Anders Hesselbom

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den nittionionde som plockar upp några lösa trådar.

Jag har många gånger konfronterats med människor som både anser sig acceptera vetenskapen, ha en rationell syn på tillvaron, vara logiska, lita på empiri, och så vidare, men som dessutom tror på Gud. Det som dessa personer har lärt mig, är att den som är vetgirig nog att försiktigt fråga vilken empiri, eller vilket logiskt resonemang som leder fram till slutsatsen ”alltså finns Gud” är arrogant och otrevlig. Efter att ha deltagit i debatten, är jag nu ganska bestämd i min åsikt att vetenskaplig skepticism innefattar ateism som en ytterst viktig komponent. Alltså, om du säger att du accepterar en vetenskaplig syn på världen, så betraktar du världen som till synes gudafri – du är ateist.

Med det sagt, så anser jag mig förstå varför det finns personer som är ”kristna skeptiker”, eftersom man både kan tro på Gud och vara skeptisk mot Gud, eller religion som fenomen. Jag sympatiserar inte, men jag förstår. Med förmånen att vara vän med Sveriges kanske mest framstående kristna skeptiker, Samuel Varg, har jag haft förmånen att ställa alla de frågor som jag har behövt att ställa.

Många tror på Gud, alltså ska hänsyn i viss utsträckning tas. Jo, men att många trorbetyder inte att Gud finns. Om många anser att skatten ska höjas, så kanske skatten ska höjas. Om många anser att månen är gjord av ost, så betyder inte det att månen är gjord av ost. Ännu fler tror inte att Gud finns, åtminstone bland de upplysta. Det viktiga är att dessa är fler, utan att de till synes dessutom har rätt. Genom att på riktigt separera kyrka från stat, och genom åsiktsfrihet och mötesfrihet, kan de som vill praktisera sin religion få göra det, och de som vill slippa kan få slippa. Genom att hålla stat och samhälle sekulärt, har man inte hindrat någon från att utöva sin religion, eller ens att bedriva den religiösa indoktrinering som personen i fråga finner lämpligt och önskvärt, man har dessutom tillgodosett ett önskemål hos den som vill slippa. Och den som är anhängare av en religion som avviker från normen.

Genom att t.ex. inte ha en obligatorisk gudstjänst i skolan i samband med skolavslutningen, kan den som inte vill gå dit slippa det, och den som vill gå dit kan få göra det. Just när det gäller skolavslutningen i kyrkan, handlar Svenska kyrkans önskan om att välkomna skolbarnen på gudstjänst, om att bli associerade med något positivt. Om välsignelsen verkligen vore viktig, skulle Svenska kyrkan kunna erbjuda att man öppnar läsåret med en gudstjänst. (Förslaget om att öppna skolåret med en gudstjänst väcktes av frilandsskribenten Camilla Grepe för att illustrera samma poäng som jag gör här.) Detta skulle jag opponera mig emot på samma grunder som jag opponerar mig mot en sakral avslutning. I egenskap av en krympande församling är Svenska kyrkan knappast intresserad av att öppna skolåret, med tanke på sammankopplingen med terminsstarten och det framförvarande skolarbetet. Det är lättare att ge ungdomarna en positiv bild av kyrkan, om kyrkan är sammankopplat med något så positivt som skolavslutningen.

Man kan också argumentera att gudstro är biologiskt betingat, och visst, primater verkar ha väldigt svårt att tro att inte allt bestäms av en alfahane, och visst, människan verkar har extremt lätt för att tilldela döda ting en ”själ”, kosmos inkluderat. Men det betyder inte på något sätt att vi inte förståndsmässigt kan acceptera det faktum att Gud inte finns, på samma sätt som vi kan acceptera att jorden är ett klot och att Pluto kretsar kring solen. (Nästan ingen har sett jordens geometriska form och absolut ingen har sett Pluto kretsat kring solen.) Så även om tanken på änglar, gudar och demoner kan vara lockande, kan vi välja att hantera dem förnuftsmässigt.

De röda khmererna är ateister, och de förtrycker oliktänkande. Inte heller det betyder att Gud finns. Här presenterar man en ganska radikal idé: Ett övernaturligt väsen håller dem som tror på honom i ett läge av lydnad och gott uppförande. Detta är inte omöjligt – ett icke-existerande väsen kan ha inflytande över dem som tror – gott inflytande eller negativt inflytande – genom präster, predikanter och andra auktoriteter. Men då är det i sig ett uttryck för förtryck, och orsaker till andra gruppers förtryck finns att söka i andra föreställningar som de besitter, inte föreställningar du har som de saknar. Röda khmererna agerade efter vad de trodde, inte efter vad de inte trodde.

Inte heller åberopandet av ovetbarhet som ibland görs i frågan om Gud, spelar den gudstroende i händerna. Därför om man erkänner att man egentligen inte kan veta, så erkänner man svagheten i sina egna argument, och således underkänner man sitt eget försanthållande. Detta talar bara ytterligare för att det man egentligen påvisar är arbete med sin egen kognitiva dissonans – inte att man är skeptisk. Ingen, inte heller jag, kan motivera alla mina föreställningar korrekt. Men om jag påstår att mina intentioner är att vara vetenskaplig skeptiker, är det argument som kan accepteras av en vetenskaplig skeptiker som ska användas när du formulerar en mening som slutar med ”…alltså är det inte orimligt att anse att Gud finns.”

