Programmerare, skeptiker, sekulärhumanist, antirasist.
Författare till bok om C64 och senbliven lantis.
Röstar pirat.
2022-12-31
PISA är en internationell studie av 15-åringars läsförståelse, matematikkunskap och kunskap inom naturvetenskap som utförs ungefär vart tredje år. År 2015 bröt Sverige en nedåtgående trend som pågått sedan starten år 2000, och lyckades även visa på ytterligare förbättringar år 2018. Exakt hur svenska elever ligger till idag, vet vi inte. Dels finns det skäl att anse att det starka resultatet 2018 är resultat av siffertätt och dels följdes aldrig resultatet upp med en ny mätning. PISA-mätningen 2021 flyttades till 2022, men blev aldrig av. Eventuellt får vi en ny mätning under 2023, men det är inte omöjligt att den negativa trenden verkligen är bruten. Givet att man antar att 2018 års resultat är korrekt, ligger vi på 17:e plats efter Kina, Singapore, Macao, Hong Kong, Estland, Japan, Sydkorea, Kanada, Taiwan, Finland, Polen, Irland, Slovenien, England, Nya Zeeland och Nederländerna. Sanningen är förmodligen aningen mer dyster, men ändå.
Det finns några skäl till att skolpolitik är intressant för alla människor, inte bara de som jobbar med skolfrågor. Alla har gått i skolan, alla har en relation till skolan, alla har en bild av vad som är en bra eller dålig skola, och den allmänna kunskapsnivån i samhället påverkar allas välstånd. Alla vill att skolan ska vara så bra som den någonsin kan vara. Men det är faktiskt med viss förskräckelse jag ser att datorlokalerna och biblioteken försvinner från fler och fler skolor. Självaste skolböckerna är på väg bort, och de allra flesta elever i årskurs 9 läser inte ens fem sidor av sammanhängande text alls under normal skoldag, oaktat om det är på papper eller på en datorskärm (persondator, smart mobiltelefon eller surfplatta). Det är detta som inom skolvärlden kallas för digitalisering.
Vi har ett problem, och visionen om vägen framåt ser väldigt olika ut hos olika människor. Tidigare socialminister och klimatminister Annika Strandhäll är en passionerad försvarare digitaliseringen, alltså att ersätta böcker med elektronisk utrustning. 21/12 gör hon följande uttalande:
(Strandhäll nyttjar sarkasm, budskapet är att förmågan att skriva med penna på papper saknar värde.)
Jag är inte expert på utbildning på grundskolenivå, och det kan hända att jag har fel i min föreställning att datorlokaler, bibliotek och böcker är något bra. Men skälen till att jag försvarar dessa är inte teknikfientlighet, som ibland används som det enda tänkbara invändningen mot digitaliseringen, enligt digitaliseringens lite mer nitiska försvarare. Skälet är snarare att jag har en bild av människan som en varelse som generellt sett har ganska dålig koncentrationsförmåga och är ganska dålig på att hantera kontextbyten, och att utbildningsmiljön måste kompensera för detta.
Datorlokaler, bibliotek och böcker är tre inslag från min egen skolgång under 1980-talet, som jag i egenskap av elev, uppfattade som något väldigt positivt.
Datorlokaler erbjuder en plats avsedd för att använda datorer, vilket eliminerar behovet av att ha tillgång till en dator, en surfplatta eller en smart mobiltelefon på sin normala arbetsplats. Det innebär att en distraktion är eliminerad från arbetsplatsen, och att kontextbytet blir en fysisk handling, nämligen att resa sig upp och gå till datorlokalen när datorn behöver användas. Det innebär också att den arbetsuppgift som ska utföras på datorn (kanske skriva en algoritm som löser ett matematiskt problem, göra ett uppslag på Internet eller kanske utföra ett experiment inom geometri) potentiellt får elevens fulla uppmärksamhet, eftersom det är hela skälet till att man gick till datorn.
Och utan dator på arbetsplatsen, är böcker ett bra alternativ till att läsa på en datorskärm. Det är inget fel i sig att läsa på en datorskärm, men oavsett om du läser i en bok eller på en skärm, så är elektronisk utrustning en distraktion. När man tittar på sin mobiltelefon, blir man påmind om annat man kan ha mobiltelefonen till. Den är en kommunikationsenhet, man kan spela spel med den, man kan ta bilder och ladda upp på Internet med den, och så vidare. Denna distraktion spelar ingen roll om man bara ska läsa några sidor text, men kan bli ett problem för vissa om det är en stor textmassa som kräver koncentration som ska avhandlas. Möjligheten att läsa texten ur en bok, utan att vara omringad av elektronisk utrustning, kan alltså vara viktig för den som har lite sämre koncentrationsförmåga.
Till detta kan biblioteken ha ett bredare användningsområde än att vara kunskapsarkiv. Det kan locka till konsumtion av skönlitterära böcker, vilket inte bara är en trevlig fritidssysselsättning utan även en värdefull träning läsning och eventuellt ett tillskott till allmänbildningen och kulturella referensramar. Tänk bara på alla uttryck och parafraser som flyger över huvudet på den som inte läst Bibeln!
Med det sagt, så förstår jag att behovet av förmågan att använda papper och penna ganska enkelt kan elimineras på en arbetsplats. Personligen tycker jag att det är ganska smidigt att slippa ta med mig arbetsdatorn när jag kallas på möten, och blott anteckna ner det jag måste ta med mig på mötet i mitt block. Men jag tror på allvar att böcker erbjuder något som datorer inte gör, nämligen en potentiellt distraktionsfri textkonsumtion. Det är alltså inte så att ungdomar inte behöver lära sig att använda datorer, t.ex. att skriva BASIC-program eller göra urval i en SQL-databas, och mitt försvar av de gamla fenomenen (datorlokaler, bibliotek och böcker) har andra skäl än teknikfientlighet.
Kategorier: Politik
Du som kommenterar för första gången: Det kan dröja en stund innan kommentaren syns på sidan, eftersom den modereras manuellt. Har du kommenterat här förr, syns din kommentar direkt.
Bjud mig på en kopp kaffe (20:-) som tack för bra innehåll!
Lämna ett svar