För att inte förskolebarnen ska få mardrömmar har en förskola i Malmö beslutat att inte visa film för barnen. Detta får mig att fundera på hur vi hanterar barns behov av kultur.
Film och tv på 70-talet kunde vara ganska utmanande för små barn. Under min uppväxt minns jag speciellt filmen Bröderna Lejonhjärta (1977) som ansågs vara en ganska otäck film för berättelsens djup, för det dramatiska soundtracket och för slutscenen med draken Katla. Och under mina tonår så högg jag huvudet av barbarer i spelet Barbarian till Commodore 64.
Idag är det ett problem att Alfons Åberg visas på dagis. Och visst kan Alfons Åberg vara otäckt för små barn. Gunilla Bergström bjuder bl.a. på en målande bild om ett odjur under Alfons säng. Det är klart att det kan sätta barns fantasier i spinn, och det är klart att starka intryck som inte behandlas uttömmande kan ge mardrömmar. Men är problemet då verkligen att man exponerar barnet för kulturella intryck?
Generation Y, alltså de som är småbarnsföräldrar idag, är en motsägelsefull generation. Det är här vi hittar både de som spelar de värsta datorspelen, typ Grand Theft Auto, och de som är fullkomligt lugna med att ha ett samhällsklimat som förutsätter en mycket hög grad självcensur – uttryck får inte vara rasistiska, sexistiska eller på andra sätt för politiskt inkorrekta. Och det är inte så konstigt att den som anser att vuxna inte får utmanas hur som helst, också anser att barn definitivt inte får utmanas. Men kan det kortsiktigt obehagliga som kommer från en otäck berättelse, vara berikande på lång sikt?
Som vuxen har man en uppfattning om sina egna preferenser. Någon kanske ogillar sexism och anser filmer som handlar om sex (t.ex. Fifty Shades of Grey) vara sexistiska. Givetvis kan man alltid välja att avstå, utan att lägga några värderingar i vad andra konsumerar för media. Men när det handlar om vad som får eller inte får visas, påverkas kollektivet. Och även om det i fallet som handlar om Alfons Åberg på dagis kanske är rätt att låta den känsligaste styra, är det inte självklart rätt i samhället i övrigt.
Makode Linde har ställt ut konst som många betraktar som rasistisk, och många blir kränkta av rasistiska uttryck. Detta borde vara en icke-fråga, eftersom den som inte vill se rasistisk konst kan välja att inte gå på utställningen. Om man anser att konsten sprider dåliga bilder, kan man kontra genom att skapa kultur som exponerar det, som vänder på det hela.
Var hamnar vi om vi låter den känsligaste styra? När Rom tog emot besök av Irans president Hassan Rouhani dolde man sin kultur, istället för det som annars vore självklart: att han skulle få stå ut med sina värdars kultur. Eller som i Frankrike, där middagen med Rouhani ställdes in, inte på grund av att Rouhani inte dricker vin, utan för att Rouhanis krav var att han, som den känsligaste, skulle sätta standarden: Värdarna fick inte heller dricka vin.
Vidsynt blir man av att lära sig att leva med att människor är olika, och det man tycker är dåligt bekämpas bäst genom att producera en kontring, inte genom att ropa efter censur.
Lämna ett svar