Anders Hesselbom

Information vill vara fri. Är detta ett korrekt påstående? Nej, information vill ingenting. Politiska aktivister vill sprida information. Personer som inte vill köpa sina filmer vill ”sprida information”. Diskussionen om piratkopiering var dömd på förhand att bli ganska infekterad, eftersom piratkopiering som isolerad fråga är kopplat till emotionella laddningar. Copyright-lobbyn vill verkligen inte att upphovsmännens verk sprids vind för våg, och Internet-generationen vill verkligen inte att nätet ska vara toppstyrt. Enligt Bertil Kallner, chefsjurist på kammarkollegiet, finns inga juridiska förmåner associerad med att trossamfundet är just registrerat. När han uttalade sig i Sveriges Radio, lät han göra gällande att rätten att söka statsbidrag finns ändå, att möjligheten att söka vigselrätt finns ändå, och så vidare. Dessutom gjorde Kallner klart att lagar som gäller, gäller för alla, oavsett om de utövar religion eller inte.

Men när en konflikt uppstår, vinner alltid religionen. År 2003 hamnade pingstpastor Åke Greens rätt att missakta homosexualitet i religionens namn, i konflikt med lagen om hets mot folkgrupp. Överträdelsen erkändes av högsta domstolen, men han friades med hänvisning till religionsfriheten. År 2006 fick en man ekonomisk ersättning för att han inte fick en praktikplats, beroende på att hans religion betraktar kvinnor som smutsiga – han ville inte skaka hand med sin kvinnliga chef. Som Lena Andersson påpekar, skulle det vara associerat med många följdproblem att ha en sådan person på jobbet. Att han inte vill vara ensam med en kvinna i ett rum, därför att kvinnor är smutsiga, är ett konkret exempel på ett praktiskt problem. Och ställer vi hans kvinnosyn mot samhällets syn på hans religion, vet vi att religionen vinner.

Det finns gott om exempel på att religion har hög juridisk status, och troligen skulle aldrig någon ersättning utgått om han av rasistiska skäl inte ville skaka hand med en person med en annan hudfärg. Religionsfrihet i all ära, problemet med att låta heliga män stå över lagen borde bli uppenbar när den första kopimisten åtalas för upphovsrättsbrott. Givetvis kommer inte kopimistisk religionsutövning vara ett giltigt skäl för att piratkopieringen ”glömmas bort” av rättsystemet, men det kommer att belysa att religion är makt – om det är rätt religion. En riktig religion som dyrkar Gud, inte någon låtsasreligion. Inte någon ”påhittad religion”.

Hade man vågat ta det sekulära steget fullt ut redan från början, och fällt Åke Green, hade vi haft ett problem mindre idag. Hade man verkligen tagit steget fullt ut och inte kompenserat mannen som inte tar kvinnor i hand, hade man haft mindre att förklara idag. Trots allt, att missakta kvinnor för att Gud säger att de är mindre värda, är på inget vis mer heligt eller sofistikerat än att missakta någon annan generell grupp. Homosexuella? Riktigt så mycket makt behöver inte Gud ha i ett samhälle som strävar mot sekularism.

Kanske att kopimismen ska bedömas hårdare för att det är en påhittad religion. Siewert Öholm är mycket upprörd över att kopimismen är ett registrerat trossamfund, naturligtvis beroende på att hans religion då skulle vara ”djupare”, ”allvarligare”, ”riktigare” och ”viktigare”. Och visst, det är ingen hemlighet att kristna fundamentalister är trångsynta, nedlåtande och missundsamma – Siewert Öholm skulle inte gilla att hans egen religion beskrivs som, och nu citerar jag, ”idiotisk”. Självklart handlar det om att göra skillnad på tro och tro, och givetvis handlar det om att Öholm graderar tro, och ställer sig själv i det främsta rummet. Lite skämtsamt kan man konstatera att det verkar vara ungefär samma personer som betraktar ateism som en religion, som betraktar kopimism som en låtsasreligion. (Föregående mening är inte min, men jag minns inte vem som yttrade den – kontakta mig gärna.) På det lite allvarligare planet, oavsett hur bra eller dåligt upphovsrättsmännens skydd är, kanske denna nya religion kan få oss att ta sekularismen på allvar?

Mer om ”hittepåreligioner” finns här.