Anders Hesselbom

Frihet från ateism, del 2/2

2018-04-04

Tanken att man bör har rätten att slippa exponeras för ateism kommer ofta från mer entusiastiska troende, som t.ex. Raphael Mabo, Ulf Bjereld eller den skapelsetroende naturläraren Johannes Axelsson. Om rätten att (inte?) tro och predika skriver Axelsson ”I don’t like it! (To be truly honest.)”, och vidare:

Jag tycker inte om att vi ständigt måste utsättas för alla de ateistiska tankar som omringar oss. Jag önskar frihet från ateism.

Axelssons inlägg är ganska poänglöst – det är blott en vädjan till egna privilegier, helt utan några egentliga argument. Men vad är ateism för något skrämmande? Per definition är man ateist om man inte tror på någon eller några gudar.

Det kan låta enkelt, men den definitionen skapar många problem. Varför har vi ett ord för frånvaron av en vidskepelse? Varför har vi ett ord för frånvaron av en specifik vidskepelse?

Sannolikheten att Gud finns är inte större än sannolikheten att något annat övernaturligt finns, vilket är aningen genant för den som råkar tro. Så för att slippa vara omgiven av aenhörningister, aspökister och adrakister, vill man gärna ladda ordet med något annat. Ateister kanske förnekar Guds existens eller rentav hatar Gud?

Begreppsförvirringen som Johannes Axelsson ger uttryck för, alltså att ateism är ett slags tro, förekommer idag mest hos mer entusiastiska religionsanhängare. Raphael Mabo skriver under rubriken ”Religionsfriheten innebär frihet även för ateister”:

Om vi har kravet på frihet från religion, andlighet och tro i det offentliga rummet så bör vi alltså samtidigt ha krav på frihet från ateism, icke-tro och icke-religion i det offentliga rummet – att ateisterna, icke-religiösa och icke-troende lämnar det hemma.

Eller varför inte Ulf Bjerelds pladder om ”fundamentalistisk ateism”? Hur man än vädjar så tror inte han på enhörningar – endast goda argument biter, vilket tydligen är det enda gudstroende saknar.

Bjereld publicerar tre citat från Illusionen om Gud (Richard Dawkins, 2007) för att visa att Dawkins är fundamentalist. Men vem som helst med tillgång till boken, t.ex. jag, kan syna Bjereld.

”Många vet innerst inne att de är ateister men vågar inte erkänna det för sina närmaste, ibland inte ens för sig själva” skriver Dawkins i ett stycke som handlar om det sociala stigma det innebär att leva som icke-troende i ett samhälle där ateism inte accepteras.

”Om den här boken fungerar så som jag har tänkt kommer religiösa läsare som öppnar den att vara ateister när de har läst ut den”, och visst kan det vara fult att argumentera för sin sak, men i nästa mening skriver Dawkins: ”Vilken förmäten optimism!” Sen förklarar han att tro ofta har sociala och kulturella orsaker.

Det sista citatet lyder ”Jag kan inte vara fundamentalist, för jag har ju rätt”, men har inte återgivits ordagrant. Bjereld tycker att citatet talar för sig själv, men givet att han är en ärlig och välmenande person, så tror jag att han har missuppfattat. ”Citatet” kommer faktiskt från ett stycke där Dawkins försvarar sig från fundamentalistanklagelser, och lyder:

Kristna fundamentalister motsätter sig passionerat evolutionsläran och jag är en passionerad förespråkare för den. Våra passioner är lika starka. Det betyder enligt somliga att vi är lika fundamentalistiska. Men för att travestera en aforism vars ursprung jag inte har kunnat få fram: när två motsatta åsikter uttrycks med lika stor kraft ligger sanningen inte nödvändigtvis mittemellan. Den ena sidan kan helt enkelt ha fel. Och det rättfärdigar passionen på den andra sidan.

Inte riktigt ”jag kan inte vara fundamentalist, för jag har ju rätt” alltså. När det kommer till frågan om religion har Ulf Bjereld inget annat än pladder att bjuda på.

Del 1.

Kategorier: Ateism, Religion, Richard Dawkins