Kategori: Religion

  • Till försvar av blågul islam

    Samhället formas av de värderingar som människorna däri huserar, därför är det väldigt viktigt vilka dessa värderingar är. Olika samhällen har olika värderingar, vilket blir tydligt när man ställer dem mot varandra. När dessa skillnader bubblar upp, blir många väldigt upprörda. Får man slå sin fru enligt islam? Det är en sund reaktion, och många landar i att tycka att man gärna får vara muslim, så länge man respekterar något man betraktar som “svenska värderingar”, t.ex. att man och kvinna är jämlikar. Denna åsikt återfinns hos Liberalernas partiledare Simona Mohamsson, vilket hedrar henne. “Förstår man inte att vi har nolltolerans mot våld i nära relation i Sverige så har man inget i Sverige att göra.” Men så har vi kulturrelativisterna. De som skulle bli jättearga om en svensk man slår sin fru, men ser hustrumisshandel inom islam som ett exotiskt inslag, som “tillhör deras kultur”.

    Det förmodligen vidrigaste exemplet på relativisering kommer från Jonna Sima, ledarskribent på Aftonbladet, som kommenterar att en imam pratat om hur man på bästa sätt ska tukta sin fru.

    “Alla ministrar verkar idag ha twittrat om en sjuk grej en vikarierande imam i Kristianstad sagt i en fredagsbön i somras. Rimlig prioritering.”

    Sista meningen är ironisk. Hon tycker inte att det är rimligt att ta avstånd när våld mot kvinnor sker inom islam. Och det leder till nästa fråga: Om det är en sjuk grej att slå sin fru, varifrån kommer det?

    Eftersom det manliga könet antas vara överlägset det kvinnliga, har mannen ett ansvar att sörja för kvinnan. Om hon är olydig, ska man varna med ord. Om inte det hjälper, ska man sluta ha sex med henne. Om inte det hjälper, ska man slå henne. Profeten ger dessa instruktioner i stöd av självaste Allah. Marie Åkesdotter, gruppledare för Miljöpartiet Tyresö, svarar Jonna Sima:

    “Det går dåligt för Tidöregeringen och då riktas fokus på oppositionen, invandrare, muslimer och en imam som uttryckt sig olämpligt.”

    Åkesdotter menar att det är hur man instruerar om hustrumisshandel som är problemet. Anledningen till att jag kallar detta för relativism är alltså att både Sima och Åkesdotter tycker att hustrumisshandel är dåligt när det sker utan gudomlig grund. Och därför vill jag rycka ut till Simona Mohamssons försvar i sin syn på islam.

    För ett par dagar sedan pratade Mohamsson med expressen om sin syn på religionen, och “blågul islam“. I princip handlade det om en icke-fundamentalistisk version av islam, som ska vara kompatibel med svenska värderingar. Man kan fira eid, men man behöver inte ta Koranen på orden om hur man tuktar sin fru, och så vidare. Personligen blir jag alltid förbryllad över att personer som har privilegiet att kunna lämna islam, väljer att stanna kvar och forma den till sin religion. Jag känner sådana människor personligen, och jag respekterar det såklart. Och jag förstår att Mohamsson blev lite hånad för intervjun i fråga, men jag vill ta henne i försvar.

    Om religionen inte har större inflytande än att man firar lite eid och har andra aktiviteter som alldeles utmärkt ryms inom vad man brukar kalla för svenska värderingar, så är det ju bara en hobby! Då blir islam något som liknar en frimärkssamling eller studiecirkel på ABF, alltså något helt oproblematiskt. Att någon muslim firar eid är ju egentligen inte konstigare än att någon smålänning fiskar abborre. Då har vi en rendering av islam som gått igenom samma reformation som kristendomen har i Sverige. Vi tar inte längre Bibeln på orden, utan ser Gud som ett skäl att gå på kyrkkaffe. Endast fundamentalisterna är ett samhällsproblem, och inom svensk kristendom är dessa en minoritet, men när det gäller Islam är det Mohamsson som är minoriteten, och det bästa vore om det är hennes attityd som är den allmängiltiga.

  • 2024 års siffror från Svenska kyrkan har kommit

    Nettominskningen av medlemmar i Svenska kyrkan fortsätter att minska, men eftersom folkmängden ökar är den procentuella minskningen fortfarande stabil. Det är svårt att avläsa från grafen, men 2023 tappade kyrkan 80.000 medlemmar. Tappet 2024 var endast 58.000 medlemmar. Så det råder inga tvivel om att kyrkan har vunnit svenskens hjärta.

    Den procentuella minskningen blir tydlig när man ser hur befolkningen i Sverige ökar, främst i icke-kristna grupper.

    Men som sagt, även om netto minskningensjunker, så är utvecklingen fortfarande positiv.

    2023 års siffror finns här.

  • “Det går inte att bevisa att Gud inte finns”

    Det går kanske inte att bevisa att Gud inte finns, men det förändrar inte det faktum att Gud inte finns på riktigt. Det är inte för att Guds icke-existens påstås vara obevisbar som man tror att Gud finns. Gudstro har helt andra skäl, men låt oss undersöka vad argumentet egentligen säger. Det skulle kunna formuleras så här:

    Det går inte att bevisa att Gud inte finns, därför kan Gud finnas.

    Det ena problemet är att det finns andra skäl att misstänka att Gud faktiskt inte kan finnas. Det andra problemet blir tydligt när man tittar på en generell version av argumentet:

    Det går inte att bevisa att X inte finns, därför kan X finnas.

    X måste vara något som inte finns på riktigt, som t.ex. Gud. “Det går inte att bevisa att bananer inte finns, därför kan bananer finnas” blir bara löjligt. Detta är mer intressant, eftersom enhörningar inte finns på riktigt:

    Det går inte att bevisa att enhörningar inte finns, därför kan enhörningar finnas.

    Ska vi anta att något finns, måste det finnas på egna meriter. Existens kommer inte från att beskrivningen är så vag att man inte kan motbevisa den, existens kommer från fungerande argumentation – inte fungerande argumentation i allmänhet, utan fungerande argumentation baserad på mätdata. Om du, som är en del av den naturliga världen, känner av Guds existens, så finns Gud i den naturliga världen och därmed är Guds existens är fråga för naturvetenskapen. Men naturvetare ligger inte vakna om natten och funderar på om Gud finns, så hypotesens förespråkare kommer göra sitt yttersta för att hålla kvar Gud i den övernaturliga sfären. “Du kan inte placera Gud i ett provrör.”

    Grundargumentet (det går inte att bevisa att X inte finns, därför kan X finnas) förstärks ofta med en ganska korkad, nästan postmodernistisk, tes om att verkligheten formas av vår föreställning om densamma. När X är en enhörning, kan man få höra att det inte är någon som tror på enhörningar. En generalisering skulle kunna se ut så här:

    Ingen tror att X finns, alltså finns det inga skäl att tro att X finns.

    Återigen fungerar argumentet endast när X är något påhittat. På 1700-talet var inte radioaktiviteten upptäckt. “Ingen tror att radioaktivitet finns, alltså finns det inga skäl att tro att radioaktivitet finns” är logiskt korrekt, men bevisligen fel i sak. Så går det när man saknar mätdata, vilket i sig är till last för hypotesen i fråga.

    Att man inte kan bevisa att Gud inte finns, betyder alltså inte att Gud finns, och argumentet bör därför inte användas av den som vill styrka att Gud finns.

  • Finns Gud, Christer Sturmark och Joel Halldorf?

    Den 3/2 hölls en debatt om huruvida Gud finns på riktigt eller inte. Debatten stod mellan Christer Sturmark (mot) och Joel Halldorf (för). Anna Lindman modererade. Sturmark fick inleda denna 90 minuter långa debatt, inklusive moderation och frågor.

    8 minuter in kör han rutinen om att alla är ateister i förhållande till någon gud, vilket innebär att Halldorf och Sturmark förmodligen håller med varandra om att det inte finns något skäl att tro att åskguden Tor finns på riktigt. Sturmark är bara ateist i sitt förhållande till en gud till (underförstått krigsguden Jahve som Halldorf betraktar som Guden med stort G).

    Detta gränsar till ett semantiskt fel, eftersom den som är ateist (utan gud) är utan någon gud, inte utan en specifik gud. Men poängen är giltig.

    9 minuter in försöker Sturmark definiera Gud, vilket är helt korrekt. Det drar undan mattan på det klassiska felslutet om ekvivokation (Gud är kärlek, kärlek finns, alltså finns Gud). Därefter säger han något jag tolkar som att extravaganta påståenden kräver extravaganta bevis, vilket också är helt korrekt.

    Halldorf hänvisar i sitt öppningsanförande till att bevis för Guds existens skapar tvivel. Man ska tro, inte veta. Man ska inte lita på bevis. Det finns fler vägar till kunskap än vetenskap.

    Redan 11 minuter in i evenemanget är Joel Halldorf helt uträknad. Han har placerat sig i en position som inte går att riva ner. Om fakta säger en sak och tron säger en annan, beror din uppfattning i frågan på hur du ser på evidens. Den som tror X, kan åberopa “vetenskaplig fundamentalism” när evidensen säger Y. Den som tror X, kan åberopa “stöd i vetenskapen” när evidensen säger X.

    12 minuter in gör Halldorf två poänger. I den första säger han att det som kan bevisas vetenskapligt är sant. Han nämner Big Bang och evolution. Av dessa två är evolution det som kan bevisas (i någon rimlig definition av vad ett bevis är), medan Big Bang blott är den bästa modell vi har idag som syftar till att förklara vårt universums ursprung. I den andra säger han att kristendomen är sann ändå, eftersom den aldrig hävdat att den kan bevisas vetenskapligt. Hans rationalisering kan man faktiskt bortse från, för kristendomen är faktiskt äldre än vetenskapen, men det diskvalificerar samtidigt hans andra tes.

    Ett falskt påstående är falskt, helt oberoende av hur den som gör påståendet ser på vetenskap. Det är den som ska bedöma sanningshalten i ett påstående som behöver vetenskap, inte charlatanen som säljer biljetter till himlen – hans jobb är att tro, och förmedla tro.

    Se gärna debatten, och säg om Halldorf hade någon relevant poäng, över huvudet taget. Halvvägs blir tanken om att extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis, och det blir Halldorfs huvuduppgift att bemöta detta.

  • Den som tror på demokratiska principer är naiv

    Svenskt rättsväsende är ter sig ganska komplicerat för den som betraktar det utifrån. Vi har kriminaliserat det som kallas för “hate speech” i en lag som kallas “hets mot folkgrupp” (HMS, brottsbalken kapitel 16, paragraf 8). Den som gör sig skyldig till brottet döms till böter eller fängelse i högst två år.

    “Den som i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids uppmanar till våld mot, hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp, en annan sådan grupp av personer eller en enskild i någon av dessa grupper med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år.

    För hets mot folkgrupp döms också den som i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids förnekar, ursäktar eller uppenbart förringar ett brott som utgör eller motsvarar folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelse eller aggressionsbrott enligt ett avgörande som har meddelats av en svensk domstol eller av en erkänd internationell domstol för brott mot folkrätten och som fått laga kraft, om gärningen är ägnad att uppmana till våld mot, hota eller uttrycka missaktning för en sådan grupp eller enskild som avses i första stycket.

    Om brottet är ringa döms för ringa hets mot folkgrupp till böter.

    Om brottet är grovt döms för grov hets mot folkgrupp till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om meddelandet haft ett särskilt hotfullt eller kränkande innehåll och spritts till ett stort antal personer på ett sätt som varit ägnat att väcka betydande uppmärksamhet.”

    Så här har lagen praktiserats i Sverige:

    • Att hävda att de som skyddas av HMS har “mördandet i sina gener” är tillåtet. Den åsikten har framförts om judar av muslimen Mahmoud el-Kayed, som saknar skyddet om HMS.
    • Den som saknar skyddet om HMS får skandera om intifada (utrotandet [av judar]) mot en grupp som skyddas av lagen. Muslimer (som saknar skyddet om HMS) får uppmana om intifada (trots att judar skyddas av lagen).
    • Den som saknar skyddet om HMS, får uppmana till utrotning av en grupp som skyddas av lagen. Muslimer får skandera “from the river to the sea”, utan att någon har åtalats.
    • Den som saknar skyddet om HMS (muslimer), behöver inte acceptera kritik mot sin religion, t.ex. i form av ett symboliskt förstörande av sin heliga skrift, vilket den som skyddas av lagen (judar) måste acceptera.

    Ur ett principiellt perspektiv ser detta väldigt märkligt ut, men ur ett pragmatiskt perspektiv är det logiskt. Muslimer är farliga, de är många och de är beväpnade. Den som tror på demokratiska principer är naiv. Nu måste vi förhålla oss till den skörd vi har sått.

  • Återigen, sex gamla argument

    Jag skapar detta inlägg till signaturen Sara som kommenterat min syn på gudstro. Om du vill, är du välkommen att svara här eller i någon av de inlägg som är min förevändning att skriva denna text*. Detta inlägg tar upp de sex poänger hon gör i sin kommentar. Eftersom Sara pratar om Gud, inte om gudar eller övernaturliga väsen i allmänhet, så tänker jag också hålla mig till att svara om Gud, men min hållning i frågan om Guds existens gäller för alla övernaturliga och icke-existerande väsen, inte bara Gud, vilket jag utvecklar nedan. Min uppfattning av Saras poänger i fetstil nedan.

    1. Jag försöker inte få dig att tro att gudar finns, endast förmedla att de som tror så, har rimliga skäl att göra det.

    Jag försöker inte göra dig (eller någon annan) till ateist, endast förmedla att vi som inte tror avvaktar med att göra så till dess att dessa rimliga skäl delas med oss. Inte för att vi inte vill tro på något övernaturligt, utan för att vi är slavar under argumenten. Hur gärna jag än skulle vilja tro att Gud finns, är jag oförmögen att tro något som inte stämmer. Det är en fråga om vilken personlighet man har.

    2. Det finns skäl att tro på Gud, de som tror har erfarenheter som ledde dem till att tro.

    Alla har överväldigande upplevelser, men det är inte upplevelser som gör att upplevelser tillskrivs Gud – det är kultur. Vilken Gud du tror på, korrelerar (mest) med din födelseplats, inte med några vetenskapliga fynd.

    3. Frågan om Guds existens kan inte besvaras inom ramarna för vad naturvetenskapen söker svar på.

    Det stämmer. Naturvetenskapen är besvärad med det som finns, men allt från etnologi till evolutionspsykologi är också vetenskap, och där hittar vi de förklaringar som vi behöver för att förstå varför många tror på Gud. Skulle naturvetenskapen ha något att gå på, skulle gudstro vara tillgänglig även för oss som idag inte tror.

    4. Argumenten som hävdar att Gud finns är filosofiska, historiska och anekdotiska.

    Ja, vad annat finns att hämta? Jag vill påminna om att alla som försvarar en falsk verklighetsuppfattning är hänvisade till detta, inte bara den som tror på Gud. I meningarna efter lyfts tillskrivande av överväldigande upplevelser igen, vilket avhandlas i punkt 2.

    5. Mina erfarenheter säger mig att mirakler inte finns, men mirakler kan finnas.

    Fantastiska händelser kan givetvis vara något annat än det uppenbara: En gripande händelse som jag inte kan förklara. Men om det är något annat, vad är det som säger att Saras personliga alter ego som är den sanna förklaringen? Att hävda något sådant, är att hävda att frågan om Guds existens är en fråga för naturvetenskapen, eftersom Sara är en del av naturen, och den Gud hon tror på gör avtryck. Sara har själv bemött detta i punkt 2, så därför vill jag hänvisa till det alternativ hon själv presenterar i punkt 4, nämligen anekdoter – med en chans att erhålla filosofiskt och historiskt erkännande när vi kasserat all befintlig filosofi och historia. Idag svarar filosofi och historia snarare på varför man tror, inte på frågan om Guds existens, för det är inte bara naturvetenskap som måste förhålla sig till verkligheten, det måste all vetenskap göra, på olika sätt.

    6. Verkligheten formas av vad man tror om den.

    Poängen görs med hänvisning till att jag som naturalist tillhör en minoritet bland jordens befolkning, och att postmodernisterna har rätt i sin uppfattning. Men nej, vad man tror om verkligheten formas av kultur och psykologi. Om du vill bilda dig en uppfattning om hur verkligheten faktiskt är, måste du studera den. Återigen, Sara konstaterar att man inte kunde hitta Gud i verkligheten genom att studera verkligheten (punkt 3), vilket betyder att rimliga skäl saknas. Argumentet som lurar mellan raderna kallas “God of the gaps” (“kunskapsluckornas gud”) och syftar till att lyfta sådant man inte begriper till sin egna förklaringsmodell, men i själva verket är det kulturella skäl som avgör att det är just Gud som tillskrivs det man inte begriper.

