Anders Hesselbom

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den nittioandra som hanterar en annan definition av ”blind tro” (del 72), nämligen viljan att göra vad som helst för Gud.

Jag har redan konstaterat att gudstro alltid är blind tro i någon definition, men den som anser sig tro på goda grunder betraktar nog hellre blind tro som viljan att okritiskt lyda Gud.

Gud antas ha existerat föralltid. Vår kunskap om Guds aktiviteter i miljarders och åter miljarders år innan han plötsligt skapade Universum för 13,7 miljarder år sedan, är minimal. Vi kan göra en del gissningar, eftersom vi har en del kunskap om Gud som vi fått genom våra teologers arbete, men vi kan t.ex. inte veta om Gud hade tråkigt under den evighet som passerade före Universums skapelse. För Gud kan nämligen en dag vara som tusen år, och tusen år kan vara som en dag. Det vi vet, är att vi hade fel på den tiden vi trodde att Gud hangripligen skapade himlen, jorden och människan för 6000 år sedan. Men vi vet att någon gång under den oändliga tidsrymden som Gud har funnits, så var det något som fick honom att vilja ha en avbild. Enligt den gudomliga planen, skapade han i detta syfte ett universum för just 13,7 miljarder år sedan. Sedan lät han i princip alla dessa 13,7 miljarder år passera, innan han för 250 000 år sedan skapade människan. Sedan lät han en betydande andel av dessa 250 000 år passera, innan han, för 2000 år sedan, offrade sin son för att rädda oss från helvetet.

Vi trodde att jorden skapades tillsammans med Universum för 6000 år sedan, men när vi började gräva i det, visade det sig vara helt fel. När vi sätter oss ner för att lyssna på Gud och försöka förstå vad han säger, kan saker och ting ha gått fel. Vi har sett detta gång på gång. Kanske att Gud inte hatar biologi? Nej, tydligen inte. Kanske att Gud inte hatar homosexuella? Nej, tydligen inte. Kanske att Gud inte hatar förhudar? Skaldjur? Gris? Astronomi? Muslimer? Svenska kungahuset må bekänna sig till den Augsburgska bekännelsen, en bekännelse som betraktar islam som en irrlära som ska bekämpas, men denna kamp bedrivs inte särskilt aktivt av vårt moderna kungahus.

Det spelar egentligen ingen roll om vi förklarar dessa glidningar med att ”Gud växer i rollen som Universums skapare och förvaltare” eller om vi förklarar dem med kommunikationssvårigheter, man kan lugnt säga att det inte finns någon vidare kvalité varken i prästerskapets kommunikation med Gud, eller deras uttolkning av Guds åsikter och vilja.

Så hur ska vi agera när Gud talar till oss? Som ateist ligger det nära till hands att misstänka någon form av hallucination, men för den gudstroende finns ett alternativ till: Gud kan prata med dig. Och här kan man enligt somliga identifiera en skillnad mellan sunt troende och blint troende. De som har en sund gudstro, delar nämligen ateistens misstanke om att man hallucinerar. Och det ska vi vara glada för!

Jag samtalade med en person som verkligen tror att Gud kan kommunicera med sina undersåtar. Jag frågade vad som skulle hända om Gud bad honom att döda sina barn. Han sa att Gud aldrig skulle ge en sådan uppmaning. Men sådant händer hela tiden – såvida inte Gud bara är en hallucination förstås. Jag tänker särskilt Deanna Laney, som på uppmaning av Gud försökte mörda sina tre söner, men bara lyckades ha ihjäl två av dem. Vad hade en naturlig världsbild hos Laney betytt för hennes söner? Förmodligen en hel del.

Föregående – Nästa