I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den nittiofjärde som tar vid efter del 79 som handlar om religiösa upplevelser.
Flera personer som varit nära att dö, har oberoende av varandra vittnat om Guds existens.
När man är nära att dö är omdömet försvagat av flera skäl, därför blir det ännu mer intressant när man tänker sig att många personer har haft upplevelser av naturandar och hustomtar när de inte varit nära att svimma eller att dö. Är det då inte rimligt att anta att dessa utlåtanden är mer sanningsenliga, eftersom deras hjärna varit mer alert och i bättre skick? Då har man åtminstone eliminerat en uppenbar felkälla, nämligen hjärnans syrebrist. När hjärnan lider av syrebrist är risken för hallucinationer mycket stor, och man ska inte underskatta hur realistiska hallucinationer är för den som hallucinerar. Det gäller att komma ihåg att upplevelsen om Guds närvaro fullkomligt äkta, men felet begås när man tillskriver upplevelsen till just Gud. Så eftersom vi vet att hallucinationer kan förekomma när hjärnan inte syresätts, och eftersom vi vet att det ligger kulturella orsaker bakom vad man väljer att tillskriva sina upplevelser till, har vi anledning att vara skeptisk till våra intryck.
Det är givetvis viktigt att ta hänsyn till omständigheterna, men om jag vore kristen skulle jag inte acceptera att omständigheterna säger att tron på tomtar och naturandar är mer rimligt en tron på Gud. Jag skulle med bestämdhet hävda att den som tror på tomtar och troll är omdömeslös och vidskeplig, kanske rent av lite vrickad. Men som gudstroende gäller det att vara lite försiktig här. För den som inte tror på Gud eller på naturandar, och som rent vetenskapligt ska ta ställning till om Gud eller naturandar finns på riktigt, kommer dels att slås av att evidensläget är lika undermåligt i båda fallen och av att gudstroende anser sig veta sådant som vetenskapen inte kan ta reda på. Eller åtminstone anser det vara rimligt att tro på sådant som med alla tänkbara objektiva mått mätt, är grundlöst. Gudstroende låter sig inte begränsas av vetenskapens återhållsamhet, krav på validering eller objektivitet. Man har olika standarder.
Syftet med vetenskapliga ansträngningar är att öka sannolikheten att en hypotes är korrekt, och eftersom det saknas rimliga skäl att tro på Gud, är det kanske lockande för en gudstroende att prata om vetenskapens begränsningar, hur Gud är större än vetenskapen, och så vidare. Vetenskap representerar en hög standard, och om denna höga standard är ett relevant argument när man förklarar varför man inte tror på vissa mytologiska väsen, bör man ta sig en funderare på varför behöver ha flera standarder. Och hur trogen man är dem.
Tänk dig att det skulle visa sig att Gud finns. Samlade ansträngningar från filosofin har resulterat i ett gott argument för Guds existens, och naturvetenskapen har lyckats bekräfta. Argument som nyss varit väldigt viktiga, kommer nu vara antingen överflödiga eller direkt felaktiga, t.ex. att Gud inte låter sig vägas och mätas. Såvida inte den gudstroende står på sig och hävdar att man upptäckt fel gud, då hans gud, den riktiga guden, faktiskt inte låter sig upptäckas.
Aftonbladet rapporterar i en artikel från 2013 att Crystal McVea upphörde att vara ateist efter att ha träffat Gud i samband med att hennes hjärnkapacitet var nedsatt (av alla tänkbara tidpunkter). Det fick henne att inse att Gud både finns och älskar henne. Hon såg inte Guds mänskliga form med ansikte, armar och ben, utan ett starkt ljus som hon kände var Gud. Hennes bok ”Waking up in Heaven” finns att köpa på bl.a. Amazon.com. Exemplet skriker hallucination och kulturella referenser lång väg, och om det vore älvor hon inte trodde på, aälvism, hade risken varit övervägande att ljuset snarare hade övertygat henne om att det är älvor hon mötte. För när man tittar närmare på vad som egentligen har skett, är det Crystals referensramar som bidragit till diagnosen, inte en kontakt med ett övernaturligt väsen. Sen kan givetvis boken berätta om ett intressant livsöde även för den som inte delar uppfattningen om att ett specifikt mytologiskt väsen förbarmat sig över just Crystal.
Lämna ett svar