    Apropå postmodernismen så brukar jag vara tydlig med ett önskemål:

    Kan du formulera ett argument för att det finns älvor, som är så starkt att du själv skulle börja tro att det finns älvor på riktigt? Använd det argumentet när du pratar om Gud, för det argumentet är trovärdigt! Att säga att älvorna gömmer sig för naturvetenskapen, är ett argument mot deras existens, inte ett argument för deras existens.

    *) Är det löjligt att tro på Gud? och Joel Halldorf har både rätt och fel, men ateism är ett koncept han inte förstår

  • Vad kan vi egentligen veta om den historiske Jesus?

    Idag hade jag förmånen att debattera bl.a. Per Ewert on vad vi egentligen kan säga om den historiske Jesus. Debatten finns inspelad på Facebook . Mycket nöje!

    Den finns att betrakta här, och samtliga föreläsningar och debatter finns här.

  • Mark 7 on the divinity of Jesus

    Mark 7 is a collection of anecdotes from the life of Jesus which aims to show that Jesus is divine. Jesus offers wise maxims mixed with miracles. This time Jesus chose to take his patient to the side when he performed his miracle. Jesus interest was to unselfishly give a man his hearing back. One can always speculate about the method. God himself probably could have brought the light into existence by mere thought, but he spoke light into existence. He could probably have brought light into existence through ritual dance, but he simply chose to speak light into existence. I see no reason to think Jesus had to have his fingers in the deaf man’s ears, but that this was the method he chose. But why did he choose it? Avoiding spitting and avoiding fingers in their ears gives a hygienic advantage. For what I can see, it would be better if Jesus for example put his hand on the deaf man’s forehead. Also, the method Jesus chose, could be mistaken for a method that would be chosen by contemporary charlatans. We don’t know what Jesus would have done today, but this story is probably in itself a haughty throat clearing, aimed at emphasizing an even more extravagant assertion: that Jesus is God. But we do not believe that Jesus is God because we have any reasonable grounds to believe so, we believe it because our parents believe so. And their parents in turn.

  • 30 minuter påminner om hur världsfrånvända SvK faktiskt är

    I gårdagens 30 minuter intervjuades ärkebiskop Martin Modeus, och det var en nyttig påminnelse om hur världsfrånvänd Svenska kyrkan faktiskt är. Jag har inget emot att de klär sig i lustiga hattar och utför ritualer, för jag är den fria kulturens försvarare, men redan i vinjetten till programmet gav sig Modeus på att konkurrera med vetenskapen. Något är medfött hos människan. Det var lite oklart vad, för han pratade väldigt osammanhängande och medan han pratade om en skillnad så blev det en likhet, så jag förmodar att han var lite nervös när han stod framför tv-kamerorna. Han fick många chanser att lägga ut texten under programmets gång, även om mer än halva programmet handlade om flyktingpolitik. Jag tänker inte kommentera kyrkans politiska ställningstaganden, för de får lobba för vilken politik de vill, men när de beskriver hur yttervärlden är beskaffad, så måste jag protestera. Drygt 20 minuter in i programmet sätter vi igång.

    Om teodicéproblemet hänvisar till att frågan även ställs i Psaltaren, och att många tror på gud ändå. Som vanligt påstås problemet vara olösligt, eftersom problemets lösning inte är särskilt angenäm för den som har investerat sitt liv i gud: Hur kan gud vara god och allsmäktig i en ond värld? För att gud är en fiktiv karaktär.

    Om guds existens säger han att den inte går att belägga, för att mötet med gud är relationellt. Sådant man upplever sig ha en relation till, finns tydligen utan att dess existens kan studeras. Tro, som i “tro på gud” handlar om en förhoppning, men att någon hoppas att gud finns, borde inte vara något problem för den som vill reda ut frågan.

    24 minuter in påpekas att man inte kan bevisa att gud inte finns, men det argumentet är svagt. För det första är många s.k. gudsbevis redan motbevisade, och för det andra så tror förmodligen inte Martin Modeus att ett väsen finns bara för att han är oförmögen att föra i bevis att det inte finns. Att Modeus inte kan motbevisa att det bor enhörningar på månen, betyder inte att det bor enhörningar på månen – man måste alltid titta på vad som talar för.

    Och apropå slitna klichéer påpekas att tron att gud inte finns är också en tro. Var inte “tro” nyss en förhoppning? Nu är tro helt plötsligt ett sanningsanspråk, om än ett ganska välgrundat sådant när det handlar om tron att gud inte finns.

    Modeus bekänner sig till teistisk evolution. Gud har skapat världen, men inte handgripligen. Detta är så nära evolutionen en katolik får ställa sig, och så långt ifrån vetenskapen man kan ställa sig utan att bli betraktad som en galning. Men vetenskapen avfärdar medvetande och syften, och hänvisar istället till naturliga krafter.

    Vidare tror Modeus på jungfrufödsel. Ingen tolkning här inte, utan gammal hederlig bokstavstro. Detsamma gäller att Jesus återuppstod från de döda. Han vet inte hur det kan ha gått till, men det har hänt. Ett mysterium! Andra mysterium är kärleken och varför solen går ner.

    Skillnaden mellan kärleken och gud, eller en solnedgång och gud, är att det finns folk som vet hur sådant fungerar. Om man bara har ett öppet sinne och visar lite nyfikenhet. Jag tänker mest på Martin Modeus intellektuelle motsvarighet Bill O’Reilly:

  • Är det löjligt att tro på Gud?

    Jag skriver ibland om religion och naturalism, då och då genererar mer eller mindre retoriska frågor från personer som tycker att jag har fel. Och ibland även med en vädjan om ett svar. Först vill jag ursäkta min begränsade entusiasm, för frågan om huruvida gudar finns eller inte, är totalt ointressant ur ett intellektuellt perspektiv. Det enda som möjligtvis är ännu mindre intressant är gnäll över detta faktum. Det som däremot faktiskt är spännande är att ta del av solida argument som legitimerar föreställningen att gudar faktiskt kan finnas på riktigt, eller ännu bättre, ta del av evidens som talar i favör för föreställningen. Eftersom jag nu blivit ombedd att kommentera ett par frågor och påståenden, och faktiskt har tid, så svarar jag gärna på dessa. Sara skriver:

    Hej! Det var ett tag sen, jag kom o tänka på den här diskussionen här om dagen och gick in för att kolla var vi avslutade senast. Jag tänkte försöka förtydliga min senaste kommentar:

    Hej Sara.

    Tron på Gud är som att tro på möjliga rymdvarelser:
    När man säger att man tror på existensen av en Gud, liknar det mer att säga “jag tror att det kan finnas rymdvarelser” snarare än “dessa rymdvarelser är enhörningar som bor på månen”. Det är en skillnad mellan att ha en generell tro och att specificera detaljerade attribut om vad Gud eller rymdvarelser kan vara. Detta är ett argument för att agnostiker inte är idioter.

    Jag tror på rymdvarelser, i den bemärkelsen att jag tror att liv kan uppstå och utvecklas genom darwinistiska principer på olika platser. Detta har hänt på jorden, och jag ser det som rimligt att misstänka att det har skett på flera platser och under andra tidsperioder. Det mesta liv vi har observerat har varit ganska primitivt, åtminstone i jämförelse med varelser man med vår terminologi skulle kunna kalla för gudomliga. Att vara öppen för att liv kan uppstå och utvecklas på andra platser, är en hållning som kan härledas till annat vi vet om verklighetens beskaffenhet, men att vara öppen för att det finns gudomliga väsen är inte det. Jag tackar givetvis för att agnostiker inte är idioter, men slutsatsen att man inte är idiot för att man är agnostiker, kan inte härledas till att gudomliga väsen kanske finns. Gnosticism handlar om vad man tror sig kunna veta om omvärlden, företrädelsevis beträffande gudomliga väsen, vilket skiljer sig från teism, som handlar om tron på gudomliga väsen. Väsen vars existens inte kan motbevisas, finns inte på grund av det. När man tar ställning till vad som finns eller inte finns (i någon rimlig definition av ordet finns) behöver man titta på positiv evidens och positiva argument.

    Öppenhet för uppenbarelse:
    Om det finns en Gud, och denne skulle interagera med mänskligheten, genom exempelvis inkarnationer, mirakler eller andra former av uppenbarelser, skulle det vara möjligt att erhålla mer information om denne Guden. Därför är inte utsagor om Guds attribut inte heller samma sak som att säga att det finns enhörningar på månen. Det är snarare som om, rymdvarelser skulle kontakta jorden, och därför får vi reda på saker om dem.

    Jag håller helt med. Att någon gud inte har interagerat med någon människa, betyder i sig inte att inga gudar finns. Det finns gott om andra skäl till att förhålla sig skeptisk till påståenden om gudomliga väsens existens. När det gäller rymdvarelser är det ganska förväntat att vi inte hör något ifrån dem, eftersom avstånden i både tid och rum är alldeles för stora för att man ska kunna säga att en kontakt är troligt (men vi letar faktiskt). Frånvaron av kontakt betyder inte att inte rymdvarelser finns, och misstanken om deras existens är drivkraften bakom ledandet efter dem. Faktum är att dagens forskare lägger mer tid och resurser på att hitta utomjordiskt liv än de lägger på att hitta gudar och demoner. Skulle något gudomligt väsen börja interagera med en människa, så skulle detta utredas. Hittills har andra, mer värdsliga förklaringar hittats till sådana fenomen. Man måste vara öppensinnad när påståenden om gudomlig interaktion kommer in, och faktiskt utreda dem seriöst istället för att bara avfärda dem, och det är en av anledningarna till att jag står ganska trygg i mitt antagande att inga gudar finns på riktigt (igen, givet någon rimlig definition av ordet finns), eftersom vi faktiskt har tittat på många sådana fall.

    Religiös tro är inte löjlig:
    Min poäng är inte att alla måste tro på Jesus eller någon specifik religion, men jag vill betona att de som har religiösa övertygelser inte är löjliga för att de gör det, som om de skulle tro på månenhörningar. Religiös tro är baserad på en komplexitet av upplevelser, övertygelser och traditioner, och det är viktigt att respektera och försöka förstå dessa perspektiv.

    Istället för att svara på den frågan, tänker jag säga att jag definitivt inte är man att avgöra vad som är löjligt eller ej. Frågor som handlar om vad som är hippt, vad som är löjligt, vad som är häftigt eller töntigt, är värderingsfrågor. Jag kanske kan tycka att personer vars favoritband är Modern Talking är lite löjliga, men även där beror allt på kontext. Om du befinner dig på ett konvent för personer som gillar italo disco från 80-talet, är risken att du ska uppfattas som töntig för att du gillar Modern Talking ganska liten. I kyrkan är risken att gudstro uppfattas som löjlig ganska liten, och som du själv skriver så omger sig religiösa gärna med traditioner, och de tillskriver sina upplevelser ett stort allvar. Sen kanske du får lite konstiga blickar om du går till ett heavy metal-konvent för att predika om Modern Talking. En av anledningarna till att du skriver till mig, är att du är missnöjd med bristen på medhåll du får från en vetenskaplig skeptiker för påståenden om gudomliga väsens existens, trots att dessa frågor snarare är religiösa.

    En “komplexitet av upplevelser” är nämligen inget som endast religiösa personer har. Skillnaden mellan kristna och skeptiker är vilka teorier man accepterar som förklaring till dessa upplevelser. Inom vetenskapen tror man att hjärnan är en komplicerad struktur som kan framkalla olika känslor i olika situationer, inom kristendomen tror man att dessa känslor uppstår när övernaturliga väsen interagerar med människan, och så vidare. Jag både förstår och respekterar dessa perspektiv, och jag har inget intresse av att kliva in i en kyrka och skandera att alla där inne är sinnesförvirrade för att de tror på Gud. Av samma skäl kan inte du kontakta en vetenskaplig skeptiker och säga att de övernaturliga väsen som förekommer i din religion faktiskt finns på riktigt, och förvänta dig något medhåll från denne. Ett sådant drag gör att religiösa anspråk om tings varande spiller över på vår gemensamma yttervärld, och med det kommer nya krav på koherens.

    Jag har inget intresse av att beröva någon sin gudstro, men jag medger gärna att det är väldigt tillfredsställande att få åka runt på skolor och prata med ungdomar om varför Gud troligtvis inte finns, och få höra att man konverterat några av dem till övertygade ateister. Men jag redovisar egentligen bara min syn på frågan, och varför jag har den, och jag är alltid tydlig med att alla har rätt till sin egen uppfattning. När du nu sträcker ut handen och vill samtala, så gör jag samma med dig, och från mitt perspektiv är en hypotes inte religiös förrän vi vet att den är falsk.

    Antagandet att åska beror på att Tor slår med sin hammare är bara en hypotes fram till att vi faktiskt vet vad åska beror på. Om det visar sig att åska beror på något annat än Tor, kommer hypotesen antingen att avfärdas eller bli religiös. Om religiösa upplevelser kanske beror på att ett gudomligt väsen påverkar dig, så är Guds existens bara en hypotes. Men om man undersöker dessa upplevelser och hittar upplevelsens faktiska orsak, kan hypotesen antingen avfärdas eller förpassas till religionens domän. Det är där vi står nu, och det är därför jag förhåller mig avvaktande till övernaturliga väsens existens, gudomliga eller ej, tills dess att någon kan producera någon form av evidens, eller åtminstone ett gott argument som pekar på något annat. Från vad vi vet idag, är antagandet att gudar finns ur jämställt antagandet att det bor enhörningar på månens baksida, när vi tittar på hur yttervärlden är beskaffad. Det står inte i konflikt med att de som tror att någon gud finns, tillskriver den föreställningen ett stort allvar.

  • Joel Halldorf har både rätt och fel, men ateism är ett koncept han inte förstår

    När jag läser Joel Halldorf så blir jag påmind om hur extremt långt det är mellan den rationella naturalism som jag strävar att leva efter, och den vidskepliga låtsasvärld som troende (gudar eller annat) lever i. Halldorf är en bra skribent, och texten innehåller en hel del bra poänger, så läs den gärna! Jag delar hans uppfattning om att människan generellt sett är irrationell, och att människan därmed väljer vidskeplighet framför förnuft även när ingen vidskeplighet påbjuds av omvärlden. Möjligtvis tror jag att jag är mer övertygad att det inte alls behöver vara så, än vad han är. Och så snart Halldorf bjuder på positioneringar eller bakgrundsförklaringar, så märks den avgrund som faktiskt finns mellan våra båda livsåskådningar.

    En tes handlar om att gemene man inte känner till skickliga kristna filosofer, och det är rent faktamässigt sant. Vi kanske inte delar synen på orsaken bakom detta faktum, men här har Joel Halldorf helt rätt.

    Men sen har vi det vanliga problemet med att ordet ateism. En ateist är en person som inte tror att någon gud finns. En ateist kan vara en rationell person som förstår att inga gudar finns på riktigt, och en ateist kan vara en irrationell person som bara inte råkar tro på någon gud (men kanske på mycket annat trams). Bara för att ateism kan vara rationellt, kan man inte säga ateism är rationellt.

    Det samma gäller aenhörningism. En aenhörningist kan vara en rationell person som förstår att inga enhörningar finns på riktigt, och en aenhörningist kan vara en irrationell person som bara inte råkar tro på några enhörningar (men kanske på mycket annat trams). Bara för att aenhörningism kan vara rationellt, kan man inte säga att aenhörningism är rationellt.

    Och mycket riktigt exemplifierar Joel Halldorf med tarotkort, kristaller och healing. Eftersom kristallhealing och spådom med kort är irrationellt, är ateister (som tror på detta) irrationella. Men det påståendet flyter omkring runt huvudpoängen av flera skäl: Gudstroende som tror på detta är inte heller särskilt rationella – något de förresten har gemensamt med gudstroende som inte tror på kristallhealing, för några gudar finns faktiskt inte. Många opponerar sig mot påståendet om gudars icke-existens, men ingen levande människa är beredd att formulera ett enda argument som visar att påståendet är falskt – än mindre visa data som styrker gudars existens och därmed tyder på att påståendet är falskt.

    Och nu när min poäng är gjord, vill jag gärna kritisera en annan liten pikant detalj.

    “När religionerna tar sig in i kulturlivet förändras åsiktskorridoren. I dag går det att vara kristen, jude och i vissa fall också muslim med samma självklarhet som man är liberal, konservativ eller socialist.”

    Ganska många kommer att kritisera dig om du är jude. Jag är inte en av dem, men i dagens samhälle är det muslimerna (vars syn på judar kommer från deras gillande av Adolf Hitlers rendering av nazismen) som vunnit samhällets acceptans – inte judarna. Och om du är socialist, har jag definitivt ett och annat sanningens ord att säga till dig, oavsett om du är nationalsocialist eller internationell socialist (alltså kommunist).

