Anders Hesselbom

Alla, även vetenskapliga skeptiker tar vissa saker på tro, och även ateister lever i en subjektiv verklighet fylld av egna sanningar. Därför är det inkonsekvent att hävda att en gudstroende person gör avkall på sin vetenskapliga skepticism.Argumentet kan förklaras med en liknelse. Tänk dig att du möter två stora och hotfulla personer i en mörk gränd. Du är försvarslös, du kanske tänker på att du inte vill bli rånad eller nedslagen. Utan att de två hotfulla personerna egentligen har gjort något konkret olagligt mot dig, så känner du dig hotad. Detta exemplifierar en ”subjektiv sanning” som en ateist eller en vetenskaplig skeptiker kan känna av. Det är en föreställning baserat på något som kanske inte kan bevisas, men som vilar starkt i en upplevelse – en subjektiv känsla. Det kan ändå vara ”sant” för den personen som kände sig hotad, att situationen var just hotfull. Bara för att detta inte går att bevisa och bara för att inte alla upplevde situationen på samma sätt, betyder inte det att situationen kan förringas. Det är på samma sätt med kristendomens Gud. Att man känner Guds närvaro, och upplever att Gud finns, kan betyda att det faktiskt är så att Gud finns och är närvarande. Av samma skäl som inte ”hotet” kan avfärdas, kan inte Gud avfärdas.

Det största problemet som jag ser med ovanstående argument är att många personer har en känsla av vad som skulle kunna hända. Att två storvuxna personer hotar en man i en mörk gränd, kräver färre obevisade hypoteser än att Gud finns. Man kan tro på ett hot, för att man redan tror på ”män”, ”mörka gränder” och ”potentiellt hotfulla beteenden”. Men förekomsten av gudomar och deras förmåga att interagera genom känslor, är inte alls lika självklar för många. Ännu mindre självklart blir denna haltning i liknelsen om vi föreställer oss en eller flera gudar från en främmande religion. Och om vi accepterar gudomars existens, hur vet vi att vi tillskriver upplevelserna till rätt gud? I ett scenario där det gått riktigt fel, kan känslorna komma från superevolverade utomjordingar, och i ett annat scenario kan känslorna vara en produkt som vi själva framkallar. Precis som situationen med de hotfulla männen kan situationen vara något vi har hittat på, men det kan också vara på riktigt utan att vi behöver ändra i speciellt mycket annat vi tror oss veta om verkligheten. Igen, många tror att män finns på riktigt, o.s.v.

Att försanthålla Guds existens är inte problematisk ur ett intellektuellt perspektiv. Gudstro behöver inte vara kompatibelt med hur vi hanterar andra vetenskapliga frågor, eftersom frågan om Guds existens står bortom vetenskapen. ”Gud finns” skulle inte ett vetenskapligt anspråk, eftersom det inte går att undersöka eller testa, och eftersom det inte är ett vetenskapligt anspråk, så borde inte någon ha några problem med att naturvetare är gudstroende. Naturvetare som tror på Gud kan vara utmärkta vetenskapliga skeptiker, eftersom vetenskaplig skepticism bara handlar om synen på vetenskap – inte synen på Gud.

Det klassiska god-of-the-gaps-argumentet bygger på att om man inte förstår ett visst naturligt fenomen, och klassificerar fenomenet som något ovetbart, skapas en kunskapslucka där det skulle vara legitimt att placera in sin personliga vidskepliga förklaring. För en gudstroende är det naturligtvis Gud. Som exempel kan inte Michael Behe förstå hurbakterieflagellen kan ha evolverats, alltså är det hans Gud som har skapat den. Och eftersom inte William Dembski kan tänka ut andra krafter som skaparkomplexitet och mångfald än lag, slump och design, så måste design väljas somförklaring där inte lag eller slump bidrar med någon förklaring. Detta är ett modifierat god-of-the-gaps-argument som går ut på att eftersom vi inte vet hur vi kan testa Guds existens, ska Guds existens betrakta som ovetbar, och därför är det första argumentet om subjektiva sanningar fortfarande giltigt. Men argumentet kan diskvalificeras på samma grund som det traditionella god-of-the-gaps-argumentet. Dessutom vill jag tillägga att ett påstående om den objektiva verkligheten kan vara ett vetenskapligt påstående även om vi tar hänsyn till god-of-the-gaps. Säger påståendet något ett socialt fenomen eller något naturens beskaffenhet, kan det finnas ett vetenskapligt intresse att ta ställning till påståendets korrekthet. Speciellt om påståendet har mycket stor dignitet (gud/gudar finns) eller extremt stor dignitet, som t.ex. ”den gudstro just jag besitter står inte i konflikt med hur den objektiva verkligheten är beskaffad”. Alltså: Jag tror inte bara på Gud, guden i fråga finns.