Anders Hesselbom

Inte många människor i sitt sinnes fulla bruk tror att det finns något helvete som man kommer till efter sin död, men dessa människor finns. Inte många i sitt sinnes fulla bruk tror att man över huvudet taget överlever sin egen död, men de finns. Förbryllande nog en betydande andel av de som verkligen håller dessa föreställningar fullt respektabla, och det som verkligen håller mig vaken om nätterna är att vissa av dem som tror på helvetet är vetenskapsmän och forskare. Rimligtvis är dessa personer bättre rustade än gemene man att förstå vilka påståenden om verklighetens beskaffenhet som är rimliga och vilka som är orimliga (såvida inte religion som fenomen är ett gift för tankeförmågan förstås). Sinsemellan är de helvetestroende inte överens om detaljerna kring helvetet. Varken lidandets utformning, varaktighet eller karaktär är känt, men alla som tror på det är överens om att helvetet är det dåliga stället, till skillnad från himmelen – det bra stället. Klart är att helvetet är nitlotten i livet efter detta. Vissa påpekar att helvetet är fruktansvärt, och vissa påpekar att varaktigheten är oändlig.

Min ringa kunskap om hur man söker välbefinnande säger mig att frågan är viktig, milt uttryckt. Även om livet efter detta är begränsat och även om tiden man får spendera i helvetet är begränsad, så verkar själva syftet med helvetet vara att plantera ett önskemål om att inte skickas dit. Och med den vetskapen så är inte detaljerna kring helvetet speciellt viktiga – den övergripande kännedomen om att detta är fel plats att hamna på, är information som behövs. Hela konceptet med helvetet faller nämligen om himmel och helvete är ”typ samma sak”. Det viktiga är hur man undviker att komma dit, något som påpekades för mig både under kyrkans barntimmar och på söndagsskolan.

Få är så konkreta i denna fråga som den man som för tillfället agerar Påve – överhuvud för Katolska Kyrkan. Följ honom på Twitter, anslut dig till deras kyrka, ha inte sex med din samkönade partner. Visst, minimal förståelse för epistemologi räcker gott och väl för att dessa påståenden ska kunna avfärdas som en religiös inriktning och en marknadsföringsstrategi, men samtidigt som jag frestas av att vifta bort dessa påståenden som bondfångeri, måste jag påminna mig själv om att många respektabla samhällsmedborgare är kristna. Katoliker, eller andra helvetestroende.

Kanske många identifierar sig som kristna, men besitter en trosföreställning som på sin höjd är avlägsnat besläktad med kristendomen? Då är föreställningarna om Gud, himmel och helvete en del av identitetens pinsamma historia. Det måste absolut vara tillåtet att vara anhängare av en befläckad kultur utan att behöva ta ansvar för den bakomliggande historien, det säger jag inget om. Min fundersamhet i denna fråga handlar bara om dem som verkligen tror på himmel och helvete.

Om man verkligen tror att det som står på spel är ”en lång tid av tortyr efter sin död” är det inte mer än logiskt att man också är intresserad av att undersöka de kriterier som avgör om man kommer till helvetet eller inte. Kanske att man döms utifrån sina intentioner? Problemet kvarstår även då eftersom i princip alla har goda intentioner för det mesta, och i princip alla någon gång har haft de dåliga intentioner som skulle skicka dem till helvetet. Om Gud utgår från dina intentioner, kommer nästan alla hamna i helvetet. I Bibeln nämns att himlen är reserverad för 144000 judar. Om det stämmer kommer en slående majoritet aldrig dit. Om en promille av dem som inte kommer till himlen hamnar i helvetet, så har vi att göra med mänsklighetens viktigaste fråga.