    Som Halldorf korrekt skriver, är de flesta människor irrationella varelser som söker tröst i allt från tarotkort till gudar, och detta kan vi inte göra särskilt mycket åt – vi är trots allt evolutionens offer, och gillar sådant som evolutionen har premierat under åren, vilket är mönsterseende framför naturvetenskap. Men att dessa evolutionens offer inte alltid tror att gudar finns, är en fråga om kultur, inte en fråga om rationalitet. Att vi idag förpassat gudar till religionens domän, kan vi tacka de som formaliserat och systematiserat den process som används för att beskriva omvärlden – vetenskapen.

  • En intressant vänsterprofil på Twitter (eller möjligtvis på X)

    Idag när alla är publicister finns det en oändlig uppsjö tankeparadigm att utforska på Internet. Idag hittade jag twittraren (“X:aren”?) anntikapitalist, som var ytterst intressant att studera – följ henne gärna! En uttalad socialist som frikostigt delar med sig om sina tankar kring politik. Vissa saker som skrivs är förutsägbara då den politiska hemvisten deklareras i profilen, men vissa saker är ganska intressanta. Två saker fångade mitt intresse:

    1. Varför styr SD om de inte sitter i regeringen?

    För några timmar sedan skrev kontot en retorisk fråga: “Men om SD inte sitter i regeringen, varför styr de då den?” för att sedan berömma den egna frågeställningen (“Tänkvärt, Ann!“). Den inledande kommentaren hänvisade till en kommentar av Olof Ehrenkrona som lyder (ursäkta honom eventuella stavningsmissar): “Bra rubrik, men även DI bör skärpa sig. SD är inget regeringsparti! Jomshof är precis som Gunnar Strömmer underströk en enskild riksdagsledamot och ingen företrädare för den svenska statsmakten. Skärp er SD, ni riskerar svenskarnas säkerhethal“.

    I Sverige utgår all makt från folket, som väljer riksdag. Riksdagen är landets högsta beslutande organ. I riksdagen sitter idag åtta partier. Det exekutiva ansvaret för landet har regeringen. Regeringen tillsätts (och avsätts) av riksdagen. Vad helst regeringen vill göra, måste riksdagen godkänna. Det enda en riksdag inte får göra, är att fatta beslut som strider mot grundlagen. För dessa tillfällen finns en särskild process som måste omsluta ett riksdagsval, så att inga korrupta politiker kan inskränka medborgarens fri- och rättigheter hur som helst. Idag har vi t.ex. en diskussion om hädelse genom koranbränning (vilket är nästa ämne), på Lars Vilks tid handlade det om hädelse genom karikatyr, på Salman Rushdies tid handlade det om hädelse genom religionskritik. Utan att ta ställning för sverigedemokraten i fråga (Richard Jomshof) så styr han regeringen genom det mandat han fått från folket. Han utgör 0,29% av Sveriges riksdag och hans parti (Sverigedemokraterna) utgör 20,92% av Sveriges riksdag. En väldigt stor andel av riksdagen företräds av partier som står i opposition till regeringen, t.ex. Socialdemokraterna. Gör Jomshof gemensam sak med vänstern, mot regeringen, har inte regeringen en chans att klara sig, och eftersom en majoritet av svenskarna röstade höger i senaste valet, är det statsminister Ulf Kristerssons plikt att leverera högerpolitik, något som inte går om Sverigedemokraterna får kalla fötter.

    2. Motsvarar muslimhatet idag judehatet i Tyskland på 1930-talet?

    Även denna publicering är dagsfärsk, endast några timmar gammalt: “Muslimhatet idag är samma gamla som judehatet på 1930-talet. Herregud vad inkompetent och rasistiskt av er att inte se detta. Ser man det inte är man en del av förföljelsen.” Även här följs inlägget upp med en kommentar: “Sedan så hatar ju brunhögern av idag även judar, men det är sekundärt just nu.

    Uppföljningskommentaren vill jag bara kommentera med att säga att det går åt båda hållen. Epitetet brunhöger är inte ett uttryck för kärlek, utan av just starkt ogillande. Det är naturligtvis helt i sin ordning att man uttrycker hat. Är man på en formell debatt så ska man egentligen vara saklig, alltså spela på bollen i stället för på spelaren, så där kan det inte accepteras. Men här uttrycks ett svepande ogillande med ett epitet, i ett fritt medium, utan att någon angrips, och då tycker jag att det är rimligt. (Däremot har jag ironiskt nog sett judar anklagas för att vara nazister, men det är en annan historia.)

    Men ursprungsinlägget förbryllar mig. Svenska arbetare finansierar islam. Teokratiska länder som styrs av kalifat, tar emot pengar. Verksamhetsbidrag utgår till föreningar som sprider islam och bidrag till muslimska trossamfund finansieras av svenska arbetare. Vår lagstiftning är noggrant kalibrerad för att inte diskriminera muslimer eller minoriteter, varken på grund av livsåskådning, hudfärg eller sexuell läggning. De flesta medborgare i Sverige uttrycker sin förfäran när diskriminering väl sker, vilket ger en ledtråd om att stödet är starkt. Jag vill absolut inte förminska det hat muslimer ibland möter, men detta hat är inte institutionerat. Precis som man inte ska förminska det hat som muslimer ibland behöver möta, ska man inte förminska Sveriges insats för att välkomna islam till landet. Och det verkar inte ha gått omärkt förbi! Det räcker att titta på flyktingströmmarnas riktning. Att folk på flykt väljer Sverige, beror såklart på att vi har en samhällsstruktur som gynnar mångfald. Att det finns rasister i Sverige är självklart beklagligt, men det är inte konstigare än att det finns homofober i Irak. Det vi alla kan göra, är att syna rasismen var helst vi stöter på den, och se till att de som kommit hit från en (för oss) främmande kultur, eller föds in i en dito, ska ha samma rättigheter och skyldigheter som alla andra. Och helst också slippa bli utsatt för hat – när du ser sådant, är det en chans att ta rätt parti! Tittar vi på flyktingströmmarna på 1930-talet, så var det inte många judar som riskerade livet för att komma till Tyskland, för Tyskland hade verkligen en regering som införde lagar som diskriminerade mot judar. Sverige har snarare problem med motsträvare.

  • Yttrandefrihet, koranbränning och anpassning

    Yttrandefrihet, koranbränning och anpassning – varför yttrandefriheten inte kan knådas om så fort någon blir kränkt.

  • Nej, själen finns fortfarande inte

    Jag har lyssnat på en podcast om själen, nämligen avsnittet om själen i Sveriges Radios poddserie Människan och maskinen från 2017. Programledaren Eric Schüldt inleder med att säga att han tar ställning för själens existens, och indikerar att den vetenskapliga förklaringen till vårt självmedvetande inte är tillräcklig för honom. Han gillar inte idén om människan som en biologisk varelse, utan behöver det övernaturliga för att uppskatta det (vilket han villigt erkänner) naturliga, nämligen en människa som av allt att döma inte är övernaturlig.

    Därefter kommer ett påstått vittnesmål från en annan röst, vilket är en person som intervjuas. Jag kritiserar hans påståenden nedan, men inte för att jag inte håller med honom. Han gör sina påståenden i ett led i att förklara varför man inte kan säga att vi har någon själ.

    Han pratar om upplevelsen om något stort när han tittar in i en annan människas ögon, och att man tillskriver detta till själen. Argumentet påstås först vara starkt eftersom upplevelsen är stor, men därefter kommer direkt ett erkännande om att tillskrivandet är tunt, vilket är väldigt hedrande. Resonemanget kan liknas med tanken att åskan är så mäktig att det är dumt att förneka Tors existens, och därför är det bra att erkänna att just tillskrivandet (ordet teoretisering används i podden) faktiskt kan vara fel. Personen förklarar sedan teoretisering ur ett vetenskapligt perspektiv, och påvisar god kunskap om vetenskap.

    Resonemanget går vidare till god-of-the-gaps-resonemanget. Vetenskapen vet inte allt, och eftersom vi inte vet allt, så finns det utrymme för antagandet att det finns en själ. För att ge kraft åt detta blir vi påminda om att Ockhams rakblad inte bidrar till sanningssökande utan till fungerande förklaringar (eller teoretiseringar för den delen) vilket jag accepterar.

    Detta är min viktigaste kritik mot att förklara övernaturliga föreställningar genom detta resonemang: Fenomen X skulle kanske kunna finnas, alltså är det rationellt att tro på fenomen X. Resonemanget tar helt enkelt inte höjd för att det även öppnar för att fenomen Y kanske skulle kunna finnas, och fenomen Y motsäger fenomen X. Det enda som avgör vilken korg du lägger dina ägg i, är dina förutfattade meningar. Det är inte goda positiva argument för själens existens, det är krystade argument mot den betydligt mer ödmjuka naturalismen.

    Jag kan inte komma till någon annan slutsats än att själen fortfarande är en produkt av mänsklig arrogans – vi vill vara “något mer”. Eftersom vi inte förstår hur självmedvetandet fungerar, så antas vi kunna vara magiska varelser, och eftersom vi både vill vara det och skulle kunna vara det, så är vi det. Fenomen Y som motsäger fenomen X får naturligtvis inte våra privilegier när vi försöker beskriva vår verklighet. Sveriges Radio har gjort mig mer övertygad att människan trots allt är en naturlig varelse, med sitt ursprung i evolution – inte en magisk varelse utrustad med spök-komponenter. Däremot så erkänner jag helt utan omsvep att den känslan framstår som väldigt verklig, men du som köper detta är mer besvärad av medhåll än intellektuell hederlighet.

  • Är ateism rationellt?

    Ateism är inte rationellt per definition, men det finns rationella skäl att vara ateist. Nu cirkulerar en rolig bild på sociala medier. Den ställer frågan om ateism verkligen är rationellt genom att göra åtta påståenden. Dessa är, fritt översatt:

    1. Livet ser ut att vara designat, men är inte designat
    2. DNA ser ut att innehålla information, men det är inte information
    3. Det ser ut som att objektiv moral finns, men det gör det inte
    4. Jorden ser ut att vara finjusterad för liv, men är inte det
    5. Allt som existerar har en orsak utom Universum
    6. Mänskligheten ser ut att ha ett yttersta syfte, men har inget
    7. Människan ser ut att ha fri vilja, men saknar fri vilja
    8. Kristendomen satte igång vetenskapen, men kristendomen är korkad

    Livet ser ut att vara designat, men är inte designat
    Egentligen är vi ganska duktiga på att skilja naturliga strukturer från artificiella strukturer, men vi är tyvärr också ganska duktiga på att besjäla vår omvärld. Men detta är en icke-fråga sedan evolution genom naturligt urval upptäcktes.

    DNA ser ut att innehålla information, men det är inte information
    DNA innehåller genetisk information. Ateism handlar egentligen inte om definitionen av information.

    Det ser ut som att objektiv moral finns, men det gör det inte
    Moral ser ut att vara subjektiv. Det är först när känslor visas och uppfattas, eller när det teoretiseras om gärningar och dess konsekvenser, som moraliska ställningstaganden utvecklas.

    Jorden ser ut att vara finjusterad för liv, men är inte det
    När livet anpassar sig för jorden, kommer jorden passa för livet. T.ex. har människan utvecklat förmågan att se exakt de frekvenser av ljus som solen avger. Tanken på att människan råkade ha förmågan att se dessa frekvenser och därför skapades för att avge dem, förlorar mot tanken på att det innebar en fördel att kunna ta hand om och tolka det ljus som solen avger, bl.a. genom vad vi vet om evolution.

    Allt som existerar har en orsak utom Universum
    Allt som existerar ser ut att ha en orsak, men ibland är saker bara konsekvenser av händelser. Vi vet inget om Universums uppkomst, men vi tror oss kunna säga vissa saker om hur det kan ha gått till. Hur det än ligger till med det, kan inte normal mekanisk fysik appliceras på frågan om universums uppkomst, för det som händer i ett system definierar inte vad som händer utanför systemet.

    Mänskligheten ser ut att ha ett yttersta syfte, men har inget
    Det var först när vi hade blivit så pass socialt och organisatoriskt duktiga att vi fick kapacitet att fundera på annat än att föda, överlevnad och reproduktion som vi har börjat skapa oss andra syften, och fokusera på självförverkligande. Jag anser dock inte att detta syfte är självklart, för det varierar med vem du är, och ser således ganska subjektivt ut. Vissa ber till någon gudom, andra lyssnar på hårdrock.

    Människan ser ut att ha fri vilja, men saknar fri vilja
    Viljan överraskar oss ofta, men vi har blivit ganska duktiga på att kontrollera våra gärningar. Gärningarna vägs ofta mot vår vilja, som i sin tur sällan är något vi räknar ut, utan något som kommer till oss ganska okontrollerat.

    Kristendomen satte igång vetenskapen, men kristendomen är korkad
    Alla broar i Italien kommer från katolicismen. Men det betyder inte att katolicismen är särskilt begåvad, det betyder bara att den som konstruerade bron råkade leva i ett land där alla är katoliker. I en miljö där resurserna koncentrerats till kyrkan, kommer de mesta från kyrkan, som t.ex. vetenskapen. Man kan inte härleda vetenskap från någon gud, och om det vore gitarrister som kontrollerade tillgångarna, skulle vetenskapen ha kommit från gitarrismen, men även då utan att ha något med gitarrismen att göra.

    Angående frågan om ateism är rationellt, så kan man föreställa sig fem mynt som ligger på ett bord. En man frågar en apa hur många mynt som ligger på bordet, och ger apan en tärning att använda för att redovisa svaret. Apan kastar tärningen, som landar på en femma, vilket är ett korrekt svar men inte ett rationellt svar. Ett barn får samma uppgift. Barnet räknar mynten och vänder upp rätt sida på tärningen. Det är ett rationellt svar, eftersom barnet använde sitt förnuft på ett korrekt sätt för att lösa uppgiften. På samma sätt är ateism rationellt, givet att man är ateist för att man studerat påståenden om gudomliga väsens existens, och genom korrekt resonemang kommit fram till slutsatsen att det inte finns några skäl att tro att några gudomliga väsen existerar.

  • “Du förstår inte riktigt hur komplicerad frågan om gud är”

    Idag kom jag i kontakt med en av de lite mer märkliga invändningarna mot avfärdandet av guds existens. Samtalet handlade om vilket slags bevis som skulle övertyga mig om att gud faktiskt finns. Jag sticker inte under stolen med att inget kan övertyga mig. För att jag ska ändra uppfattning i frågan om guds existens, och överväga hans existens som möjlig, krävs ett fungerande resonemang som resulterar i ett skäl att tro så. Något sådant kommer förmodligen inte att komma.


    Gudstro har förekommit i tusentals år, men trots denna stora tidsrymd har man hittills fått ta hans existens just på tro. Och något mer än tro verkar inte behövas, för folk tror på allt möjligt utan några vettiga skäl. Därför är det lite märkligt när troende frågar efter vilket slags bevis som krävs, eftersom jag gärna tittar på precis vilket som helst. Hade någon haft något, hade det vid det här laget varit känt. Jag kan alltså ganska tryggt säga att jag inte kommer att ändra uppfattning i frågan, för jag förstår inte varför gudomliga väsen, muslimska, hinduiska eller andra, ens skulle kunna finnas.


    Som vanligt när jag använder ordet “finns”, så menar jag existens i någon för oss meningsfull betydelse. Självklart kan det finnas rutiga flygvalar och blommiga undervattensåsnor i massor i ett annat universum, men eftersom vi inte kan märka av dessa i vårt universum så betraktar jag dem som icke-existerande. Något som “finns” måste antingen (åtminstone i teorin) kunna förnimmas av oss eller ha någon annan inverkan på oss. Jag köper t.ex. inte argument i stil med “vinden syns inte, så varför tror du på den?” eftersom vinden kan både uppfattas och mätas. Baptisterna Tabernaklet erkänner vår möjlighet att varsebli vind, men för snabbt och okommenterat över det till “anden”:


    “Bilden av vinden är rik. Du kan tänka på den länge och hitta många tillämpningar. Vi ser inte vinden, men vi känner av den. Vinden kan välta stora träd eller driva ett vindkraftverk och ge kraft. Vinden är osynlig, men stark kraftfull och påtaglig. Sådan är Anden.”


    I konversation kan argumentet användas mer rakt på sak. Harry till Dan:


    “Jag kräver inte att Du ska bli kristen men det vore bra om Du kunde erkänna att Du tror på annat som är osynligt. Tror Du på vinden fast Du inte ser den?”


    Hade evidensläget för vindens existens och guds existens varit ungefär lika, skulle det vara hyckleri att tro att det kan blåsa men att inte tro att gudomliga väsen lever bland oss. Men nu är det inte så. Skälen att acceptera förekomsten av vind väger mycket tyngre än skälen att tro att gudar kan finnas, eftersom dessa skäl ännu inte är producerade. Det är således inga problem att tro på vind men inte på gud.


