Anders Hesselbom

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den åttioåttonde.

Ibland gör sig religionens antagna okränkbarhet påmind genom ett mycket märkligt ställningstagande, gärna i samband med rapporter om religiöst motiverat våld. Vissa människor verkar ha ett behov av att påpeka att religion är något oproblematiskt, men att människor inte är det. Ett typiskt exempel kan vara att när media rapporterar om en förälder som begått illgärningar mot sina barn i tron om att de agerar i enighet med Guds vilja, så finns det alltid någon ”moderat troende” som lite hurtigt säger att det inte är religionen som är problemet, det är människan.

Hur heligt får ett fenomen som religion egentligen vara? Givetvis finns det människor som begår illgärningar mot sina barn på grund av andra övertygelser än religiösa, eller helt enkelt för att det är något fel på dem. Men det finns absolut ingen naturlag som säger att ett påbud är positivt för att det är religiöst motiverat, eller att en åsikt är god för att den är religiöst motiverad, vilket skulle vara fallet om det inte är religion som är problemet. Religiösa påbud kan vara både positiva eller negativa. Fysikern Steven Weinberg uttrycker sig så här apropå religiöst motiverade gärningar, fritt översatt från essän A Designers Universe:

För mig är det rent förbryllande att man hellre skyller religionens tillkortakommanden på dess anhängare än på religionen som sådan. Den som betraktar sig som ”moderat troende” delar förmodligen vissa antaganden med naturalisterna och ateisterna, som t.ex. att Gud inte ingriper, inte utför några mirakel och, framför allt inte pratar med sina undersåtar. Vi, de moderata och ateisterna, kan alltså lugnt enas om att Gud befinner sig någonstans mellan en tankekonstruktion och ett transcendent väsen. Den som tror något annat, är per definition inte ”moderat troende” utan snarare vidskeplig. Däremot är det inte säkert att vi delar synen på religionen, vilket ställningstagandet att det ”inte är religion som är problemet” ger uttryck för.

Tänk den person som är uppvuxen i en miljö där det finns postulat som säger att Gud kan kommunicera med sina undersåtar, och att Guds vilja är lag. Den person som accepterar dessa postulat, kommer att vara fullt kapabel att begå illgärningar i religionens namn på grund av faktorer som det snarare är personens föräldrar som borde ställas till svart för. Den personen vill jag hellre fria än fälla, men om man friar, så skyller man ju faktiskt problemen med religion på just religionen – detta okränkbara fenomen. Därför vill man skylla på människan. Att inta hållningen att det finns några rötägg i en annars perfekt värld, är bekväm. Feg men bekväm.

Men som vi redan konstaterat i del 47 och 87 så har religionen problem som både är allvarliga och direkt exklusiva, och precis som allt annat ska religion dömas för vad som utmärker det, inte för vad de med ansträngning lyckas imitera.

Föregående – Nästa