När man delar upp brottsoffer i grupper, är det viktigt att man legitimerar varför grupperna delas upp som de gör. Då jag läste på en blogg att kvinnor behöver frukta sin utomhusvistelse, något som män slipper, så reagerade jag på att gruppuppdelningar som presenteras inte alltid är genomtänkta. Och enligt SCB, så är det betydligt fler kvinnor än män, som avstår aktiviteter på grund av rädsla. I onödan, visar det sig. Det är farligt att vara man, men även om det definitivt inte är ofarligt att vara kvinna, så finns det kunskaper som kan bidra till att fatta goda beslut som minimerar risker.
Låt oss börja med att titta på misshandel. Enligt Brottsrummet.seanmäls ungefär 65 000 till 80 000 våldsbrott per år, de senaste 10 åren. 2013 var siffran 79 900. Detta är inte samma sak som antalet förekomster av misshandel, så som alltid kan det jag påstår behöva justeras om siffrorna justeras. Det anges att 17 500 (22%) ”rör” barn, och att barn är offer för misshandel i 11% av fallen. Alltså är 71 111 offer vuxna. Av de totalt 79 900 personerna är 2/3 män, vilket gör att fördelningen ser ut så här:
53 267 av de som misshandlas är män. 17 844 av de som misshandlas är kvinnor. 8 789 av de som misshandlas är barn. Offret är generellt sett en man, och gärningsmannen är generellt sett en man, då endast 18% av de som anmäls för misshandel är kvinnor. Så även om mannen är den största delen av problemet, så kan vi redan nu konstatera att påståendet om skäl att frukta, inte håller. Och när vi tar hänsyn till var övergreppen sker, så blir påståendet ännu mer felaktigt. Det är att inte gå ut som är farligt, om man är kvinna. Det är inte socialt acceptabelt att ge sig på en kvinna, så kvinnor som är bland folk är relativt säkra.
Förhållandena ändras inte när vi blandar in sexualbrott. 17 400 sexualbrott anmäldes, varav 6 000 handlade om våldtäkt, medan övriga är olika former av sexuellt ofredande eller våldtäktsförsök. Förövaren är generellt sätt man (58%) eller barn (40%) och väldigt sällan kvinnor (2%). Offren är generellt sett unga flickor, men siffrorna förändrar varken det faktum att män är offren och kvinnor sällan angrips på allmän plats.
Givetvis är varje övergrepp en tragedi, men att undvika att göra något man vill göra för att man är kvinna, är inte alltid rationellt. Och påståendet att kvinnor har större anledning att frukta övergrepp än män, är direkt felaktigt. Och det kan vara bra att nyansera den (enligt denna uppdelning) korrekta bilden av mannen som det stora problemet, med att även barn är ett problem för vår säkerhet, kvinnors som mäns.
Lämna ett svar