    Nåväl, jag lärde känna en herre vid namn Abdulah som var beredd att dra en lans för att försvara gud, för riktigt allsmäktig är man ju inte utan lojala undersåtar. Hans invändning mot mitt resonemang som jag presenterat ovan är att den jämställer monoteism med polyteism. Tydligen finns det ingen som tror på flera gudar och dessutom är det ologiskt att tro på flera gudar ur ett filosofiskt perspektiv.


    Oaktat att en knapp miljard polyteister avfärdas som “ingen”, så har han rätt i att det är ologiskt att tro på flera gudar. Den semantiska diskussionen om att “ingen gud kan finnas där gudar inte kan finnas” intresserar mig inte. Men om det skulle vara ett problem att det är ologiskt att hålla öppet för möjligheten att “gudar” kanske finns, måste det ju finnas ett logiskt resonemang som pekar ut möjligheten att “en gud” kanske finns! Om jag hade trott att Tingeling fanns på riktigt, skulle jag välkomna resonemang som förklarar varför älvor kanske finns. Jag kanske har fel, men det borde vara enklare att rationalisera älvors existens än det är att rationalisera en specifik älvas existens. Och det första skapar onekligen ett visst utrymme för Tingeling.


    Naturligtvis blir jag nyfiken på Abdulahs filosofi, och det finns en hel del att ta del av. Jag reagerade på en replik i en diskussion där han utlovade bevis för guds existens, men inte empiriska bevis som kan uppfattas med syn, hörsel, känsel, lukt och smak, på grund av någon regel utfärdad av gud. Och nu blir det riktigt intressant. Hur kan Abdulah ha bevis som inte är förnimbara? Han har forskat i 10 år med moderna hjälpmedel som t.ex. speciella datorprogram. Jag gissar att det ligger en grad av sanning i Einsteins gamla motto om att den som inte kan förklara ett ämne enkelt inte heller förstår ämnet tillräckligt bra.

  • Ateismens destruktiva följder

    Jag har tittat på den en timme och 45 minuter långa föreläsningen “Ateismens destruktiva följder” med underrubriken “Vad gör det för skillnad om gud existerar eller ej?” från YouTube-kanalen Islamakademin som levereras av imam Salahuddin Barakat. Det är både intressant och lärorikt att ta del av hur islams intellektuella resonerar om ateism, men det finns några påståenden som jag inte kan acceptera som korrekta, ens i ett religiöst kontext. Jag kommenterar dessa, med tidsangivelse, nedan.

    0:50: Ateism är inte ett neutralt tillstånd. Ur ett religiöst perspektiv är detta en vettig ståndpunkt, och i många fall är det även en korrekt ståndpunkt. Men det finns inget i själva definitionen av ordet “ateism” som säger att det måste vara så. Du kan vara ateist för att du förnekar gudomliga väsens existens, vilket inte är en neutral hållning. Förmodligen har du då rätt i sakfrågan, men du är inte neutral. Du kan vara ateist för att du inte tror på någon gud, vilket är en neutral hållning. Att tro på någon religions gud, är inte neutralt, det är ett ställningstagande för den religionen.

    1:00: Ateism är ett val. Nej, ateism är inte nödvändigtvis ett val. Det enda som krävs för att du ska kunna kallas för ateist är att du inte tror på någon gud. Orsakerna kan vara bortom din kontroll. Du kanske inte sett något övertygande bevis för att det kan finnas gudar?

    2:00: Man kan vara ateist på olika sätt. Ja och nej. Man kan vara socialdemokrat på olika sätt. Man kan vara en socialdemokrat som rånar banker, man kan vara en socialdemokrat som säljer droger. Men det är inte dessa ting som gör att du med rätta kan kallas för socialdemokrat, det är för att du sympatiserar med socialdemokraterna. Detsamma kan sägas om ateism. Du kan vara en ateist som med bestämdhet säger att inga gudar finns på riktigt, men du är ateist för att du saknar gudstro.

    2.10: Ateism medför naturalism, vilket är materialism, vilket betyder att det enda som existerar är det materiella vi kan bevittna. Detta är ett sakfel. Naturalism medför ateism, och ordet beskriver hållningen att verkligheten är en naturlig plats. Men det finns inget som säger att varken ateism eller naturalism följer till materialism, alltså föreställningen att det enda som verkligen existerar är materia.

    2.50: Frågan om guds existens kan enligt “vissa lärda” vara den viktigaste frågan för människan. Detta är korrekt, men det är också en helt oviktig fråga för många människor. Jag tycker att frågan är viktig, och för mig är det intressant att delta i debatten. Men trots att jag är människa, är jag inte den typen som hoppas att det finns gudar, utan snarare den typen som anser att frågan ska hanteras korrekt. Låt mig ta ett exempel: Om vi hävdar att hypotesen om enhörningars existens skadas av erkännandet att de horn som på 1600-talet såldes som enhörningshorn egentligen tillhör narvalen, så påverkar inte det min uppfattning om att dessa horn faktiskt tillhör narvalen. Jag anser att man bör bilda sin uppfattning på vad som verkar vara sant (konsekvensneutralt), inte på vilka konsekvenser man tror uppstår om det man tror på är falskt.

    9:30: De logiska följderna av ateism är att människan saknar ytterst syfte, människovärde och objektiv moral. Enligt religiös tankekultur brukar man tänka så, men det finns andra sätt att se på saken. Men återigen anser jag att man bör vara konsekvensneutral, åtminstone om man är intresserad av vad som faktiskt är sant eller falskt. Människan kanske inte har något “yttersta syfte”, men då får vi göra det bästa av det vi har. Människan kanske inte har något “sant människovärde”, men vi får lära oss att uppskatta de värden som faktiskt finns. Människan kanske inte har någon “objektiv moral”, men då får vi göra det bästa utifrån får förmåga att själva filosofera kring moral.

    10:40: En ateist måste skriva under på påståendet att människan är dömd att försvinna. Det som åsyftas här är inte arten, utan individen. Vi överlever inte vår egen död. Frågan är inte knuten till ateism, men frågan är precis som ateism knuten till naturalism. Tanken bygger på att medvetandet slutar att fungera när hjärnan slutar att fungera, vilket inte är en helt grundlös tanke. Förmodligen är det precis så det är. Som exempel påpekas att jorden kommer att förintas, och att det inte spelar någon roll för den enskilde människan, eftersom hon ändå kommer vara död. Och visst, när så sker, kommer jag inte ens kunna bry mig, för jag kommer vara död.

    14:20: När texten läggs ut om den objektiva moralen, upprepas påståendet att den inte kan finnas utan någon gud. Men det etableras aldrig varför moral behöver vara objektiv för att vara värd något. Eventuellt kan det vara en premiss, en dogm eller något underförstått inom islam, som därför inte anses behöva styrkas. Jag kan inte se att vi förlorar några som helst skäl att agera så moraliskt som möjligt för att vi skapar vår egen moralfilosofi, för den kan vara skapad på goda grunder.

    15:40: Ateism leder till nihilism. Nihilism är tanken att inget i det mänskliga livet har något värde. Resonemanget styrks av påståendet att ett värde inte kan skapas av människan själv, utan måste vara något yttre. Men sanningen är den att någon gillar sina barn, någon annan gillar en god middag, helt utan gudstro – finns inget värde får man vara sin egen lyckas smed. Om en gud behövs för att äkta värden ska finnas, så finns inte äkta värden. För många gör det ingen praktisk skillnad, men oavsett är det ett påstående som behöver beläggas för att jag ska kunna se det som sant. Några sådana försök görs aldrig, återigen kanske för att det är något underförstått inom islam.

    16:00: För en ateist är det liv och död likgiltigt. Påståendet är rimligt om man likställer ateism med nihilism, men det kan man inte utan vidare göra eftersom långt ifrån alla ateister är nihilister. Tvärt om, många som inte tror att de kommer att överleva sin egen död (vilket är typiskt för naturalister) försöker göra sitt bästa för att ta till vara på sitt enda liv. Men ateister är inte någon homogen grupp, för det finns ateister som tror att deras själv har ett eget liv – det finns en ateist till allt.

    16:10: Ateister lever som om det finns ett mål och ett syfte. Ja, och om så är fallet så kan det t.ex. bero på att man kan hitta syften, utan att behöva tänka att dessa ska vara gudomliga. T.ex. genom att umgås med sina vänner, eller äta och dricka gott.

    16:40: Humanism är ett försök att göra religion av ateism och sekularism. Nej, s.k. sekulärhumanism är en livsåskådning som värnar om åtskillnad mellan religion och politik, att mänskliga rättigheter ska vara överordnade religiösa dogmer och att vetenskap bäst beskriver verklighetens beskaffenhet. I Sverige är sekulärhumanismen en mycket utbredd livsåskådning, som tyvärr ofta står i konflikt med islam.

    18:00: Enligt ateismen har inte människan någon själ. Påståendet görs med hänvisning till en text som beskriver sekulärhumanismen. Det finns ateister med alla möjliga knäppa föreställningar – alla ateister är inte naturalister – men sekulärhumanister anser generellt sett att vetenskap är bättre än religion på att beskriva vår verklighet, och inom den sfären är föreställningen om en själ hårt knuten till en fungerande hjärna.

    22:10: Det viktiga i frågan om livets mening är upp till vad individen känner. Påståendet är enligt mig helt korrekt, men läggs fram för att visa hur absurd ateismen är. Jag håller som sagt med, men eftersom inte ett enda ord om varför man måste tro på ett gudomligt väsen för att för att livet ska vara meningsfullt, kan jag bara konstatera att det tillsynes inte stämmer.

    23:10: Den som kan få dig att tro på absurditeter kan få dig att utföra illdåd. Påståendet kommer från Voltaire och läggs även det fram för att visa hur absurd ateismen är. Jag anser att det är ett korrekt påstående, och jag anser att varje form av religiöst motiverat mord, terrorattentat eller samtyckeslöst ingrepp som omskärelse, demonstrerar påståendets korrekthet. Påståendet ifrågasätts inte, utan vänds tillbaka mot sekulärhumanismen: Att vi får skapa vår egen mening med livet är absurt.

    27:40: Nyateisterna anser att man ska fokusera på “meningen i livet” istället för “livets mening”. Jag delar påståendet, så jag kvalificerar mig åtminstone på den punkten som nyateist. Varför detta är ett problem nämns inte, så återigen kan det inom islam vara underförstått. Föreläsaren Salahuddin Barakat kan vara hemmablind, eller av annat skäl inte tänkt på att det behövs. Däremot påpekas att det inte finns någon vetenskaplig grund för att man ska fokusera på “meningen i livet”, varför nu det skulle behövas. Men där finns ett svar som tar avstamp i ett gudomligt straff, så tydligen var det inte så viktigt med vetenskaplig grund.

    31:40: Den som inte ser någon mening med livet mår psykiskt sämre än den som ser en tydlig mening. Själva sökandet är ett problem, vilket jag kan förstå eftersom den som redan ser en menig söker inte. Jag kan dock inte se att det är just ateister som inte ser någon mening med livet, och jag har gett exempel på icke-gudomliga livsmeningar. Jag skulle kunna ge tillbaka med samma mynt och avfärda att tron på en uppenbart icke-existerande gudom är det som egentligen saknar äkta mening.

    36:00: Om inga gudar finns, vad ger människan en unik särställning? Vi är bevisligen ganska duktiga på att på egen hand tänka ut att vi har en unik särställning. Den bristen på ödmjukhet är inte självklart något positivt. Jag misstänker att Salahuddin Barakat själv kände av hur det lät, för sedan lägger han ganska mycket tid på att prata om allas lika värde, och varje gång han sagt något åt det hållet, lägger han till “är ni med?” följt av en lång konstpaus.

    41:50: En muslim kan inte tro på evolutionsteorin i den form den återges i nutida populärvetenskap. En komponent i teorin är slump, och förekomsten av slump accepteras inte. Jag själv lockas gärna in i tanken att biologi är något mekaniskt, och att en misslyckad kopiering på något plan beror på något, men egentligen är det inte det som är viktigt. Det viktiga är förändring över tid och selektion. Jag måste vara försiktig med att lägga ut texten eftersom jag inte vet vilken populärvetenskaplig text Barakat har läst, men han understryker att evolution är kopplat till ateism. Förmodligen för att ekvationen inte innehåller någon gud.

    44:30: Hur uppstod livet? Kunskapsluckornas gud är, vad jag kan förstå, det mest populära argumentet mot naturalism. Tanken är att ett gudomligt väsen ska tillskrivas som upphovsman när inget ursprung är känt. Inom vetenskapen är inte detta särskilt populärt, eftersom brist på kunskap snarare är en uppmaning till vidare forskning, men bland gemene man fungerar argumentet utmärkt.

    47:30: Vetenskap kan inte svara på frågor som handlar om rätt och fel. Nej, åtminstone inte naturvetenskap, men religion gör till synes ett sämre jobb på den punkten än modern moralfilosofi. Och återigen behöver inte något vara objektivt rätt eller fel för att vi ska kunna bilda oss en uppfattning. Denna uppfattning kan även variera med situationen. Som exempel lyfter föreläsaren frågan om alkohol. Är det omoraliskt att dricka alkohol? Jag skulle gärna ställa några motfrågor, som jag ställer mig själv innan jag dricker en kall ök. Ska jag köra bil? Ska jag upp tidigt och jobba dagen efter? Har jag redan ett par öl för många innanför västen? Och så vidare. Svaren påverkar min syn på huruvida det är moraliskt att unna sig en bärs.

    49:50: För en ateist finns inga andra skäl att göra rätt än att undvika straff. Uppenbarligen kunde föreläsaren hitta på skäl på egen hand. Det finns inget som säger att inte andra också klarar detta, kanske rent av bättre än föreläsaren. Någon annan kanske upplever en viss känsla av tillfredsställelse av att göra gott för andra?

    59:50: Humanisterna ser på gud som en människa, en gubbe i himlen. Boken han citerar ur lägger ganska mycket tid på att nyansera gud, och erkänna olika typer av gudsbilder. Föreläsaren själv har beskrivit en gud som instiftat en moral baserat på något som verkar vara högst mänsklig subjektivitet och önsketänkande. Det finns ingen mening utan gud, vi vet inte vad som är rätt och fel utan gud (och kan därför rent av ta en öl ibland), vi överlever inte våran död utan gud. Hans gud talar inte till en intellektuell publik.

    1:06:20: Fler har dödats i sekularismens namn. Men sekularismen har inte varit en drivkraft. Josef Stalin gjorde snarare religion av sin ideologi. När illdåd har religiösa motiv, är det nästan alltid det man tror, inte det man inte tror, som haft påverkan.

    1:10:30: Ondskans problem är ett känsloargument. Ondskans problem (teodicéproblemet) ställer frågan om varför det finns ondska i en värld som styrs av en god gud. Teologer brukar försöka rationalisera ondska genom att prata om fri vilja, och Barakat hänvisar till den, och hänvisar även till tidigare svar i andra föreläsningar.

    1:11:20: Hur bemöter man evolutionsteorin, när den kommer upp som en del av en utbildning? Svaret blir: Med kunskap! Känn till dess brister och lär er det muslimska förhållningssättet, igen med hänvisning till tidigare svar.

    Föreläsningen frestar mig att måla upp en hypotes: Om gud finns, skulle den som kan förstå guds ord vara insiktsfull. Men som jag tidigare nämnt, talar Salahuddin Barakat uppenbarligen inte till en intellektuell publik. Att lyssna på t.ex. apologeten John Lennox är frustrerande eftersom han inte riktigt lyckas hålla sig ifrån frestelsen att låta argument ta avstamp i sina egna trosföreställningar, men Barakat kommer inte ens så långt. Han berättar utifrån sin lilla värld, hur saker och ting är, utan att ens ge mig en chans att följa något resonemang. Det är inte så här jag vill att nya generationer ska skolas.

  • Gud kan inte skyddas av vetenskaplig jargong

    Under åren som jag har debatterat frågan om guds existens har jag mött argument från försvarssidan som verkar fästa ganska bra hos åhöraren, förmodligen för att det låter som en jargong som har hög acceptans hos vetenskapliga skeptiker.


    “Frånvaron av bevis är inte bevis för frånvaro”


    Är frånvaron av bevis, bevis för frånvaro? Ja, ofta är det så. Oavsett om vi diskuterar huruvida det finns gudar och övernaturliga väsen eller om vi diskuterar huruvida jorden är platt, så kan man inte titta på frånvaron av bevis för att jorden är platt och konstatera att den alltså kan vara platt eftersom bevisfrånvaron skulle betyda att det inte heller finns några motbevis. För den gudstroende är detta en livlina, eftersom det ökar värdet av bevisfrånvaron. Men när man ställer de samlade bevisen för guds existens, som alltså inte finns, mot de samlade bevisen för att verkligheten är en naturlig och gudfri plats, vinner det sistnämnda. Det kan fortfarande vara sant att verkligheten är en artificiell plats som är skapad av gudomliga väsen, men man kan inte hävda något sådant i ljuset av bevisläget, som pekar i en annan riktning.


