Anders Hesselbom

Det är inte rymdvarelser som besöker oss

2021-06-04

De UFO:n som USA har dokumenterat är inte utomjordingar. Vissa av dem har en av flera tänkbara naturliga förklaringar, andra är av helt okänd natur, men ingen är interstellära resenärer på besök på jorden, oavsett vad experterna säger. Här är blott några hinder, som var och ett ensamt är ett hinder stort nog för ett avfärdande av hypotesen om utomjordingar. Ursäkta att jag använder terrestriala tids- och avståndsmått – dessa måste såklart konverteras till den lokala enheten, i händelse av att texten läses av en rymdvarelse.

Ett riktigt snabbt rymdskepp skulle kunna färdas i 0,1% av ljushastigheten, vilket gör att tidsrymden mellan solen och Alfa Centauri är över fyra millennium. Mänskligheten har inte nått dit än men det är dock ingenting när man tittar på avståndet som en rymdvarelse kan behöva färdas för att nå oss. Förmodligen är dessa fyra millenium en miljarddel av restiden mellan två planeter bebodda av rymdresenärer. Oavsett om du satsar på korta ner tiden genom att gasa upp till 0,10001% av ljushastigheten (vilket är en väsentlig ökning) eller satsar på utrustning för att frysa ner resenärerna i ett skepp med tillräckliga mängder bränsle för resan i fråga, så är tidsrymderna en återvändsgränd av andra skäl.

Men rymdvarelserna kanske är mer avancerade än vi? Nej, de är förmodligen en produkt av evolution, och evolution befrämjar inte intelligens av den typen som behövs för att skapa rymdfartsteknik. Om de tänkta besökarna har rundat evolutionen genom att vara skapade, måste de som skapat besökarna antingen själva vara en produkt av evolutionen eller skapade av någon som är det, och i så fall inte mer tekniskt avancerad än sin skapare – en mänsklig hjärna är mer avancerad än den nionde generationens Intel-processor. Evolutionen premierar alltså inte den typen av intelligens som ens teoretiserar kring rymdfart.

Alla arter som lever på jorden är en produkt av evolution, hittills utan undantag. Det finns gott om arter med en intelligens överlägsen människans, så intelligens uppstår uppenbarligen i naturen. Som exempel har en kråka bättre förutsättningar att lära sig orsakssamband än en människa, men det är inte till stor hjälp när man tittar på vilka som trafikerar rymden. Människan har ett abstrakt språk, och nya generationer kan ackumulera kunskap från tidigare generationer och föra denna vidare till nästa. Givet alla miljarder arter som kommit och gått på jorden, är det blott en art som fått uppleva sig vara en produkt av denna märkliga vänstersvängen i evolutionsprocessen – människan. Och det är inte bara en välsignelse.

Evolutionen har en svaghet som slår ut arter som väljer just den specifika evolutionära stigen: Hög teknisk kompetens kommer från låg dito. Den säkra kärnkraften kom efter både kolkraften, oljekraften, den farliga kärnkraften och så vidare. Och när man väl nått ett stadie där man är mer framgångsrik än andra arter, tränger man undan inte bara dem, utan även det ekosystem man är förpassad till att leva i och av. Dinosaurier har levt på jorden i nästan 70 miljoner år, människan i 200.000 år, och har endast sysslat med rymdfart i 70 av dessa år, och problemen som planeten får erfara på grund av vår framgång har redan börjat, trots att vi inte regerat på jorden i några miljoner år. På grund av att vi är den sortens varelse som ens funderar på rymdvarelser, är vi samtidigt inte den varelse som kommer leva länge nog för att utveckla tekniken att besöka ett annat solsystem som, om det bär liv, förmodligen inte bär liv som sysslar med rymdfart.

Samma art som tänker blotta tanken på interstellära resor, är den art som sparkar undan benen för sig själv. Våra 70 år som rymdresenärer är en kort tid i Universums historia, som täcker en liten plats av Universums utbredning. Så varför lämnar experterna den dörren öppen? De experter som skapat modeller kring sannolikheten att utomjordiskt liv besöker oss lämnar faktiskt inte dörren öppen, övriga är säkert bara artiga och ödmjuka. Men svaret på frågan är och förblir nej.

Det finns en intressant paradox med interstellära resor: Du kommer fram snabbare genom att inte åka. Låt säga att en rymdvarelse som bor 20.000.000.000 (20 biljoner) ljusår från oss, utvecklar ett skepp som kan ta sig fram i svindlande 0,1% av ljushastigheten. Han kan således kan avhandla sträckan på just 20 biljoner millenium. Om han tänker ”fuck this shit, vi kör”, så kommer den som inte gör något förutom att sitta på sin kammare och äta chips och titta på gamla Seinfeld-repriser i 100 år, köra om den första rymdvarelsen med ett nyare, hundra år modernare rymdskepp, som kanske klarar 0,1001% av ljushastigheten. En framtida minimal förbättring, gör att den som inte gav sig av förr, kommer fram fortare.

Ljusets hastighet är egentligen en dålig term, för ljuset har ingen hastighet. Det är konsekvenser som har en hastighet. Om du tänder lampan i ett rum, kommer väggen bli belyst när konsekvensen av att lampan är tänd når väggen. När rymdvarelsen får reda på att jorden finns, har jorden varit borta sedan miljarder år – hur hittade han oss just nu? Det har nog inte hänt.

Uppdatering 2023-06-08: Problemet med tid

Kategorier: UFO, Vetenskap