Om du fötts i ett annat land eller annan tid hade troligen en annan religion varit den du varit trogen, det är tex knappast en slump att en majoritet av iranier är muslimer eller att de i indier är hinduer. Visar inte detta att religion främst är kulturellt betingat och knappast ett “bevis” för att gud(ar) finns?
Prästen Charlotte svarade att alla längtar efter Gud, och att detta inte är kulturellt betingat. Alltså, Charlotte i egenskap av präst, berättar för Henrik att religiösa uttryck förvisso må vara kulturella, men att gudslängtan inte är det. Mina emfaseringar:
Din fråga tangerar två viktiga områden: För det första – att vi alla bär på någon slags religiös längtan. När du säger detta om att de flesta kulturer har en religion att “stoppa in” sin längtan efter Gud i, så visar ju detta att vi alla behöver, eller i vilket fall ÖNSKAR att det skall finnas en Gud.
Så med andra ord: Vår längtan efter Gud är inte kulturellt betingad, men de religiösa uttryck som vi har tillgängliga är kulturellt påverkade.
Varför just kristendomen, med andra ord? Jag svarar personligt, med att det för mig handlade om att få kontakt. Jag fick kontakt med den Gud, Jesus, som valde att bli människa som vi. För mig gör det vår Gud alldeles speciell, och gör att jag vill följa Jesus genom liv och död.
För att göra en lång historia kort, när jag ifrågasatte hur Charlotte kunde veta detta, så kunde hon inte svara. Hon tror, på vaga grunder, att gudslängtan inte är kulturellt betingad. Så varför inte bara säga det på en gång? Typ, förmodligen har vi lärt oss att längta efter Gud, men jag vill gärna tro att denna längtan är konstruerad av den gud jag personligen tror på. Ärlighet kostar så lite. Jag bad om att få ställa motfrågor, så SvK:s redaktör för social medier ropade in Charlotte åt mig.
Jag vill veta hur du gått tillväga för att komma till slutsatsen att religiositet inte är kulturellt betingat, utan något vi alla bär på. Jag undrar också om inte korrelationen mellan ateistiska föräldrar och ateistiska barn bekräftar att religiositet är kulturellt betingat. Detta sammanhang inte kan förklaras med att “vi alla föds utan gudslängtan”, då det påståendet står i konflikt med ditt påstående.
Charlotte svarar:
Jag är inte helt säker på att jag förstår vad du efterfrågar, men gör ett försök att svara.
Jag hävdar att vi har i oss, som människor, en längtan efter Gud. Jag hävdar vidare att denna längtan visar sig i det att vi har olika religioner i olika delar av världen och i olika kulturella kontexter.
Det faktum att vissa människor väljer att ställa sig utanför dessa religiösa system är, för mig, inget som motbevisar detta.
Det är ungefär som att säga att kärleksrelationer finns i alla möjliga kulturella kontexter, ändå finns det folk som väljer att leva utan dem av olika skäl.
Jag vet som sagt inte om detta är ett svar på din fråga, men det är ett försök att börja svara.
Alltså, istället för att svara så upprepar Charlotte sitt påstående, med tillägget att hon inte låter sig besväras av motstridig information. Jag frågar igen:
Nej, detta är ditt påstående som jag reagerar på. Frågan är hur du vet att gudslängtan är inbyggd och inte kulturellt betingad?
Och sedan, om nu gudslängtan är inbyggd, varför ser vi kulturella skillnader, t.ex. att troende föräldrar får troende barn i högre utsträckning icke-troende?
Charlotte duckar:
Det är en slutsats som jag har dragit, baserad på de skäl som jag beskrev i mitt tidigare svar.
Att kultur har en påverkan på hur vi lever ut vår religiösa längtan, även det svarade jag på tidigare.
Hoppas att det blev tillräckligt tydligt.
Nej, tyvärr blev det inte tillräckligt tydligt.
Ursäkta om jag är påstridig, men då måste jag ställa en sista motfråga: Hur kan jag gå tillväga för att se att det du säger stämmer, alltså att en kristen persons religiositet inte är kulturellt betingat? Jag kan inte se något som tyder på att det du säger går att belägga. Du måste ju kunna hänvisa mig till något som tydliggör den differens mellan kulturellt betingad gudslängtan som du avfärdar, och den inbyggda som du accepterar. Jag frågar alltså inte efter vad du vet om gudstro, utan hur du vet det, och hur den kunskapen blir tillgänglig för den nyfikne.
Och först nu kommer bekännandet, mina emfaseringar:
Hej Anders – ojoj, jag har troligen inte varit tillräckligt tydlig, så jag är tacksam för att du ställde en sista fråga.
När det gäller frågan om varifrån vår gudslängtan kommer så vill jag inte avfärda en kulturellt betingad längtan efter Gud. Jag tror definitivt att det finns en sådan, men det var inte den jag pratade om i det första svaret jag försökte ge i grundfrågan i den här tråden.
Du frågar efter något som kan bevisa min tes, men jag är inte ute efter att bevisa något här. Jag hävdar att jag anser att mängden religioner är ett tecken på detta (att det finns en längtan som är inbyggd i oss från början) men jag har inget behov av att bevisa detta – det är helt enkelt bakgrunden till min svar – min egen tro.
Syftet med att jag uttryckte mig om en “inbyggd” gudstro var att på något sätt ta ett samlat grepp om all världens religioner, och redovisa hur jag tror att det kommer sig att vi har religioner i så många sinsemellan olika kulturer.Jag tänker mig att det beror på att vi känner “ah, det måste finnas något större, något som är en plan, en mening, någon typ av personlighet bakom allt detta” och så har mänsklighetens olika försök att systematisera trossystem vuxit fram ur detta.
Jag tror att vi angriper det här problemet utifrån lite olika synvinklar, för mig ligger betoningen på att prata om hur religionerna förhåller sig till varandra, och varför vi har olika religioner. Jag uppfattar att för dig är det en viktigare fråga varifrån vår gudstro kommer.
Det är verkligen en viktig och intressant fråga, men det är inte den jag har försökt att besvara i den här tråden. Jag skall dock snabbt försöka svara på den som en enskild fråga:För mig är det så här att Gud har skapat människorna “till sin avbild”, och med en inbyggd nyfikenhet där vi föds och längtar oss efter att lära oss mer om världen, varandra och oss själva.
Mitt i detta – allt detta levande – uppstår i oss en fråga om något mer, man kan angripa det genom att fundera över det första ursprunget, den yttersta meningen eller den största sanningen. Alla dessa funderingar kan förstås leda oss åt olika håll och till olika svar (moralläror, religiositet av olika slag) men jag tänker mig för min del – och det här är min tro – att varje gång vi frågar står Gud där och väntar på oss med öppna armar. Han var vårt ursprung, är vårt hopp och blir vårt svar.
Jag hoppas att detta är svar på din fråga – äntligen – och är det inte det så får du gärna fortsätta att fråga.
Så när vi vet vad som passar in i Charlottes agenda, så kan vi alltså säga att gudstro mycket väl kan vara kulturellt betingat, helt oavsett vad som påstås om detta. Annat är nämligen bara personlig tro, vilket inte riktigt kan erkännas förrän man insisterar. Föreningen Vetenskap och Folkbildning, törs man föreslå en mottagare av förvillarpriset?
Lämna ett svar