    “Korrelation är inte kausalitet”


    Nej, men kausalitet är inte skilt från korrelation. Den som påstår att något orsakar något annat, och blir konfronterad med att de två fenomenen inte korrelerar, kan inte försvara sig med att påpeka att korrelation inte är kausalitet. För även en korrelation inte nödvändigtvis är kausal, så är en kausal korrelation fortfarande en korrelation. Att två saker inte korrelerar betyder alltså inte att det korrelationen kanske är kausal, det betyder att det inte finns någon korrelation, kausal eller annan. Man kan inte avfärda kausalitet på grund av att det inte finns någon korrelation, för det kan finnas fler avgörande faktorer. Men frånvaron av korrelation visar på frånvaron av kausalitet. Ökar drunkningsrisken om man äter glass? Nej, men risken för drunkning ökar av samma skäl som risken för glassätande.

  • Epistemologiska skillnader mellan religion och vetenskap

    Kristna fundamentalister slits mellan att å ena sidan vilja hävda att vetenskapen lämnar öppet för guds eventuella existens, samtidigt som man å andra sidan förklarar bristen på vetenskapliga bevis för guds existens med att vetenskapen inte räcker till. Men tjänar den som tror på gud att peka på vetenskapen?

  • Har naturvetenskapen en naturalistisk bias?

    Diskussionen om huruvida vetenskapen är agnostisk eller inte fortsätter. I praktiken är vetenskapen både ateistisk och gudsförnekande, bl.a. beroende på kravet att teorier måste kunna falsifieras, vilket i princip är omöjligt när man tar höjd för övernaturliga agenter. Rent tekniskt är vetenskapen agnostisk – ingen kan veta någonting om någonting – särskilt inte om verkligheten kontrolleras av gudar och demoner. Därför måste evidenslägen bedömas och därför bortser vetenskapen i praktiken från Gud. Och alla andra övernaturliga väsen. Non est ponenda pluralitas sine necessitate. Detta faller såklart inte i god jord hos den som faktiskt tror att övernaturliga väsen existerar. De vill gärna att vetenskapen ska ta särskilda hänsyn till just deras specifika föreställningar, och när så inte sker, har vi att göra med en konspiration. Här är ytterligare några invändningar som inkommit. Hittills.

    1. Vetenskapen har förutfattade meningar om att gud inte finns

    2. Ingen vet hur gravitation fungerar

    3. Religion är som filosofi

    1. I meningsutbytet har vi redan konstaterat att vetenskap i praktiken är ateistisk, men rent formellt agnostisk. Ja, man kanske redan har bestämt sig på förhand att inte överväga magi i sina förklaringsmodeller, men jag är helt övertygad om att detta kommer att ändras när någon formulerat en vettig hypotes om övernaturligt ingripande. Vid det här laget kan vi nog lugnt konstatera att det inte kommer att hända – jag hoppas såklart att jag har fel.

    2. Det finns mycket vi tror oss begripa, för vi tagit fram förklaringar som antingen kan testas och/eller är kompatibelt med annat vi tror oss veta. Det finns även mycket vi inte begriper, vilket är en chans för anhängare av en kunskapsluckornas gud. Men som jag konstaterade är det en hittills outnyttjad chans.

    3. Ja, med en viktig skillnad: Filosofi måste vara internt konsekvent. Självmotsägelser och mysticism är varmt välkomna inslag inom religion, men dålig filosofi.

    4. Kvantfysik är komplicerat

    4. Den mänskliga hjärnan är komplicerad, därför tänker sig många att självmedvetenheten kanske är ett övernaturligt inslag i vår verklighet. Spöken, andar, själar, med mera. Kvantfysik är komplicerat, därför tänker sig många att yttervärldens beståndsdelar är orkestrerade av gudar, änglar och demoner. Det säger något om hur människan tänker, men ingenting om verklighetens beskaffenhet.

    5. Om någon skulle bevisa att Gud finns, skulle du då tro på det?

    6. Anser du mirakel inte är riktiga mirakel, utan kanske inbillning eller lögn? Det är naturalistisk bias.

    7. Att påstå att de flesta påstådda mirakel antingen är har en naturlig förklaring eller en okänd förklaring, är ett cirkelargument

    8. Du har en snäv definition av religion

    5. Ja, naturligtvis. Uppenbarelser och mirakler skulle inte övertyga mig, eftersom tanken på övernaturliga väsens existens inte riktigt är kompatibel med annat som jag tror mig veta. Men ett gott argument eller god evidens, skulle få mig att ändra uppfattning, naturligtvis.

    6. Ja, mirakel är förmodligen antingen inbillning eller lögn. Och även om jag är ärlig med min naturalistiska bias, som vuxit sig stark efter år av bedrägliga påståenden om magiska ingripanden, är jag inte sämre än att jag kan ändra mig. Men helt ärligt, om en vas välter omkull, ligger det närmare till hands att skylla på katten än på ett spöke, det erkänner jag.

    7. Ett cirkelargument är ett argument där slutsatsen är en premiss. Det jag försökte förmedla här, är att man inte kan säga säkert att ett mirakel verkligen är ett mirakel i ordets rätta bemärkelse, innan man vet att så är fallet.

    8. Nej, men här diskuterar vi bara en liten del av vad som kan betecknas som religion, nämligen religiösa dogmer som konkurrerar med naturvetenskapen om att förklara verklighetens beskaffenhet. Ämnet för diskussionen, om vetenskapen verkligen bortser från gudar och gudomliga ingripanden eller inte, är ett sådant exempel. De allra flesta vetenskapliga teorier tar inte in någon gud som en del av sin förklaringsmodell, men det finns olika religioner som gör det. Det blir naturligtvis ingen konflikt om man gör det poetiskt, vilket till och med Albert Einstein gjorde. Men det är en konflikt om man verkligen tror att gudomliga väsen ingriper, för då introducerar man en obevisad hypotes i förklaringen. Non est ponenda pluralitas sine necessitate.

  • Ingen kan veta om jorden är platt eller om hästar finns

    Jag skrev för en liten tid sedan om huruvida vetenskapen är agnostisk, specifikt i frågan om huruvida gudar finns på riktigt eller ej. Rent tekniskt är vetenskapen alltid agnostisk, men i praktiken finns det saker man antar att man vet. Ingen kan veta om jorden är platt eller inte, ingen kan veta om månen är gjord av ost eller ej och ingen kan veta om hästar finns. Så varför antar man att jorden är en planet, att månen inte är gjord av ost och att hästar finns? Kör man inte över folk som tror annorlunda då?

    Texten gav en kommentar intressant nog att kommenteras utförligt, vilket jag gör här, ett påstående i taget.

    Vetenskapen är agnostisk i frågan huruvida det finns gudar eller inte.

    Rent tekniskt, ja. Men i praktiken bortser de flesta teorier från gudomliga väsens existens eller påverkan på vår verklighet. Att ett äpple faller till marken skulle såklart kunna bero på att ett övernaturligt väsen drar ner det dit, men även en gudstroende forskare kommer i praktiken att nå störst framgång genom naturalistiska förklaringsmodeller, helt utan övernaturliga hänsyn.

    Gudomliga väsen instiftar naturlagar och definierar vår verklighet.

    Ja, eller så gör de inte det. Om man som forskare hävdar att det skulle kunna vara så, är i sanning agnostisk. Eftersom vi inte kan veta hur det ligger till, så kan man lika gärna hålla frågan öppen? Nej, eftersom vi aldrig kommer kunna ta reda på hur det ligger till, så tittar vi på åt vilket håll evidensen pekar, och om våra antaganden om tings varande fungerar att bygga vidare på, och antagandet om gudomligt instiftade lagar möter man på sin höjd som bildspråk inom vetenskapen. Men det är ändå intressant att fundera på om guden som instiftade våra naturlagar hade något val?

    Givet att gudar finns på riktigt, är det rationellt att tro på mirakel.

    Ja, övernaturligt ingripande som strider mot hur verkligheten fungerar, kan säkerligen produceras av ett gudomligt väsen. Eftersom inget tyder på att några gudar finns på riktigt, borde de flesta påstådda mirakel antingen ha visat sig ha naturlig förklaring eller okänd naturligt – inte övernaturliga eller gudomliga orsaker. Och mycket riktigt är det precis det vi ser när vi undersöker påstådda mirakel.

    Religion och vetenskap är olika fenomen, inte varandras motsatser.

    Religion innehåller komponenter som inte vetenskap innehåller, och tvärt om. Men inom de områden där religion och vetenskap konkurrerar, som t.ex. att beskriva hur verkligheten är beskaffad och hur den fungerar, är de varandras motsatser. Vetenskapen anser att människan har utvecklats från enklare varelser för att evidensen pekar åt det hållet, att jorden är en planet för att evidensen pekar åt det hållet, att månen inte är gjord av ost av samma skäl. Och så vidare. Oavsett om man är gudstroende eller ej, kan man acceptera detta. Men när man t.ex. säger att gudar finns, att Jesus hade en gudomlig far eller att gudar instiftar naturlagar, sysslar man med något helt annat än vetenskap. Då följer man inte bevisen, då agerar man på egna föreställningar eller på auktoritetstro, vilket alltså är raka motsatsen. De flesta som säger att Jesus var guds son förstår naturligtvis att så inte är fallet, utan accepterar det endast som en dogm inom sin religion, och det måste man få göra, men jag talar om de som verkligen tror att så är fallet.

  • Ovetbarhetsdogmen säger oss att ingen kan veta om någon gud finns

    Västerländsk kristendom, eller rent av svensk kristendom, kläs gärna som mer intellektuell än den är eftersom välutbildade, välinformerade och världsvana samtida svenskar innerst inne förstår att deras tro kanske inte är särskilt vederhäftig? Från (pseudo)vetenskapliga påståenden om att gudstro skulle vara mer försvarbar för att man inte kan veta om några gudar finns eller ej (ovetbarhetsdogmen), via emotionella argument till rena rökridåer, som att ordet gud är en omskrivning för något helt naturligt – något poetiskt eller någon metafor. Det låter ju begåvat, eftersom till och med den världsberömde teoretiska fysikern Albert Einstein använde ordet “gud” i bildligt tal.

    Har man en rationell syn på tillvaron, måste man vara konsekvent i när man är skeptisk, och när man låter allt från ovetbarhet till bildligt tal ska kunna accepteras.
    Ovetbarhetsdogmen säger oss att eftersom vi inte kan veta om det finns några gudar eller ej, så är det inte heller irrationellt att tro på någon eller några gudar – vi kan ju inte veta om de finns! Problemet med detta resonemang är att en rationell person egentligen bör sträva efter föreställningar som är så korrekta som möjligt. Givet vedertagna definitioner så vet ingen om jorden är platt eller en planet, ingen vet om vi är skapade i vår nuvarande form i torsdags, ingen vet vilket alternativ som vann riksdagsvalet i Sverige 2022. Sådant går inte att veta, och därför borde det vara rimligt att tänka att jorden faktiskt är platt och att Magdalena Anderssons lag faktiskt van riksdagsvalet? Mycket riktigt finns det personer som tror precis så, men dessa närmar sig inte frågorna rationellt. Om vi antar att verkligheten är så som den ser ut att vara, så vinner planetteorin, evolutionsteorin och Ulf Kristerssons samarbetsregering över pankakshypotesen, skapelsehypotesen och valfuskhypotesen. Att ingen kan veta, är helt enkelt irrelevant.
    Att ovetbarhet ibland är viktigt handlar inte om att det finns grader i vad man kan veta, det handlar om att det finns grader i hur mycket man antingen vurmar för något (att jorden är platt) eller hur mycket man odlar konspirationsteorier mot något (planetteorin).
    Beträffande symboliken så får man genast mig på sin sida – om man är ärlig. För om användandet av ordet “gud” är begränsat till liknelser, så är man ateist. En troende person är inte någon som avfärdar gudars faktiska existens, samtidigt som hon använder ordet “gud” bildligt, för det är det ateister som gör. Om du verkligen tror att gud finns (i någon rimlig definition av ordet “finns”) tror du att gud är något mer än en liknelse. Om ordet “finns” används om något allegoriskt, så anser ateister att gudar finns. Som begrepp, som litterära karaktärer, som religiösa föreställningar. Men den som anser att någon gud finns som litterär karaktär, behöver inte anse att någon gud finns i någon rimlig bemärkelse av ordet “finns”, för det är precis det som är skillnaden mellan en troende och en ateist.
    Med det sagt så kan ingen veta om Stålmannen finns. Jag erkänner Stålmannens existens som litterär karaktär, men från vad vi vet om bakgrunden kring karaktären, är jag ganska säker på att han inte finns – åtminstone inte i någon rimlig bemärkelse av ordet “finns”.
  • Är vetenskapen agnostisk?

    Förra utrikesministerns man, Mats Erikson, låter hälsa att Storbritannien nu äntligen (?) fått en troende (?) hindu som premiärminister, vilket föranledde frågan om vad vetenskapen säger om religiös tro?

    Det ärliga svaret är att vetenskap och religion är varandras absoluta motsatser, vilket inte minst visar sig när en hypotes visar sig vara falsk. Tillåt mig exemplifiera med en dogm hämtad från Islam:

    Flög verkligen profeten Muhammed till himlen på en bevingad åsna med ett kvinnoansikte? Rätt svar är nej, det diplomatiska svaret är att påståendet är poetiskt, bokstavligt eller vad man nu behöver kalla det för att ducka för ett ärligt omdöme. Om man håller fast vid ett påstående som är falskt, sysslar man med religion.

    Erikson säger att (åtminstone) grunden i vetenskapen är agnostisk. Det finns en korrekt uppfattad princip här, för ingen vet vilket inflytande Gud egentligen har på det vi studerar – yttervärlden. Därför borde man väl förhålla sig agnostiskt? Nej, verkligheten är ganska dyster för anhängarna av flygåsnehypotesen.

    Många gånger har ett fenomen försökt att förklaras med övernaturligt (rent av gudomligt) ingripande, utan att man har lyckats. Ibland har man rent av gjort det svårare att nå en korrekt beskrivning genom att placera någon gud i modellen. I praktiken är vetenskapen därför ateistisk. Att strunta i antagandet att ett fenomen har ett gudomligt ursprung, är effektivt när man söker sanningen.

    Skulle man, mot all förmodan, stöta på något som tyder på gudomlig påverkan, får man naturligtvis inte vara rädd för att använda gud(ar) i sin förklaringsmodell. Men gör man det utan skäl, blir man hindrad i sitt sanningssökande.

    Det barn som bildar en hypotes kring fenomenet att en tappad tand blir en krona när tanden läggs i ett glas vatten över natten genom att hänvisa till tandfén, riskerar att förklara den kvarvarande mystiken kring förvandlingen med tandféns magiska krafter. Det barn som antar förklaringen är naturlig, är begränsad till naturliga agenter och fenomen i sin förklaringsmodell. Det som händer när tanden blir en peng, måste bestå av moment som skulle kunna hända.

    I fallet med islam och den bevingade åsnan, så handlar det inte om någon flygande åsna, utan om en påhittad berättelse som syftar till att skapa ett magiskt skimmer kring en påstådd profet. Den slutsatsen är svår att landa i om man verkligen tror att berättelserna om Muhammed beskriver verkliga händelser.

  • Finns det inget bra med religion?

    När jag har levererat min skolföreläsning om religion (vilket jag gör utifrån mitt naturalistiska perspektiv) har det hänt både en och två gånger att jag fått frågan om det inte finns något som är bra med religion. Man kan tycka att rimligtvis så måste något vara bra med religion, annars skulle evolutionen ha sorterat bort religionen sedan länge. Det är verkligen inte självklart att det finns bra saker med religionen, men religionen har gynnat människan i sin utveckling fram till idag.

