Anders Hesselbom

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den åttioförsta.

Som påpekat i del 70 är vissa orsaker av frånvaron av gudstro att betrakta som brist på religiös musikalitet, att man är tondöv för Gud, eller rent av religiös analfabet. Frånvaro av gudstro kan i själva verket bero på flera olika orsaker:

Man kanske inte har fått en rättvis presentation av en plausibel gudsbild? Jag misstänker att denna orsak inte är precis ovanlig, och för mig personligen är detta en viktig faktor. En av mina stora förhoppningar i samtal med troende är att de ska kunna berätta vad de tror på, och på vilka grunder de tror, men av någon anledning är detta sällan intressant för den troende. Inte alla är välkomna in i den gemenskap som Gud reserverat för dem som vill tro, och skepticism luktar problem lång väg för en mystisk Gud. Det finns inget som tyder på att något gudomligt väsen existerar, och då inget tyder på att Gud finns, kan man helt enkelt inte att ha ett öppet sinne i frågan huruvida Gud finns eller inte – man måste vilja tro.

Om man betraktar frågan om Guds existens som en vetenskaplig fråga, och söker efter fenomen i yttervärlden som kan knytas till att Gud faktiskt finns på riktigt, så kommer inget att hittas. ”Gud låter sig inte vägas eller mätas” heter det. Att något inte kan vägas eller mätas, är inte något som i sig självt signalerar att frågan om Guds eventuella existens inte kan hanteras vetenskapligt, eftersom vetenskapen inte står handfallen inför annat som inte heller kan vägas eller mätas. Men den som har vetskapen om att Gud kanske trots allt inte finns på riktigt, och dessutom är oförmågan att anpassa sin uppfattning i frågan om Gud, är det viktigt att vetenskapen inte ska besvära sig. Man kommer inte hitta något. Man måste vilja tro.

När jag frågar efter grunden för en föreställning som yttras, är det för att kunna ta ställning till om jag ska dela föreställningen. Och av svaren att döma, så finns inga skäl att tro på Gud. Det betyder inte att inte Gud kanske finns, men det finns ingen anledning tro.

En kritik mot detta resonemang skulle kunna vara att även en skeptiker tror på sådant som inte kan bevisas. Men denna kritik anser jag vara ogiltig. Även om man gör kritiken lite mera rimlig genom att säga att en skeptiker tror på sådant som inte kan styrkas så vill jag vifta bort den, eftersom skeptiker rimligen håller sina grundlösa antaganden till ett minimum, och låter antagandets användbarhet vara en faktor. Det kan vara fullkomligt legitimt att som skeptiker anta att vi kan lära oss något om vår omvärld genom att studera den, trots att detta antagande inte kan styrkas utifrån. Däremot finns det mig veterligen inget som är användbart att tänka sig att gudar finns. Det ställer bara till problem i ekvationerna.

Detta betyder inte att inte skeptiker kan må bra av att fantisera, men det gäller att veta att det är det man gör. Att förstå vad som fantasi och vad som inte är det är användbart, åtminstone ur ett naturalistiskt perspektiv. Om Gud ska tillåtas vara en bricka på spelplanen, måste hans existens styrkas, eller så måste antagandet om hans existens legitimeras med goda argument. Att inte ens det sistnämnda har gjorts, kommer att göras, eller kan göras, borde få vem som helst att dra öronen åt sig. Att vara skeptiker handlar inte om att ha rätt, det handlar om att ta intryck.

Föregående – Nästa