Anders Hesselbom

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den nionde.

Om en troende kristen gör en utsaga, görs inte det alltid för att skapa en diskussion, det görs inte alltid för att med glädje invänta mothugg. Det kan göras för att skapa tröst till åt en medmänniska. En så pass enkel utsaga som ”Gud älskar dig” kan göras av denna anledning, snarare än av anledningen att den gudstroende längtar efter att få förklarat för sig för tjugonionde gången att han ”inte har någon vetenskaplig grund för att göra det uttalandet”. Situationen som jag vill påvisa är (guds)troendes och generella missnöje med vetenskaplig skepticism, och metaargumentet som detta missnöje ibland lockar till är:

Undvik att använda en mästrande stil! Detta följs gärna upp med utsagor som syftar till att åberopa att man blivit förminskad – den stora, mystiska och mäktiga guden som man tror sig vara älskad av, har jämförts med t.ex. smurfer. Orsaken till jämförelsen är egentligen inte att göra en jämförelse, utan att bjuda på en analogi som den troende kan förhålla sig till – se del 8 i denna serie – en analogi som syftar till att förklara hur relevant Gud egentligen är för någon som inte tror. En grund till missnöjet kan alltså eventuellt härledas till ett ögonblick av insikt i vad ateism faktiskt är – icke-tro: Det som ena parten verkligen tror på, och inte bara tror på utan anser vara något stort, heligt och mäktigt, är inte värt något alls för en annan!

Anledningen till att detta argument är dåligt, är att det egentligen inte handlar om sakfrågan: Varför är (din) religion något legitimt. Det handlar om en åsikt om meningsmotståndaren, och är alltså en distraktion i debatten – en rökridå att gömma sig bakom eller en red herring att fokusera på istället för det egentliga målet: Religion har ingen plats i ett civiliserat samhälle.

Föregående – Nästa