    Oavsett vilken religion man tittar på, så hittar man ett antal dogmer som upprätthålls genom auktoritetstro och en vädjan till människans mest primitiva instinkter att tro på sådant vi vill ska vara sant, oaktat hur saker och ting egentligen ligger till.
    Den moderna människan är ett ganska nytt tillskott i faunan. Vi har funnits i ungefär en kvarts miljon år. Från tiden då förmänniskan levde på savannen (ungefär en miljon år sedan) premierades förmågan att identifiera orsak och verkan till väldigt stark grad. Anlaget att förstå att magknip beror på ett bär man har ätit, eller förmågan att koppla ett prassel i gräset till ett annalkande rovdjur, fördes vidare. Skepticismen sållades bort, eftersom varje ifrågasättande om huruvida prasslet verkligen är ett rovdjur, sällan fick chansen att föra sina gener vidare.
    I Sverige har det funnits människor i ungefär tio tusen år, men industrialiseringen har bara pågått i ett par hundra år. Vi var alltså länge var ett extremt fattigt land, men vi har en kyrka i varje liten by, hur avlägsen den än må vara. Förmodligen gagnades samhällen under uppbyggnad av något att enas kring.
    Idag är svensken arbetare eller företagare och vi köper de mest basala varorna och tjänsterna från någon som har som sitt jobb att leverera dem. Vi är så pass omhuldade att över hälften av medelsvenssons pengar spenderas av en huvudman. På det viset säkerställer vi att alla får tillgång till sådant de kanske inte skulle prioritera om de fick förvalta sina pengar på egen hand. Sjukvård. Brandkår. Utbildning. Infrastruktur. Polis. Och så vidare.
    Idag kämpar inte svensken längre för sin överlevnad, eftersom Sverige, likt de flesta västländer, har systematiserat alltså tillhandahållandet av föda och flera andra basala nödvändigheter. Meningen med livet har flyttats bort från att äta, föröka sig och överleva, till att försöka förstå sin omvärld och göra den till en bättre plats för sig själv och för sina medmänniskor. Vi är inte helt fria i våra val, eftersom den del av våra intjänade pengar som vi inte själva får förvalta, används till rena lyxprodukter som filmproduktion, opera, s.k. kvalitetsjournalistik och diverse medborgaruppfostrande åtgärder som t.ex. humorvarningar och journalisthandledning.
    Det är våran välordnade tillvaro som gjort att vi kan ägna oss åt att förbättra samhället och förstå våran omvärld, som gjort att religion förvandlats från en tillgång till en belastning. I de fall där religionen reducerats till “en personlig tro” har den kunnat överleva. Att man inför sig själv tror att man har en relation med Universums skapare, är inget problem för någon. Man har fel, det är allt. Den som tror att homosexualitet är fel eller syndare kommer till helvetet, är bara en person med osympatiska åsikter, så länge personen inte agerar på det. Att vi frigjort tid, och att vi använt den åt allt från moralfilosofi till naturvetenskap, har befriat oss från felaktiga föreställningar om himmel och helvete. Andlighet behöver inte längre komma från övernaturliga väsen och fenomen. Konst, kultur, vetenskap och filosofi gör det för oss så mycket bättre. Och med fler positiva konsekvenser än vad religionen har. Vetenskapen har levererat allt från färg-tv till vaccin.
    Alltså, under miserabla förhållanden är kan exkludering och hot gynna gruppen, men det har aldrig varit något bra för individen. Och det som är bra med religion, t.ex. den andlighet den kan skänka individen, är inte exklusivt för religion. Tvärt om, andlighet som separerats från de mentala bojor som övernaturliga föreställningar utgör, har färre negativa biverkningar. Vidskepelsen behövs inte. Som författaren Douglas Adams sa: “Isn’t it enough to see that a garden is beautiful without having to believe that there are fairies at the bottom of it too?”
    Det finns alltså förmodligen inget som är bra med religion. När du tittar på svensken och ser ett hårt arbetande folk som lyft ett land från misär till frihet och välstånd på bara ett par hundra år, ett land av skötsamma, plikttrogna och självuppfostrande individer, som faktiskt gemensamt åstadkommit något fantastiskt, och tänker att i princip alla var kristna under processen, så vill jag hävda att den roll som religionen spelade kunde ha fyllts av något annat, åtminstone i teorin. Och den situation som gjorde religionen gynnsam, redan är bortarbetad. Sverige är inte perfekt idag heller – både stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter dignar ner – men under de årtionden som passerar är det färre och färre som lever i misär. Även om det idag inte finns någon snällt att säga om Socialdemokraterna, så kan jag inte ta ifrån dem deras betydelse för det relativt välfungerande samhälle vi nu lever i. Som vi nu måste fortsätta att förbättra. Att landet berövade Svenska kyrkan sin myndighetsstatus för 22 år sedan är inte det sista steget i den processen, staten måste helt klippa banden till religionen och på allvar komma in i tjugohundratjugotalet.
  • Inte heller denna gång är religion vetenskap

    Idag är det dags att göra vetenskap av religionen igen. Fyra apologeter har skrivit en debattartikel som publicerats av tidningen Dagen som gör poängen att deras religion inte står i konflikt med vetenskap och att deras religion är den sanna religionen.

    Flera rapporter har på senare år pekat på utbredda fördomar och missförstånd gällande relationen mellan vetenskap och kristen tro. Kristna elever har i skolan fått höra lärare säga sådant som att “de smarta tror på forskning och de dumma tror på Gud”, eller komma med hånfulla kommentarer som “tror du på tomten också?”. Också många vuxna möter likartade attityder såväl i högskolevärlden som på sekulära arbetsplatser.

    Här är argumentet man lyfter fram:
    Många forskare är kristna.
    Det är allt.
    I USA är ungefär 75% av medborgarna kristna. Bland akademiska vetenskapsmän i USA är siffran ungefär 30%. 30% är många, men det väcker frågan för kristna varför färre forskare än medborgare i övrigt är kristna. Och det väcker frågan för mig varför hela 30% är kristna. Gissar att det inte beror på att de tror att kristendom är på riktigt, utan att det beror på deras kultur och bakgrund. Skribenterna slänger sig med betydligt mer optimistiska siffror, med hänvisning någon gammal undersökning, men det finns aktuella och mer specifika siffror.
    Om man verkligen söker sanningen skulle man titta på definitionen av ordet tro, vilken bevisbörda man avkräver i vetenskapliga sammanhang och vilken bevisbörda man kräver i religiösa. För ofta sätter vi etiketten “religion” på en hypotes först när den visat sig vara falsk. Kreationister kallar evolutionsteori för religion, vetenskapsmän kallar Jesu uppståndelse för religion.
    Den här texten gör inget annat för mig än att påminna mig om den tiden jag faktiskt köpte apologeternas böcker för att läsa och bemöta dem. Det intresserar mig inte längre, för apologeterna ger mig 90 sidor för 280 kronor, medan forskare tenderar att ge mig 280 sidor för 90 kronor.
  • Är guds existens verkligen rimligare än motsatsen, Thomas Idergard?

    Fokus publicerade en artikel under kategorin vetenskap, där Thomas Idergard lägger fram varför det är mer rimligt att anta att gud finns än att anta att gud inte finns. Förmodligen har han fel. För att bygga upp sitt argument berättar Idergard att han använder försanthållande som definition av tro, vilket innebär att “jag tror på guds existens” ska tolkas som “jag håller för sant att gud finns”, inte som t.ex. “jag har en förhoppning om att gud finns” som skulle kunna gälla med en annan definition av tro. Att gud finns är alltså hans hypotes som ska styrkas i texten.

    Därefter bekräftar Idergard att många betraktar tro och kunskap som varandras motsatser, men att detta är ett missförstånd. Därefter erkänner han vissa skillnader mellan dessa. Tro och kunskap är bara varandras om ordet tro används synonymt med religiös tro, men Idergard inledde med att förklara att hans tro på guds existens ska liknas med ett försanthållande, inte en religiös tro. Alltså inte en blind tro, utan ett intellektuellt ställningstagande. Vi tror att Napoleon har funnits, trots att vi aldrig sett Napoleon. Jag skulle hellre säga att jag accepterar Napoleons (tidigare) existens för att det passar in i det pussel som utgör min verklighetsuppfattning, eftersom man då slipper lägga en massa tid på att beskriva vilken definition av tro man egentligen använder, men jag kan tryggt säga att Idergard accepterar guds existens.

    Sen kommer en tvärvändning.

    Man kan inte empiriskt bevisa eller motbevisa att gud finns, för att han existerar “utanför tid och rum”. Alltså där drakar, älvor, enhörningar och rimliga bilbränslepriser finns. Idergard kastar alltså bort alla sina chanser att förankra sitt resonemang, hur fint det än må vara, i något vi skulle kunna kalla för verkligheten, som annars är den plats som riktig vetenskap beskriver. Texten började så bra, och föll pladask när det vädjades till överseende för ofullständighet i resonemanget.

    Det sista stycket i texten ger beskriver hur han uppfattar styrkan i sitt egna resonemang.

    Därför är antagandet om, det vill säga tron på, Guds existens faktiskt rimligare och mer förnuftigt än motsatsen.

    I stycket innan gör han sin poäng. Stycket består av tre meningar.

    Ateister ogillar att man betecknar deras försanthållande om Guds icke-existens som en tro.

    Idergard vet inte vad ateism är, bara att ateister på något vis har fel. Ateism är frånvaron av tro, inte närvaron av avfärdande (gnosticism). Med det sagt, är sådant som existerar “utanför tid och rum” de facto icke-existerande.

    Endast sådant som kan vägas, mätas, eller på något sätt påverka det som sker inom tid och rum existerar för den som lever inom tid och rum. Jag säger alltså inte att drakar, demoner och enhörningar inte existerar om andra dimensioner får räknas in, utan att de inte existerar där vi existerar eller kan märka av deras existens. Kan vi märka av deras existens, existerar de inom tid och rum, och i så fall existerar de enligt alla tänkbara definitioner av ordet existens. Att begära överseende på en sådan fråga är givetvis en varningssignal, åtminstone om man inlett sitt anförande med att påstå att man står i det vetenskapliga lägret.

    Den andra meningen lyder:

    Men rent kognitivt är ateismens grundantagande att det inte finns någon orsak till existensen av tid och rum, på precis samma nivå som antagandet att det finns en orsak till existensen av tid och rum (och som alltså måste ligga utanför tid och rum, eftersom vetenskapen ger oss kunskap om att tiden och rummet har börjat existera).

    Jag tänker inte ens bemöta argumentet, eftersom “ingen orsak” inte kan översättas till “inget övernaturligt väsens medvetna handling”. Det finns flera böcker som presenterar fullt rimliga modeller bakom Den Stora Smällen (“Kosmos: En kort historik” av Stephen Hawking eller “Ett universum ur ingenting” av Lawrence Krauss) som inte innefattar behovet av någon orsaksfrånvaro.

    Och slutligen upprepas samma fel som i första meningen:

    Skillnaden är att det ateistiska antagandet både är orimligt och irrationellt, eftersom det indikerar att tiden och rummet har börjat existera av sig självt, utan att först ha existerat.

    Frånvaron av kunskap är inget anspråk om yttervärldens beskaffenhet. Det är inte heller ett anspråk på orsaksfrånvaro. Både Hawking och Krauss gör ett naturalistiskt antagande när de beskriver sin uppfattning. Detta antagande förhåller sig förvisso avvaktande till Thomas Idergards gud, men samtidigt förhåller det sig lika avvaktande till andra människors gud(ar). Idergard är alltså inte förfördelad när det handlar om hänsyn till världsuppfattning, han råkar bara inte vara särskilt priviligierad – förmodligen för att han ännu inte har förtjänat det.

  • Det borde vara självklart med en icke-konfessionell skola

    Tidningen Dagens ledare (19/7) ställer sig frågan om religion är något farligt, och argumenterar till försvar av konfessionella skolor, och för konfessionell verksamhet, som exempelvis bön, i svenska skolan. Under tidigt 1980-tal gick jag i lågstadiet. Den kommunala skola jag gick i praktiserade psalmsång varje morgon och bön före maten, så jag vet att konfession i skolan är ganska ofarligt. Jag vet också att konfessionella skolor berövar barnen sin andliga utveckling till förmån för de vuxnas, ofta ganska naiva andlighet. Den som tror på gud är ofta oförstående för att det finns något större och något djupare än gudstro, och är därför oförmögen att peka ut den riktningen för barnen. Men varför behöver skolan styra barns andlighet, såsom Dagen önskar?

    Religionsfriheten tenderar att göra kristna personer nervösa. Envar har rätt att själv ta ställning till om de vill tillhöra en religion, om någon. Därför har religiösa företrädare ett starkt intresse av barn. Om man kommer åt barnen, innan de har lärt sig att tänka kritiskt och innan de har utvecklat förmågan att genomskåda teologiska utsagor, kommer sannolikt barnen att ansluta sig till religionen. En religion som inte växer dör ut, och alla som har försökt att få sin religion att växa genom att konvertera en vuxen person, förmögen att kontrollera påståenden om sin omvärld, vet att det är mycket svårt. Ett barn som ska tacka gud för maten, tackar gud för maten, och under årens lopp blir religionen antingen en viktig komponent i personens liv, eller åtminstone något som hänger med på ren slentrian, vilket åtminstone är något. Så var får man tillgång till andras barn? I skolan.

    Det finns många välfungerande konfessionella skolor, men är de välfungerande för att de är konfessionella eller för att det finns en genuin vilja och förmåga att driva skolan? Att plocka bort de religiösa inslagen berövar inte eleverna någonting, men det ger dem väldigt mycket. Genom att skolan avstår att organisera frivillig bön, slipper barn med avvikande trosuppfattning, exempelvis ateister, avslöja sin konfession genom att vänta under bönen. Om skolan utbildar grundligt i olika trosuppfattningar, utan varken konfessionskrav eller bias, ger man barnen bästa möjliga förutsättningar att själva ta ställning. Men det är väl det man helst vill slippa? Tänk om de blir ateister? Tänk om de blir motståndare mot självaste basen i rekryteringsmaskineriet, nämligen konfessionella skolor?

    Så vem kan ta ansvar för barnens andliga utveckling? För min del var det, förutom grundskolan, söndagsskolan, kyrkans barntimmar, mina föräldrar och min familj som försökte göra det. Problemet visade sig vara att andlighet för mig är konfessionsfri. Andlighet för mig är konst, vetenskap och kultur, inte gudstro. Den andlighet som vädjar till övernaturlig tro är jag oförmögen att ta in. En trädgård är inte bara vacker utan att man behöver fantisera om att det bor älvor i den, en trädgård som säljs in under förevändningen att det bor älvor i den intresserar mig inte.

    Religion avhandlas bäst av vuxna människor. Religion är inte den enda vägen till andlighet. Religion kommer med en massa antaganden. I bästa fall förväntas jag tro att någon eller något i Universum på något vis bryr sig om mig vid något tillfälle i tiden. I värsta fall förväntas jag tro på befängda berättelser om globala översvämningar eller acceptera prospektet om en gud som kan ingripa i vår vardag. Exakt vad, beror på var man befinner sig i indoktrineringsprocessen. På kyrkans barntimmar räckte det att jag trodde att Goliat var en tre meter lång, men under konfirmationen ville man gärna sälja in skenblodsoffret Jesus som ett slags förlåtelse. Det var ett skenblodsoffer, för han överlevde korsfästelsen.

    Idag har jag har kommit så långt att jag över huvudet taget inte accepterar blodsoffer för mina påstådda synder. För mig som sekulärhumanist är det bara den jag gjort illa som kan förlåta mig, inte någon själavårdare och inte något gudomligt väsen. För mig är det viktigt vilken beskrivning av verkligheten som är korrekt och vilken som bara är religion. För mig är det viktigare att dagens barn når denna nivå av mognad än att de är god statistik för kristendomens överlevnad. Därför anser jag att man kan ställa kravet på skolan att den ska vara ickekonfessionell, vilket man kan göra utan att beröva troende kristna samma möjlighet att rekrytera som alla andra har: Att agera i civilsamhället och att prata. Ungefär som ateister och sekulärhumanister gör.

  • Logiska gudsbevis

    Ett logiskt bevis kan göra ett falskt påstående, men ändå vara helt korrekt. Även om slutsatsen följer från premisserna, så kan slutsatsen övertolkas, premisserna i sig själva innehålla grundlösa antaganden, och så vidare. Så även om det som bevisas inte stämmer överens med verkligheten, så kan beviset ändå vara korrekt på ett logiskt plan, och det är detta som utmärker gudsbevis, alltså bevis som är framtagna för att leda guds existens i bevis.

    Finjusteringsargumentet säger oss Universums nuvarande tillstånd, med all sin skönhet och komplexitet, inte kan ha tillkommit av en slump. Det kan vara sant, oavsett om gud finns eller inte. Om gud finns, kan finjusteringsargumentet vara sant även Universum har ett naturligt ursprung eller om någon annan än gud skapade det. Antagandet att det är en slump att Universum, i sitt nuvarande tillstånd, finns, är antingen sant eller falsk – det finns inget tredje alternativ. Men det betyder varken att det står mellan slumpen och gud, eller att det skulle vara 50% sannolikhet för det ena eller det andra. Modern vetenskap har lämnat både slumpen och övernaturligt ingripande bakom sig, och har istället siktet inställt på kosmologi.

    Det biologiska argumentet säger oss att eftersom vi inte vet, så kan vi inte säga att livets uppkomst (abiogenesis) är resultatet av en naturlig process. Det stämmer – att vi inte vet, betyder att vi inte kan säga att det är en naturlig process. Det är inte helt utan anledning att man kallar “kunskapsluckornas gud” för ett felslut, för vet man inte, så vet man inte. Och innan vi ens har säkerställt om det alls finns några gudar, så begår man ett misstag om man bygger sin verklighetsuppfattning på deras existens.

    Och vad värre är, försöker man använda fenomen som går alldeles utmärkt att förklara utan gudomligt ingripande, som något man vill applicera felslutet om “kunskapsluckornas gud” på. Typiskt kärleken.

