att vi inte har några som helst skäl att tro – varken ett övernaturligt väsen som satte Jesus på jorden eller på en subtil kraft som bidragit till människans, universums, jordens eller något annats tillkomst. Påpekandet att Gud ”inte är någon gubbe med skägg” betyder inte att Gud är en mer plausibel hypotes än en gubbe med skägg, det betyder bara att gudstroende själva inte har någon gemensam definition. En del personer som gör utsagan ”jag tror på Gud” menar att de tror på ett övernaturligt väsen som placerade Jesus i mellanöstern för tvåtusen år sedan, andra som gör samma utsaga menar att de tror på en transcendent ”kraft”.

Att tro på något som det inte finns någon anledning att tro på, blir alltså inte mer hedervärt bara för att man åberopar sin försiktighet och andras tvärsäkerhet. Om försiktigheten är genuin, borde den komma till uttryck genom att man inte särbehandlar något specifikt väsen eller fenomen, utan behandlar allt som inte verkar finnas på samma sätt: Man tror inte på det. Även i del 51 hanterades ordet tro, och del 93 handlar om retoriken som används när den troende av retoriska skäl behöver visa att han är säker på sin sak.

Föregående – Nästa