Anders Hesselbom

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den åttiofjärde.

Att vädja till konsekvenser är inte begränsat till religionens domäner, utan återfinns så snart det finns ett genuint vurmande av den typ som utmärker religion, men inte är begränsat till gudstro. Uttrycket av vädjan till konsekvenser tar avstamp i vanligt önsketänkande: Man tror att något förhåller sig på ett visst sätt, för att man vill att något ska förhålla sig på ett visst sätt. Man kan tänka sig att man singlar slant och hoppas på att få klave. Och eftersom man hoppas på klave, så tror man att man får klave.

Önsketänkande betraktar jag som både mänskligt och ibland även sympatiskt, men när man vädjar till konsekvenser, så betraktar man sitt önsketänkande som något som vore mer giltigt än just primitivt önsketänkande. Betrakta påståendet att ”livet saknar mening om Gud inte finns”, som ensamt i sig bara är ett uppgivet påstående, men förekommande i samtal om huruvida Gud finns eller som argument för Guds existens, är typexempel på vädjan till konsekvenser. Påståendet säger nämligen något om föreställningen om konsekvenserna av någots varande, inte något om tings varande. Formen är densamma som vädjan till okunskap (”om inte Gud finns, varifrån kommer då moralen”, se del 14).

Vädjan till konsekvenser är alltså ett elegant exempel på hur vurmande, såsom religiös tro, saboterar objektiviteten. Vurmandet i sig, alltså hoppet om Guds närvaro, är egentligen inte det problematiska. Om jag, i egenskap av icke-troende på Gud, får relatera till detta hopp, så kommer jag direkt att tänka på min inre önskan om mina medmänniskors välmående och välstånd. Men rent förnuftsmässigt måste jag givetvis förhålla mig till att min förhoppning om mina medmänniskors välmående och välstånd inte ensamt räcker som argument för att mina medmänniskor mår bra. Om det skulle ha räckt, skulle jag kunna göra skillnad genom att sitta hemma på kammaren och önska och be, vilket naturligtvis är en befängd tanke för den som kan betrakta situationen nyktert (vilket inte innefattar personer som ber till Gud).

Men igen, önsketänkande är mänskligt. Det är när man låter önsketänkandet ligga till grund för sin förståelse för sin omvärld, som man hamnar fel. Och om detta inte är tydligt nog när det gäller abstrakta och subtila fenomen som potentiella gudars existens, så borde det vara mer än tydligt när vi tittar på mer konkreta ting. Om inte annat, så har vi den empiriska metoden, som vilar på möjligheten att utföra och upprepa experiment. Man kan helt enkelt singla slanten och önska klave, och jämföra utfallet med att singla slanten utan att önska klave. Skillnaden är önskans relevans för någots beskaffenhet, och om man kommer fram till något annat än exakt 0, har man för få mätpunkter eller någon annan brist i sitt test.

Om någon betraktar det som lite ledsamt att förhålla sig till det faktum att Gud inte finns på riktigt, så finns alternativet att låta förnuftet kapitulera till förmån för gudstron. Man kan även ta tjuren vid hornen och vara ledsen över Gud faktiskt är hittepå. Vad man väljer, säger inget om Guds existens, det säger något om viljan att förstå sin omvärld.

Föregående – Nästa