  • Ytterligare ett e-postsvar om gud

    Jag får ibland mail från personer som berättar för mig att jag har fel i mitt antagande att gud inte finns på riktigt. Med “gud” menar jag något väsen värdigt att kallas gud, allts något som befinner sig mellan en humanoid varelse med egenskaper som överträffar någon människas och en subtil kraft med förmågan att sätta igång skapandet av ett universum. Med “finns” menar jag en entitet som på något sätt kan uppfattas av någon människa eller göra ett avtryck i den värld som kan uppfattas av någon människa. Med “på riktigt” menar jag “i den naturliga världen”, till skillnad från “i tankevärlden” eller “som litterär karaktär”. Denna gång är det Simon som hör av sig. Han brukar höra av sig via mail när jag har sagt något som han anser inte stämmer. Denna gång var det ett opåkallat mail som syftar till göra mig uppmärksam på ett gudsbevis i form av ett filmat vittnesmål. Simon hälsar att eftersom detta går att dokumentera och eftersom det talar sitt tydliga språk, är otro inget annat än dårskap.

    En man ramlar ner från sjunde våningen. För att vi ska förstå problemet, påminner mannen som överlevde fallet oss om gravitationens lagar. “Ni känner väl till gravitationen?” Berättelsen handlar om att han faller, hallucinerar, överlever (mot alla odds) och tillskriver det positiva utfallet till sin gud. Gravitationen tänker jag inte kommentera, för jag misstänker att vi är överens på den punkten. Jag tänker istället titta på principerna som ligger till grund för slutsatserna i vittnesmålet.
    Att man överlever ett fall från sjunde våningen på ett höghus kan vara svårt att förklara, men genom att applicera principen om kunskapsluckornas gud, kan vi anta att sådant vi inte kan förklara är sådant vi kan förklara genom gudomligt ingripande. Anledningen till att jag inte kan acceptera denna princip är att om jag inte vet, så vet jag inte. “Oförklarligt, alltså gud” är ett kunskapsanspråk som levereras utan att nämna hur man tror sig veta, och det viktiga är faktiskt inte vad man vet utan hur man vet det. Okunskap är inget stort problem bredvid illusionen om kunskap. Att acceptera tanken på att okunskap kostnadsfritt kan växlas till gudomliga anspråk så har vi bara flyttat fram problemet, eftersom mänskligheten har uppfunnit mer än en gud, och fler övernaturliga strukturer än religionen. Kanske det var en schaman som räddade mannen? 

    Vidare så vittnar en kristen om att det var just gud och Jesus som ingrep, precis som en hindu vittnar om Vishnu. Kan det inte vara så att den gud man tror på, är den som ingriper tillsammans med sina allierade (Jesus)? Självklart kan det vara så, men eftersom det normala är att vad man tror sällan påverkar hur något är, så behöver det styrkas. Och av den anledningen vill jag berätta vad som kan få mig att tro att det verkligen är gudomligt ingripande som räddade mannens liv.
    Om jag får en uppenbarelse av gud, skulle jag tro att jag hallucinerar. Inte heller när någon annan vittnar om gudomligt ingripande, är jag beredd att slänga allt vi vet om hjärnans förmåga att hallucinera i kritiska situationer överbord. Eller kulturens betydelse för självdiagnosticering. Och så vidare. Det som krävs är ett argument som harmoniserar med både det vi tror oss veta om verkligheten och med logikens lagar. Kristna människor är vänliga, de är ofta beredda på självuppoffring för en medmänniskas väl, men det finns ett krav jag ställer för att säga att de har rätt: Formulera ett argument! Deras motvilja att tillgodose det kravet är lika stark som min motvilja att tro på deras anspråk – tillsynes rätt obegåvade anspråk.
  • Gudsbevis i tre punkter

    Aftonens afterwork tog sitt avstamp i en kristen s.k. meme föreställande Laurence Fishburnes karaktär från The Matrix (1999), Morpheus, med bildtexten “What if I told you there is no evidence for atheism?”. Morpheus (eller Morfeus) är drömmarnas gud enligt grekisk mytologi, som givit sitt namn till läkemedlet morfin. Vi struntade i att det var just ateism som inte skulle kunde bevisas, för oavsett hur många gudar som faktiskt finns, är ateism sann om det finns en enda person som inte tror att så är fallet, då ateism är avsaknaden av gudstro, vilket finns hos vissa. Men det som menas här är “What if I told you there is no evidence for the non-existence of god“, alltså påståendet att det inte finns några bevis mot guds existens.

    Med den nya formuleringen, eller härledda andemeningen, finns tre aspekter som jag kommer att utveckla, var och en för sig, men här är aspekterna:

    1. Logiska bevis

    Gudstroende tenderar att acceptera logiska bevis för att gud finns, alltså bevis som saknar empirisk förankring men som i sig självt är konsekvent, samtidigt som man inte accepterar logiska bevis för naturalism. Det kosmologiska gudsbeviset som säger att allt som börjar har en orsak och slutar i gud, kan accepteras medan man aldrig skulle gå med på ett lika konsekvent argument om att allt som börjar har ett naturligt ursprung, alltså behövs ingen gud. Så varför inte bara avfärda logiska bevis som saknar empiriskt stöd?

    2. Abstrakta modeller

    Naturalismen har en fördel i att man kan konstruera modeller över hur något skulle kunna gå till. “Om inte gud har skapat x, kan x ha uppstått så här”, medan religiösa saknar modeller. Det finns t.ex. ingen som utvecklat en modell som förklarar varken hur eller varför gud har skapat något. Ingen gudstroende kan förklara skillnaden mellan en naturlig värld och en värld med en gud, enligt sin föreställningsvärld. Kanske att en värld med gud inte innehåller sjukdomar, ondska eller konkurrens mellan individer? Ingen tycks veta.

    3. Motbevis

    När ett bevis för guds existens presenteras, och en debattör betraktar beviset som stöd för guds existens, borde man betrakta det på guds minussida när beviset rivs ner av ett motbevis. Den vetenskapliga hållningen är “om x, i så fall y” men den religiösa hållningen är “om x eller inte x, i så fall y”. Så varför lyfta x? Tydligen ska man tänka att om detta retoriska trick fungerar, så ska det vägas in, annars inte.

  • Kärlekens mysterium kan inte förklaras med gud

    Jehovas Vittnen är ute på rekryteringsuppdrag igen, denna gång via telefon. Den trevliga dam som ringde mig frågade om jag hade funderat på gud och livet efter döden, vilket jag förklarade att jag lagt en hel del tid på i mina dagar, och att jag nu landat i att tro på hur det ligger till på riktigt istället för på någon religion. Inga gudar finns på riktigt och när man är död är man död. Det är kanske inte det mest lockande prospektet, men människor är olika, och verklighetens beskaffenhet är relevant för mig. Gud finns inte, du kommer inte att komma till något paradis. Hennes argument för att jag har fel och därför behöver klura lite till, och då kanske komma fram till att gud kanske trots allt finns, var människans och universums komplexitet och mysteriet med kärlekens ursprung.

    Jag förstår givetvis inte heller alla detaljer kring människans utveckling, eller vad det var som gjorde oss till vad vi är idag. Men för mig är det inte särskilt konstigt att tänka mig att evolutionen, på något märkligt vis, har premierat vissa beteenden och vissa egenskaper. Små förändringar i utseende och beteende, kan ibland få ganska stora konsekvenser i selektionen, vilket innebär att det är ganska tydligt att vissa beteenden har bättre förutsättningar att föras vidare än andra.

    En förhistorisk jägare som fäller ett byte utan att bära hem det, utan äta upp bytet och jaga vidare, kommer inte lika framgångsrikt att nära barn som en jägare som saknar sin familj när han inte är där, och väljer att bära hem bytet. Det innebär att en slumpmässig förändring som resulterar i en saknad av dem man lämnar att sköta marktjänsten under jakten, har större chans att föras vidare till nästa generation. Den som har större benägenhet att vårda sina familjemedlemmar, ger sin avkomma en större chans att växa upp och sprida sina gener än den som inte vårdar sina familjemedlemmar, vilket innebär att det finns en förklaring till varför denna egenskap kan bli mer cementerad och mer stark, till slut så stark att den skulle kunna kvalificera som något vi idag kallar kärlek. Detta skulle såklart kunna vara fel, men det viktiga är att det åtminstone skulle kunna vara sant, något som man aldrig kan säga om någon övernaturlig förklaring, religiös eller ej.

    Vi har skaffat barn längre än vi har förstått hur vårat sexualsystem fungerar, förmodligen för att det finns en del belöningar kopplade till ett barnalstrande beteende genom människans erogena zoner. Jag anser att det inte heller är omöjligt att kvinnans erogena zoner talar emot föreställningen om att människan under förhistorien förökade sig genom våldtäkt, så som vi idag ibland kan se korrelera med kvinnlig könsstympning. Detta är inte heller något jag vet, utan något som råkar passa in i förklaringsmodellen jag förvaltar inför mig själv. En våldtäkt innebär att barnaalstrandet fungerar helt utan att honan känner njutning, vilket innebär att evolutionen troligen hade valt bort den funktionen, såvida inte kvinnans erogena zoner är en bieffekt av att de tillhör en art där hanens förmåga att känna sexuell stimulans har en extremt stor fördel när det gäller att föra generna vidare.
    Och sådär fortsätter det. Ting efter ting kan förklaras genom att teoretisera kring evolution, men den typ av intelligens som människan utrustats med är något av en udda fågel som kräver lite andra modeller. Den är ganska unik bland liv som vi känner det, men det går att skapa en modell även för den.
    Gud kan prata ting till existens, så som himlen och jorden, solen och sedan dagen, och så vidare. Gud kan tänka ting till existens, som kärlek och intelligens som klarar att utveckla abstrakta talspråk. Men inte den mest skapelsetroende kristna kan förklara hur en värld med en skapande gud är tänkt att fungera. Det är däremot inte speciellt svårt att förstå hur intelligens, kärlek, och så vidare, skulle kunna uppstå på naturlig väg. Det gör att jag ställer ett krav på gud som förklaringsmodell som jag inte ställer på naturalismen, nämligen ett gott skäl att inte anta att inga gudar finns på riktigt. För så länge precis allt tyder på att så är fallet, är det ett klent skäl att slänga ut fungerande modeller till förmån för antagandet att ting är övernaturliga och obegripliga för vanliga dödliga.
  • Det är viktigt att man får följa sin dröm, därför stöttar jag mina fiender

    Partisympatisörer ska inte färga partiet. Många rasister röstar på SD, men den som anklagar SD för rasism måste göra det på partiets principprogram, vilket inte är helt enkelt. LO har nyligen gjort ett ganska stort nummer av att de står för Allas Lika Värde™, trots att de erhåller finansiella privilegier som icke-socialister saknar. Och när de i SVT konfronterades med varför Sverigedemokraters pengar betyder mer än deras väljares intressen så deklarerade LO:s ordförande Susanna Gideonsson att partiet inte har någon politik mot att privata företag som agerar inom välfärd, ska kunna göra det utan vinst. Endast personer som står för allas lika värde ska förlora pengar på att bidra till sitt samhälle, och det är förmodligen därför personer som inte är fackligt engagerade har högre lön än de som är medlemmar, och det är förmodligen därför man antas rasist om man vill ha ersättning för sin insats för samhället, enligt LO. Jag är inte bättre än LO:s ordförande i det att jag föraktar LO:s medlemmar, det sticker jag inte under stolen med. Men jag gör det givetvis av helt andra skäl än Gideonsson.

    I förmiddags pratade jag med en anhängare av partiet Nyans om hans önskemål om att kriminalisera spridandet av ateism. Jag deklarerade att jag delar hans kamp utan att sympatisera med den. Jag anser verkligen att dålig politik med entusiastiska anhängare är värd att stötta, för att det finns medborgare som sympatiserar, och det är just medborgarens önskningar som faktiskt är värt något i långa loppet, muslim eller ej. Jag gjorde ett litet nedlåtande nummer om att han inte skulle stötta någon som vill kriminalisera spridandet av islam, men jag står för att jag stöttar honom i sin kamp att förbjuda ateism. Detta gör jag trots att jag spenderat sex år på att åka runt i gymnasie- och folkhögskolor med budskapet att inga gudar finns på riktigt. För det är viktigt att man får följa sin dröm. Åhörarnas reaktioner handlade om att partiet inte kan dömas efter vilka väljare de attraherar. Sverigedemokraterna undantaget, får man förmoda. Jag personligen har inte spenderat en enda minut på att fundera på om jag ska rösta på varken SD eller på Nyans, så jag kritiserar båda dessa partier från ett slags jämförelsevis förnuftigt utanför-perspektiv.

    Ni som betalar pengar till ett fackförbund under LO är antingen naiva eller elaka, för ni är en viktig del av problemet med dagens samhälle. Jag minns när min fru, efter att ha jobbat över 80 timmar i veckan i ett halvår, blev inkallad till ett oförberett möte med facket där hon skulle försvara sin lön, som var för hög för den som vill att alla ska ha det dåligt – LO. Fem, för henne okända män, ryckte henne från jobbet, drog in henne i ett rum, där hon skulle försvara sin lön. Oförberedd inför fem främmande män. Att hon utnyttjades av sin arbetsgivare och hade fått sin lön för att inte säga upp sig på dagen, var inte intressant för dem. Facket tar emot pengar för att folk ska ha det dåligt, och även om hennes situation var suboptimal så fanns försämringspotential i just lönen. Endast en kommunist eller en sverigedemokrat kan applådera detta, då SD är överrepresenterade inom LO! Det är Sverigedemokrater som betalar för denna galenskap!

    Så vad betyder “alla” i allas lika värde egentligen? När medlemsavgiften till facket är skattefri, och när den skattefria avgiften finansierar Socialdemokraterna så är ju det ett ytterst konkret exempel på att LO betraktar personer som faktiskt gör skillnad på folk och folk som mer värda än normala, moraliskt medvetna människor. Och det därför delar jag Susanna Gideonssons förakt för sverigedemokratiska väljare, men jag gör det för att de drar in pengar till LO, för LO samlar fler sverigedemokratiska väljare än samhället i övrigt. För guds skull, om en medborgare får för sig att spendera tio kronor på en runda Pac Man ska staten ha 2,5 kronor i kompensation, och om någon sucker får mens och köper dambindor för 30 kronor så ska staten ha 7,5 kronor, men LO-medlemskapet ska vara momsfritt. Annars är man inte för allas lika värde.

    Och om någon anhängare från partiet Nyans skulle få för sig att läsa detta: Väx upp, inga gudar finns på riktigt! Er profet är helt uppenbart en bedragare, och du är lurad. Men jag är inte din fiende, för jag försvarar er kamp.

  • Krigsherren och guden Jahve tappar med rätta makten över Sverige

    Universums skapare, krigsherren och guden Jahve, har intressen i vissa länder på den avlägsna planeten jorden, däribland Sverige, men Sverige håller på att glida guden ur händerna. På 1950-talet blev det lagligt att inte vara med i någon församling och sedan år 2000 representeras inte Jahve längre av någon svensk myndighet, för Svenska kyrkan har numera reducerats till en frikyrka. Sverige sägs vara sekulärt, och det innebär att varken gudars, demoners eller änglars vilja viktas in när beslut fattas eller när landet förvaltas. Övernaturliga väsen får fortfarande tala till makthavarna (t.ex. öppnas riksdagen i Storkyrkan) men de har ingen rösträtt och kan inte ställa några krav. Det är åtminstone vad påståendet att Sverige är ett sekulärt land hävdar, men det är inte sant. Svenska kyrkan är reglerad av svensk lag, Jahves svenska undersåtar har färre skyldigheter och fler rättigheter än hans fiender, svenska staten samlar in medlemsavgiften, och så vidare. Medlemsavgiften handlar föga förvånande om gigantiska summor pengar. Att vara rymdhärskare är ett glamoröst och excentriskt liv, och talespersonerna på planeten jorden ska ha sina smulor från gudens bord. Präster tjänar bra, kyrkan äger företag, mark, byggnader och staten fyller troget på från medborgarnas fickor. Kristendomen betraktar sin omvärld genom välfyllda kristallbägare.

    Ett av Jahves kvarvarande ansvar är att bestämma vilka svenskar som får ingå äktenskap eller inte. Denna situation är ganska olycklig, för som så många magiska krigsherrar är mänskliga relationer och mänsklig sexualitet ett fokusområde, och Universums skapare är inget undantag. Det finns en dissonans mellan vissa människors uppfattning att homosexuella ska få ingå äktenskap på samma villkor som heterosexuella, och vissa av Svenska kyrkans män som menar att Jahve opponerar sig mot detta. Om Svenska kyrkan verkligen vore en frikyrka, skulle de inte syssla med myndighetsutövande, och om de verkligen vore en frikyrka skulle diskussionen om vem Universums skapare anser kvalificera för vad, vara en intern diskussion för hans undersåtar.

