Anders Hesselbom

Engström och Hellman försade sig i texten om mobiler i skolan

2025-03-26

Den svenska kåren av advokater har mer eller mindre utvecklats till landets hovnarrar. Alltid villiga att dela med sig av sina åsikter, alltid perspektivlösa och alltid på fel sida i alla frågor. I söndags skrev yrkets mest bisarra företrädare, Fredrik Engström och twitterkrigaren Peter Hellman, att barn har samma rättigheter som vuxna, och att elever därför måste få ha sina mobiltelefoner i skolan.

Vi vet ju om att man som vuxen inte alltid får ha sin mobiltelefon. Oavsett om ditt yrke är att vara studiomusiker, en byggarbetare som städar upp en plats för ett massmord eller en konsult som diskuterar en teknisk lösning i en ballistisk robot, måste du besitta förmågan att lämna ifrån dig mobiltelefonen. I vissa situationer räcker det att stänga av den, men ibland måste den avlägsnas från dig.

Men som vuxen kan man säga upp sig om det inte arbetet passar. Det är frivilligt för en vuxen att arbeta, men barn måste gå i grundskolan. Så kan man kräva att en skolelev måste lämna ifrån sig sin mobiltelefon? Den har ju inget val! De kan inte säga upp sig från grundskolan om de inte klarar att vara utan sin mobiltelefon!

På 1980-talet var inte detta ett problem. Man uppmanades att inte ta med sin elektroniska utrustning till skolan, och utan att ha den med sig, behöver man inte lämna ifrån sig den. Och när detta inte följdes, så var det helt oproblematiskt att ta ifrån barnet sin egendom, eftersom utbildningen krävde elevernas fokus. En kille hade ett armbandsur som man kunde spela Pac Man med, och blotta förekomsten av den klockan på armen bedömdes som störande nog för att han skulle lämna ifrån sig den under skoldagen.

Under geografilektionen skulle fokus vara på geografi. Det skulle inte vara en längtan efter en runda mini-Pac Man. Och om förutsättningarna för lektionen innefattade att man inte ett Pac Man-spel i klockan på armen, så fick man inte ha en klocka på armen med ett Pac Man-spel. Och jag törs inte tänka på vad som skulle hända om någon unge, runt 1987, skulle ha med sig en kapitalvara som en mobiltelefon (eller ”yuppienalle” som den kallades på den tiden). Skulle en militär artilleriinsats räcka?

Jag har förmånen att få tala till elever i gymnasiet, antingen om min hobby (naturalistisk filosofi) eller om min profession (datorprogrammering). Precis som det är frivilligt att arbeta för att skaffa sig en inkomst, så är det frivilligt att gå på gymnasiet. Att eleverna ombeds lämna ifrån sig sina mobiltelefoner är alltså helt oproblematiskt även på gymnasiet. Klarar man inte att vara utan sin mobiltelefon, så klarar man ändå inte att läsa på gymnasienivå.

Vi kan alltså konstatera att grundskolan förr, kunde vara mobilfri. En gymnasieskola kan vara mobilfri. En arbetsplats kan vara mobilfri. Men inte grundskolan. Engström och Hellman ser att det berövar eleven sin grundlagsskyddade föreningsfrihet och att det omöjliggör skolans uppgift att fostra eleven till demokratiska samhällsmedborgare. Det låter som om advokaterna i fråga är höga på sin egen paternalism, men när man tänker efter så finns det ett stoff av allvar här.

Snabbare än en gris blinkar är barnet uthällt med badvattnet. Det är barnets frihet utan skolans makt över barnet, som är viktigt. Ironiskt nog är det när Engström och Hellman skjuter sig i foten, som jag faktiskt förstår hur de tänker.

Jag (född tidigt 1970-tal) har vuxit upp i en miljö där man fick skämta om allt och tycka vad som helst. Det har drivit mig bort från socialismen. Det har orsakat att den rättshaveristiska åsikten att man ska få provocera t.ex. genom att bränna en Koran, för att testa att grundlagarna verkligen skyddar oss, har slagit rot. Jag streamar inte de låtar som staten marknadsför till mig genom Melodifestivalen. Jag tittar inte på de filmer som staten spelar in åt mig genom Svenska Filminstitutet. Jag slutade titta på SVT när Radiotjänst slutade fakturera mig och Skatteverket drev in pengarna, men när tvånget infördes vill jag inte vara med längre.

När jag växte upp pågick en teknisk revolution, och det betraktades som livsviktigt att vi lärde oss programmering. På den tiden var tanken att vi inte skulle vara maskinernas slavar, utan att maskinerna skulle vara våra. Detta står i konflikt med den makt Engström och Hellman ser att skolan behöver ha, för att kunna vara den institution som säkerställer att nästa generation inte är som min. Ge ungarna en mobiltelefon med Snapchat och TikTok. Med tanke på det attention span som krävs för att de ska lära sig hur man kontrollerar sina enheter, kommer det inte krävas många veckors snapchattande och tiktokande för att medgörligheten och den okritiska contentkonsumtionen ska infinna sig. Och samtidigt har man räddat deras grundlagsskyddade föreningsfrihet!

Kategorier: Politik, Utbildning

Du som kommenterar för första gången: Det kan dröja en stund innan kommentaren syns på sidan, eftersom den modereras manuellt. Har du kommenterat här förr, syns din kommentar direkt.