Vem är du att bestämma att kristna tror på Gud och Jesus? Man kanske kallar sig för kristen av andra anledningar! Det viktiga är att man uttrycker sig så att man förstår. Jag är inte muslim för att jag intetror på Allah och att Mohammed var hans profet. Är det så att du kallar dig för t.ex. kristen, för att placera dig i ett sammanhang, men samtidigt menar att Gud inte finns på riktigt, så är vi överens om de vetenskapliga frågorna. Vi är dock fortfarande inte överens om de politiska, och jag kommer förmodligen att anklaga dig för att bidra till normaliseringen av kristendomen. Den normaliseringen älskar de vetenskapsfientliga personerna. Här kommer ett klassiskt exempel, direkt från verkligheten. I samtal nämner en bekant att han är skapelsetroende, och att han läst Mats Moléns bok ”Vårt ursprung?”. Jag ifrågasätter naturligtvis hur han kan tro att vi är gudomligt skapade, när det finns en fungerande vetenskaplig teori som förklarar vårt ursprung. Svaret blev ”jag är kristen”. Smart. Jag belyser något som är konstigt, han behöver något som är normalt att lägga fokus på. Kristendomen är normaliserad. För den som är skeptiskt lagd, och vet vad kristendom innebär, har kreationisten i fråga inte vunnit något, men alla är inte skeptiskt lagda, och alla anser inte att kristendomen är något orimligt och intellektuellt anskrämligt, såsom jag anser.

Richard Dawkins har beskrivits som världens mest hatade ateist.Jag har bjudit på många exempel i denna serie där annars respektabla personer, bjuder på sitt dåliga omdöme om Dawkins. Två saker finns alltid gemensamt. De kan inte riktigt exemplifiera att Dawkins faktiskt varit otrevlig, utan väljer istället att ge exempel där Dawkins inte bekräftar deras egna (eller någon annans) trosföreställningar, och de är troende. Det är därför kritiken mot Dawkins är så genant. Kom ihåg att det kan vara mer talande än vad man kanske inser, att kritisera någon som inte bekräftar de föreställningar man besitter, speciellt när vi pratar om övernaturliga föreställningar. Sen kan troende kristna pladdra på om att de inte besitter några övernaturliga föreställningar, och att Gud är naturlig, men jag anser att jag har etablerat att inte heller det stämmer. Så vem är världens mest hatade a-tandfé-ist? Om tillräckligt många börjar gnälla över att tandfén finns på riktigt, är jag helt övertygad om att den som ur ett vetenskapligt perspektiv framgångsrikt förklarar att det inte finns någon anledning att hålla tandféns existens för sann, blir den mest hatade a-tandfé-isten där. Som Dawkins och Gud, fast någon annan och tandfén.

Tricket med att nämna den ondskefulla ateisten, t.ex. Hitler, användes för att skapa guilt by association, alltså, genom att peka ut att en ondskefull person är ateist, kan man insinuera att ateism är ondskefullt. Eftersom detta är så ineffektivt, är argumentet under ständig förändring och mutation. Idag är inte bara ateismen ett problem, utan även yttrandefriheten. En ateist som utåt representerar sin uppfattning om en naturligvärld är en nyateist. Det är alltså självaste yttrandefrihetensom är problemet. Till stor glädje för dem som motarbetar yttrandefriheten, föreläste konstnären Lars Vilks på en konferens som anordnades av den islamkritiska organisationen Sion. Således är Vilks rasist. Och om en rasist är för yttrandefrihet, är för många den enda rimliga slutsatsen att yttrandefriheten är en samhällsfiende. På något plan sympatiserar jag med dem. Yttrandefrihet är inte speciellt sexigt, och känns knappast viktigt. Men det gäller att komma ihåg att det inte alls är säkert att det är åsiktsinriktningen man själv representerar, som är normen i ett samhälle som saknar yttrandefrihet. Vi har sett detta i både teokratier och andra demokratier. Rent förnuftsmässigt måste man alltså påminna sig själv om att man faktiskt kommer att sakna yttrandefriheten när man vunnit slaget mot den. Jag minns ett samtal jag hade med IT-konsulten Daniel Brandell, där han menade att man (Vilks) måste ta ansvar för konsekvenserna av ett uttryck, alltså underförstått att man ska avstå att kritisera ett fenomen om fenomenets anhängare svarar med våld. Brandell (som givetvis är gudstroende) representerar alltså en fallang som hyser ett visst förakt mot människors lika värde och mot demokrati – självcensuren är även det ett reellt problem. Men journalisten Täppas Fogelberg tog priset när han positionerade sig som våldsförespråkare genom att i Dagens Nyheter argumentera för att Vilks får skylla sig själv, att polisen skulle dra in hans skydd och att stormningen av hans hus skulle läggas upp på Internet.

Är inte Täppas ateist?

Det spelar ingen roll. Man gör och säger tokiga saker på grund av föreställningarna man besitter, inte på grund av föreställningarna man saknar. Att man är ateist betyder bara att man har rätt i en specifik fråga, oavsett ateismens bevekelsegrund – frågan om gudomars eventuella existens.

Föregående – Nästa