Anders Hesselbom

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den nittiosjätte som hanterar vilket påstående som helst som syftar till att påvisa religiös godhet eller höga moral.

Det är helt uppenbart att religiösa låter sig svepas med av sin egen godhet, som snarare antas komma från att man tror än hur man agerar. Även personer som antingen inte tror på Gud eller inte betraktar religion som särskilt viktigt, kan hänvisa till t.ex. Moder Teresa som exempel på godheten personifierad, lite som om hennes image är viktigare än hennes gärningar (del 32). Låt mig bjuda på den mest extrema yttringen av polarisering mellan godhet och ondska.

Jag har flera gånger stött på mindre rutinerade debattörer som helt skamlöst börjar resonera högt om vad det är för fel på meningsmotståndaren som inte tror på Gud. Detta kan dyka upp helt oprovocerat eller som reaktion på att inte undermåliga argument sväljs. Är han kanske arg på Gud? Är han bitter? Har han haft en jobbig barndom? Dessa frågor är naturligtvis helt irrelevanta och rent av oförskämda i en debatt där sakfrågan handlar om något annat, men den som betraktar sig som god och sin meningsmotståndare som ond, kan tycka att det är rimligt att ta upp dessa frågor.

Meningsmotståndaren har inte gett uttryck för några ondskefulla åsikter eller begått några ondskefulla gärningar, men kvalificerar som mindre god (eller rent av ond) för sin ateism och sitt ifrågasättande av argument. Tro är en dygd (del 95).

Storbritanniens tidigare premiärminister, den gudstroende Tony Blair, debatterade frågan om religionens godhet 2010. Blair gjorde ett erkännande om religionens baksidor, och tog sedan frågan vidare till att handla om fördelen med religionens goda inflytande. Likt ateister, gör religiösa bra saker och dåliga saker, men många religiösa har religionen till att låta sig inspireras till goda gärningar, vilket givetvis sker. Jag finner det mycket sorgligt att en så pass prominent person som Tony Blair tycker att detta resonemang är bra.

Ateister delar inte den gudstroendes motiv att göra gott för att tillfredsställa sin gud, eller för att putsa på sin guds bild av den troende – sig själv. Ateister är hänvisade till att göra gott för andras skull. Men detta är inte på något vis mindre tillfredsställande, och inget tyder på att detta inspirerar till goda gärningar i mindre grad. Tvärt om, delad glädje kan vara så stark att även många gudstroende finner större nöje i att stötta sina medmänniskor än att tillfredsställa sin gud.

När det gäller dåliga gärningar och illgärningar, finns det inget som riktigt kan mäta sig med religionen. Gång på gång på gång får vi bevisat för oss att den som tror sig ha Gud på sin sida, är kapabel till precis vad som helst (del 100). Guds män flyger in i skyskrapor, dödar sina barn och spränger sig själva (och andra) i luften. När en ateist hör röster kan man misstänka schizofreni, när en gudstroende hör röster finns ett alternativ till – men inget sätt att avgöra vad som är vad.

Föregående – Nästa