Anders Hesselbom

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den nittioförsta.

I del 82 hanterade jag försvaret som bygger på att hänvisa till att religion inspirerar till goda gärningar, men varför skulle t.ex. kristendomen inspirera till mer goda gärningar än något annat? Låt oss titta på den kristna religionens urkund, Bibeln, och fundera på vad texternas kontext gör med budskapet som återfinns däri.

Kristen tro och kristen moral är på många sätt separerad från Bibeln. Inte alla menar längre att Bibeln är Guds ord, och de som fortfarande menar att så är fallet, har utvecklat argument som pekar ut metaforer och kontextuella betydelser, för att slippa stå till svars för att dyrka en psykopatisk gud.

En metafor liknarberättelsen som faktiskt skrivs, och bär på en liknande innebörd. Berättelsen om Noaks ark och syndafloden är inte någon metafor om den syftar till att beskriva en faktisk historisk händelse. Denna händelse ska ha ägt rum för 4000 år sedan, enligt anhängarna av hypotesen. Och är syndafloden en faktisk historisk händelse, så har Gud utrotat i princip allt liv på hela jorden på grund av sitt missnöje livet. Det fanns för mycket ondska i skapelsen, så därför beslutade han att dränka i princip hela skapelsen. (Personligen ifrågasätter jag effektiviteten i åtgärden som Gud vidtog, eftersom det finns en del ondska även idag – därför har vi teodicéproblemet.)

I ljuset av att detta är en historisk händelse, kan jag komma till slutsatsen att Gud är drastisk och farlig. På grund av att jag råkar leva bland ondska, kan jag när som helst dränkas. Det var åtminstone sant för de som levde före översvämningen i fråga, men gudomliga order om blod och död har vi sett både före och efter, så man vet aldrig. Gud är drastisk och åtminstone potentiellt farlig. Hade han varit en tiger, hade vi tagit fram bedövningspistolerna.

Om vi istället tänker oss att syndafloden aldrig ägt rum, har vi fortfarande en berättelse vars sensmoral pekar ut Gud som drastisk och farlig, men nu sker detta genom en metafor, inte genom ett exempel hämtat ur historien. Att berättelsen är en metafor förändrar inte dess innebörd, det eliminerar bara ett bevis för att Bibeln innehåller lögner – vi råkar nämligen veta att någon global översvämning aldrig skett och att någon ark aldrig byggts. Men det eliminerar inte budskapet.

Budskapet kan förvanskas genom att något tas ur sitt sammanhang. I fel kontext eller helt utan kontext kan ett budskap, beskrivet genom en metafor eller en verklig händelse, framstå som mer eller mindre sympatiskt. Just syndafloden berättas det om i Första Moseboken, i ett sammanhang som syftar till att kasta ljus över Guds karaktär, så här finns ingen kontext som kan rädda den som ogillar budskapet, men det är lätt att hitta exempel i Bibeln där kontexten verkligen är viktig.

I Mark 8:17 återges detta citat från Jesus: ”Är ni så förstockade? Kan ni inte se fast ni har ögon och inte höra fast ni har öron?” Det låter onekligen som om Jesus använder ett förminskande språk om sina lärjungar. Så vad händer om man sätter detta i sitt sammanhang? Jo, då ser vi att det lärjungarna gjort för att anses ha förtjänat detta, var att de bekymrade sig över matbrist, och var underförstått klentrogna. I ljuset av att Jesus straffar omsorgsfullt tänkande och förnuft, måste jag faktiskt säga att han framstår som ännu mer osympatisk.

Eftersom jag gärna förhåller mig till berättelsen om Noaks ark, vill jag kommentera påståendet att berättelsen kan vara ”baserad på en verklig händelse”, som t.ex. en lokal översvämning. Att berättelsen är ”baserad på en verklig händelse” som är en annan händelse, följer till att berättelsen är falsk, eftersom berättelsen inte beskriver någon lokal översvämning. Regnbågen – tecknet på att Gud aldrig skulle upprepa detta straff – har visat sig både före och efter andra lokala översvämningar.

Föregående – Nästa