Inspirationssidan Big Think publicerar en video på Facebook där man låter den kristna genetikern Francis Collins argumentera för finessen med dubbla standarder när vetenskapen inte stämmer överens med de egna förutfattade meningarna.
Han inleder med det kloka påståendet att vetenskap syftar till att ta reda på hur naturen fungerar. Men efter att ha talat ganska ytligt om vetenskap, så kommer han snabbt in på alla problem med vetenskap. Finns Gud? Eftersom inget tyder på det, trots att det rätta svaret antas vara ja, är vetenskap inte speciellt lämpligt att förlita sig på. Dubbla standarder alltså. Jag kan inte hjälpa att misstänka att om vetenskapen skulle hitta belägg för att Gud finns, så kommer det förmodligen att anses kreditera vetenskapen hos Collins, och vetenskapsskepticismen skulle vara som bortblåst. Collins argumenterar för att frågan om Gud är för stor för vetenskapen, och att vi antingen måste avstå att diskutera den, eller vända sig till andra domäner. Och jag ska tycka att han förmodligen har rätt, eftersom han betonar att avvikande åsikter är uttryck för extremism.
Jag kan inte se att frågor som rör Gud utmärker sig här, och jag anser att Collins helt enkelt har fel när han framställer Gud som den enda fråga där vetenskap inte duger. Även när det gäller astrologi har vetenskapen misslyckats att producera evidens, så om den förutfattade meningen är att astrologi fungerar, så kommer vi att upptäcka vetenskapens begränsningar där också.
Men hur skiljer man på en begränsning hos vetenskapen och en falsk föreställning? Idag kan vi ställa fler och mer avancerade frågor än för 10 år sedan, och definitivt fler och mer avancerade frågor än för 100 år sedan. Där vi förr var hänvisade till religion och tro – våra fantasier, helt enkelt – kan vi idag tillämpa vetenskapligt arbete. Men även om vi lyckas identifiera en fråga som vi aldrig någonsin kan angripa vetenskapligt, t.ex. frågan om Gud finns, så följer inte det till att det är Gud som har gjort sig omöjlig att upptäcka. Det kan lika gärna vara människan konfronterats med att gamla antaganden om Gud inte stämmer, som har kommit på att Gud är omöjlig att upptäcka.
Att uttala sig som Francis Collins gör väcker frågan om hur man skiljer på något som är icke-detekterbart och existerande kontra icke-existerande? För även om det verkligen stämmer att världen är proppfull av övernaturliga väsen och fenomen som vi inte kan upptäcka, måste vi ställa oss frågan hur vi kan veta? Vad är det Francis Collins vet som inte kan förmedlas till en skeptiker? Om det finns utrymme för godtycke här, kan man lika gärna hålla sig till en standard och bara tro på sådant som till synes verkar vara korrekt.
Lämna ett svar