Anders Hesselbom

Både religiösa och ickereligiösa brukar kunna vara överens om att ju mer inflytande religionen har, desto sämre blir vår tillvaro. Om vi tittar på den vetenskapliga skalan så hittar vi Bill O’Reilly i det mest religiösa hörnet – mannen som står handfallen inför mysteriet med tidvatten. I ett aningen mindre religiöst läge hittar vi naturvetaren från Umeå, Mats Molén, som byggt sitt skapelsemuseum. Och i det ytterligare lite mindre religiösa lägret hittar vi de ”moderata troende” som accepterar evolution, men tror att den är kontrollerad av en gud. Och i steget före den rent naturalistiska uppfattningen så hittar vi dem som tror på en transcendent gud som lever bortom tid och rum och vars existens är helt omärkbar. Ingen vill associeras med Bill O’Reillys dumma resonemang, men på vägen mot förnuftet, finns det alltid en dogm som gör att man sätter ner foten. För mycket förnuft, utmanar nämligen dogmerna.

Samma förhållande gäller på den moraliska skalan. Både religiösa och icke-religiösa kan enas om att för mycket gudomligt inflytande i vår moraliska uppfattning, bör undvikas. Ingen med förnuftet i behåll vill associeras med abortmotståndarna i Kristna Värdepartiet, men någonstans på vägen mot förnuftet, finns det alltid en dogm som gör att man sätter ner foten. Någon vill inte tillåta kvinnliga präster, någon annan vill inte att homosexuella ska få gifta sig. För mycket förnuft, utmanar dogmerna, och långt ifrån alla är beredda att med ett öppet sinne utmana sin tro.

Men alla är överens om att för mycket religion är dåligt. Även de mest bokstavstrogna kreationisterna använder ”religion” som om det vore ett skällsord när de beskriver t.ex. naturvetenskap. ”Evolutionstro är religiöst” kan det heta. Och bortom dessa dogmer, finns friheten i att inte behöva vurma för några falska föreställningar. Vägen till ny kunskap tar sitt avstamp från insikten att man inte vet.