Anders Hesselbom

Nu pågår den traditionella diskussionen om Svenska Kyrkans själajakt, och med den anledningen påminner debattören Camilla Grepe att man som förälder ibland måste ställa små omsorgsfulla kontrollfrågor till sina barn när man t.ex. tittar på otäcka tv-program. ”Du vet väl om att spöken inte finns på riktigt?” Detta är en omsorg som betryggar barnet om att man kan titta vidare och låta sig engageras av vad man nu tittar på. Kanske en julkalender med spöken? Grepe skriver vidare i samma kommentar att man skulle önska att man fick följa med på skolavslutningen i kyrkan, och påminna barnet att inte heller några gudar finns på riktigt.

När Svenska Kyrkan helt öppet argumenterar som de gör, och helt öppet argumenterar för vad de vill göra med barnen, kanske Camilla Grepes tanke inte är så dum. Att lyssna på en präst tillsammans med sitt barn, kanske inte alls är så tokigt, om man får påminna om vilka saker som prästen säger naturligtvis inte är på riktigt. Det är en premiss som alla är överens om när man ser på en spännande film på tv, men i en kyrka kan man inte alls lita på att alla vet vad som är upp och ner på tillvaron.

Grepes kommentar finns här:

Som förälder har jag ofta suttit bredvid mina barn framför teven. På förekommen anledning kan det ha låtit så här:

– Finns det spöken? frågar jag.
– Nää!
– Precis, det är bara en saga och sagor är inte på riktigt.
– Jag vet, har ungen sagt och fortsatt att titta. 

Naturligtvis skulle jag ha velat sitta bredvid mitt barn när skolan var i kyrkan (t ex vid kyrkteatern när guden meddelade sig via en högtalare i taket) för att fråga barnet: 

– Finns det gudar? 

Men där någonstans har mitt föräldrainflytande upphört, av praktiska skäl, och diskussionen i bästa fall fortsatt vid middagsbordet. Skolan har heller inte kommenterat frågan, utan av artighet mot kyrkan spelat med.

Prästen Helle Klein, hon är däremot uppriktigt bekymrad över att inte vara den som sköter dina barns religion. Hon betraktar blotta idén att ta bort religion från skolan som skadlig.