    Jehna Al-Moushahidi har skrivit en text i Aftonbladet med rubriken “Präster som inte vill viga samkönade får byta jobb”, där hon konstaterar:

    För bara två år sedan gjorde SVT en undersökning som visade att endast fem av 34 samfund med vigselrätt svarat ja på frågan om de utför vigslar mellan personer av samma kön.

    Betraktar man detta som ett problem, samtidigt som man inte har några som helst problem med att vigslar över huvudet taget ska utföras en organisation som är direkt underordnad rymdkejsaren, så är man naiv – då har man inte läst Alex Raymonds tidning om Blixt Gordon. Krigsgudar är konservativa och stränga, och att staten klipper banden med dem är helt rätt:

    • Alla, homosexuell eller ej, ska vara lika inför staten, och ha samma möjlighet att ingå äktenskap.
    • I en fri församling råder religionsfrihet. Vissa män kommunicerar med Jahve, och säger de att guden i fråga drar sin gräns för vigsel där, då är det så!

    Är det verkligen just dessa två intressekonflikter som ska kombineras för att vi ska få en bättre värld? Om man menar allvar med påståendet att Sverige är sekulärt, ska kyrkan avregleras och berövas sitt myndighetsutövande. Vill du gifta dig, kontakta länsstyrelsen! Det hela blir extra intressant när vi tar in två grupper som vuxit rejält i antal de senaste 30 åren.

    Ateisterna. De anser att verkligheten är en naturlig plats, som är som den verkar vara, alltså inte skapad av någon och fri från intergalaktiska härskare.

    Muslimerna. De är anhängare av en konkurrent till Jahve som heter Allah. Han är ännu heligare och ännu strängare mot avvikelser från heteronormen.

    En ateist som bor i ett land vars lagtext reglerar en myndighetsutövande kyrka, betraktar den som pratar om Sverige som ett sekulärt land som lite okunnig. Att vara sekulär betyder att landet inte pysslar med sådant! Vidare, en imam som ska viga homosexuella, ser (med rätta) att teologin är utmanad. Och jag personligen, jag föredrar såklart en debatt mellan Jahve och Allah, för jag vill veta hur väl underbyggda de är när man inte går via planetlokala mellanhänder, som knappt kan enas sinsemellan om vad Universums skapare tycker ska gälla i just denna utkant av just denna galax. Dagens debatter har utspelats av företrädare på ett sätt som påminner om charlataner som bara påstår sig företräda olika mäktiga väsen som i bästa fall framstår som deras egna hjärnspöken, och i värsta fall ett maktmedel mot pöbeln. Så om vi ska låta magiska och utomjordiska ting ha sina medlemsklubbar på jorden, ska de agera på samma villkor som alla andra:

    • Under allmänna lagar, utan egna
    • Utan myndighetsutövning
    • Med teologisk frihet, så att samhället kan respektera deras magiska härskares vilja
    • Allt samman, under samma villkor som ateisten
  • Påsken visar tydligt att kristendom är mytologi

    Påsken är ett pedagogiskt tillfälle för den som vill göra poängen att gud trots allt kanske inte finns på riktigt. Inget enskilt argument träffar gud speciellt hårt, men olika argument träffar olika uttolkningar olika hårt, och följande argument behandlar den så kallade “kristna vetenskapen”, alltså de som anser att religionen faktiskt beskriver verkligheten. Ofta härleds följande två slutsatser om yttervärlden från den specifika uttolkningen:

    – Jesus har verkligen funnits som en riktig människa för 2000 år sedan i Mellanöstern.

    – Gud är ett väsen som faktiskt finns och som inte har ett nollavtryck i den fysiska världen, som kan upplevas.

    “Kristen vetenskap” är en juvenil och naiv uttolkning av kristendomen, som möjligtvis kan liknas med den naturalistiska motpolen som kallas för “scientism”, givet skillnaden att scientismen åtminstone i teorin skulle kunna företräda en korrekt världsbild. Kristen vetenskap är inte bara naiv, den är falsk.

    Påskens budskap säger oss att Jesus avrättades genom korsfästelse och att han uppstod på den tredje dagen. Den kristna vetenskapen kompletterar berättelsen med två antaganden till, i linje med de tidigare nämnda slutsatserna:

    – Berättelsen handlar inte om den verkliga förebilden för Jesus, utan om den historiska figuren Jesus som faktiskt har funnits.

    – Berättelsen pratar inte om något andligt, utan om något fysiskt. Kroppen lämnade gravplatsen.

    Och där kör denna specifika uttolkning av kristendomen ner i diket. Man kan inte både ha och äta kakan. Antingen tror man på “Den Historiske Jesus” som faktiskt inte återuppstod på något annat vis än i den mytologi som blev kristendomen, eller så tror man på “Den Mytologiske Jesus” som verkligen uppstod, men som trots allt inte har funnits på riktigt. För att han helt enkelt inte kan ha funnits på riktigt. Så hur kan man som anhängare av s.k. “kristen vetenskap” försvara sig?

    Mirakel! Ordet är religiöst mumbo jumbo för “jag behöver inte försvara mina föreställningar”, och mirakelhypotesen är så pass avhandlad att den inte riktigt duger till att vara den magiska livboj den förväntas vara.

    Med det sagt vill jag önska mina läsare och följare en glad hednisk påsk!

  • Är avsky mot islam ett slags rasism?

    Jag tänker inte försvara Sverigedemokraterna i något, men jag vill kritisera ett bemötande av Sverigedemokraterna. Deras partisekreterare Richard Jomshof sa debattprogrammet Sverige möts (9/3) i SVT att han tycker islam är en avskyvärd religion. I sammanhanget pratade man med en person som flytt från islamskt förtryck, och Jomshof uttalade sig i försvar för flyktingen. Detta har genererat kritik som tar avstamp i att Jomshof gjorde sig skyldig till rasism, men det är inte detta som är rasism. Jomshof tog parti för en människa, en flykting, och mot en religion. Man behöver inte ta ställning till om islam är en god eller dålig samhällskraft och hur legitimt Jomshof negativa omdöme är, för att kunna konstatera han inte gjorde sig skyldig till rasism i detta sammanhang.

    Rasistanklagelsen kommer förmodligen från att islam är en skyddsvärd religion. Eftersom religionens anhängare i Sverige ofta antas vara skyddsvärda, och eftersom kritik mot en religion kan uppröra religionens anhängare, accepterar man inte angrepp på religionen. Så när en människa hamnar i kläm på grund av en religion, är det väldigt frestande att ta parti för religionen istället för människan. Religionen är massor av människor, en människa som flytt är bara en människa. Tänker man efter, borde man inse att detta är kontraproduktivt.

    När en idé tilldelas rättigheter, kommer ofrånkomligen personer att hamna i kläm när de inte underkastar sig dem. Man kan se sådana tendenser när man ser hur Socialdemokraterna beskriver sina meningsmotståndare som mörkermän med dolda agendor. Man verkar inte se människor som anser sig ha en bättre väg till välstånd, utan “den onda sidan”. Ibland slängs till och med insinuationer om rasism in. Legitim och välgrundad kritik mot islam, oavsett hur väl den formuleras, kommer alltid att uppfattas som kritik mot alla muslimer, åtminstone av någon. Om vi accepterar den invändningen, tappar vi möjligheten att kritisera en religion, och således möjligheten att hålla den i schack.

    Och hur är det med sakfrågan? Är islam en avskyvärd religion? Du känner igen en religion på dess fundament, på hur den ser på reformation och hur den hanterar avfällingar. Tittar man på om många gillar en religion och om många blir saliga av den, tittar man på fel saker, för det gäller religioner som finns, inte specifikt religioner som står på ett gott fundament. För att kunna avgöra sakfrågan på ett korrekt sätt, måste du titta på rätt parametrar.

  • Tre argument för ett religiöst public service

    Denna text presenterar tre argument för att en sekulär stats mediahus ska hylla gud, och varför dessa argument bör tas med en nypa salt.

    Argument 1: Det kommersiella argumentet
    Folk gillar gudstjänster, både i radio och i tv. Att staten över huvudet taget ska konkurrera med kommersiell media är för att man ska presentera program av god kvalité som inte marknaden är intresserad av. Att något vill ha ett specifikt program, åtminstone i ett land där staten inte är en mediaaktör som levererar ett sådant program, är den tydligaste signalen på att marknaden gladeligen löser problemet (så snart inte staten längre löser det). En gudstjänst är som bekant varken kvalité eller något som är helt ointressant för folket, utan bara ett exempel på när public service saboterar ett marknadsutrymme samtidigt som man bjuder gudstroende på ett privilegium som skeptiker saknar: Tvångsfinansiering av ett särintresse.

    Argument 2: Public service visar ju ateistiska program
    Program som Vetenskapens värld har bemötts med fraser som “men ateister får ju sända tv nästan hela tiden”. Naturvetenskap må vara ateistisk eftersom nästan ingen naturvetenskaplig hypotes pekar ut gudomliga mirakel som en delförklaring, men det innebär inte att vetenskap är ateism. Att naturliga förklaringar föredras när ett fenomen ska beskrivas, beror helt enkelt bara på att vetenskapliga förklaringar måste följa från vad vi tror oss veta. När ett övernaturligt väsens existens och inverkan på yttervärlden har säkerställts kommer det väsendet att omfamnas av vetenskapen, för vetenskap är inte ateistisk av princip utan av nöd. Ett verkligt ateistiskt program skulle vara ett program som argumenterar för att det inte finns skäl att tro på gud, men när det gäller argument för eller mot gudars existens väger det filosofiska intresset över, så det skulle rentav kunna visas av något statligt mediahus – det är inte samma sak som ett program som hyllar någon gud eller några gudar.

    Argument 3: Underdogs tenderar att gilla gud
    Apropå argumentet att “gamla tanter vill ha sin gudstjänst serverad i statlig radio och tv”, som syftar till att säga att en svag grupp kan profitera på att gudstjänsterna sänds, så tror jag säkert både att Ion Silver vill sälja sitt kolloidala silver i statlig tv och att deras kunder vill köpa den genom den kanalen. Men staten säljer inte kolloidalt silver, staten säljer evigt liv för den som tillhör någon av de rätta religionerna, vilket har visat sig vara islam och kristendom. För varje gammal tant som vill titta på gudstjänst finns en leverantör som vill producera och sända gudstjänst. Vi har sett samma fenomen när det gäller symfonisk rock, som nästan ingen vill lyssna på och som staten definitivt inte vill stötta: För varje musiknörd som vill lyssna på symfonisk rock finns ett skivbolag som vill släppa skiva med sådan musik.

  • Årets julhälsning

    En liten julhälsning från Humanisterna Örebro och ABF Örebro.

  • I frågan om gud: Var ligger bevisbördan?

    Påståendet “jag tror på gud” är inte förknippat med någon bevisbörda – man vet ju själv om man tror på gud eller inte. Men det går ju såklart ändå att diskutera vad som ligger bakom ändå. Om någon påstår att gud finns, eller att han finner skäl att tro att gud finns, gör man rätt i att begära ut bevisen som ligger till grund. Om någon påstår att gud inte finns, vilken bevisbörda följer med det? Lite skämtsamt kan någon annan säga att “det är jag som är gud” och be den som misstror att bevisa att personen inte är gud, för det illustrerar problemet med omvänd bevisbörda.

    Exakt vad man påstår har betydelse. “Gud finns inte” är ett korrekt påstående, av anledningar jag återkommer till, men det betyder inte alls samma sak som “det finns inga gudar”. I teorin kan det finnas ett parallellt universum, bortom vad vi kan se och uppleva, som är proppfullt med gudar. Det kanske rent av är en logisk följd av multiversumhypotesen. Men om den som säger “gud finns” tänker på en specifik gud, har man ingen bevisbörda om man avfärdar det. “Nej, gud finns inte” är inte bara ett rimligt svar, det är ett korrekt svar.

    När vi beskriver verkligheten så utgår vi inte från att allt som vi kan tänka ut faktiskt också finns i verkligheten vi beskriver, och att det bara är de väsen vi kan bevisa att de inte finns som vi avfärdar som icke-existerande. Vi tror att det som det finns skäl att tro att det finns också finns, tills rimliga invändningar kommer. Gud är inget undantag. Utan bevis, finns det inget att motbevisa!

    “Gud finns inte” saknar alltså bevisbörda. Det enda som kan ändra på detta faktum, är de skäl att tro på gud som presenteras. Varje skäl bygger på bevisbördan för den som säger att gud inte finns, men den finns inte där, som ur ett vakuum.

    Jag kan alltså inte säga “det finns inga enhörningar”, för troligen finns det massor. Men påstår någon att en specifik enhörning finns, men att det inte kan påvisas, “är sant för mig”, eller vad det nu kan finnas för svepskäl, har du varken skäl att producera motbevis eller något att motbevisa. Den som vurmar starkt för sin tro, har ofta en omedveten partiskhet och kan säkerligen genuint tro att just de står över kraven på fungerande resonemang, eller att deras resonemang inte är så svagt som det faktiskt är. Jag sträcker inte ut någon försonande hand, jag är bara intresserad av vad av det som påstås om yttervärlden som är korrekt.

    Avslutningsvis vill jag säga att det finns exempel på specifika gudar och övernaturliga väsen som man faktiskt kan säga att de finns. Om det inte finns några anspråk kopplade till guden annat än att någon tror på den, så är guden en karaktär. Den gud som varken har skapat universum, hör dig be eller på något annat vis lämnar avtryck i yttervärlden finns. Existensanspråket är nämligen då inte högre än just en föreställning i den troendes huvud, och gud då inte mer än en litterär karaktär. Den guden tror även jag finns – det är blott yttervärlden som är gudfri.

  • Kan en god, allsmäktig Gud tillåta ondska och lidande i världen?

    Här kan ni avnjuta lördagens debatt mellan mig och Micael Grenholm om teodicéproblemet: “Kan en god, allsmäktig Gud tillåta ondska och lidande i världen?” med P-O Flodström som moderator.

    Besök gärna projektets Facebook-sida, “Otroligt?“.

  • Gud finns fortfarande inte

    Hamnade i diskussion med en person på en gemensam bekants Facebook-sida. Min bekanta, Lars, hade publicerat en bild där han konstaterar att Svenska kyrkan delar ut reklam, trots att han specifikt undanbett sig deras reklam. Personen jag hamnade i diskussion med, Sven, tycker att det finns bättre saker att klaga på än att Svenska kyrkan delar ut reklam, vilket det såklart gör. Han exemplifierade med bl.a. NMR. Självklart kan NMR vara ett alibi för att Svenska kyrkan ska få göra precis som de vill, men när jag kom med i diskussionen hade Sven väckt den retoriska frågan om att Jehovas vittnen kanske har rätt i sin teologi, och att man egentligen kan veta om det finns någon gud eller inte.

    Lars påpekar att det är den som hävdar att gud finns som har bevisbörda, inte den som är skeptisk till det. Sven säger att alla har en bevisbörda, och gör redan nu sin centrala poäng som är att så länge man inte kan bevisa det ena eller det andra, så återstår bara tron. Jag var ännu inte med i samtalet, men brukar vilja påpeka att vår uppfattning om verklighetens beskaffenhet inte är så binär att vi antingen vet något med säkerhet eller inte har något annat att gå på än personlig tro. Det är snarare så att man kan ha motstridig evidens, ingen evidens, svag evidens, stark evidens, och så vidare.

    Samtalet fortgår. Lars säger att hans frånvaro av gudstro saknar bevisbörda, Sven opponerar sig med att bevisbördan är nödvändig för att vi ska “nå sanning” (vilket väcker frågan om vad ordet “ateist” egentligen betyder).

    Jag anser att “sanning” är ett religiöst begrepp. Inom vetenskapen spelar det ingen roll vad som är sant eller falskt, utan om en hypotes fungerar, så är den bra. Ett exempel kan vara huruvida stolen man sitter på finns eller inte – det spelar ingen roll, för antagandet att den finns fungerar. När det gäller gudomliga väsen så ställer antagandet att dessa finns till en massa problem, givet att man är intresserad av hur verkligheten fungerar, för en magisk agent kan göra vad som helst. Inget blir förutsägbart och vetenskap blir meningslöst.

    Beträffande bevisbörda så är “inga gudar finns” (i någon rimlig bemärkelse av “finns” där det måste finnas en definierad skillnad mellan att finnas och att inte finnas) så följer ingen bevisbörda trots att påståendet är positivt. “Tandfén finns inte” behöver inte bevisas, för ingen har presenterat några skäl att tro något annat. Skulle någon presentera ett fullgott argument för att tro något annat, förändras givetvis förutsättningarna. Men övernaturliga väsen och fenomen har cirkulerat i tusentals år, och trots det ligger inte forskarna sömnlösa om nätterna och funderar över deras existens.

    Man skulle kunna vända på steken och låta gudstroende producera någon evidens, så att naturalisterna har något att hänga upp sin kritik på. Då skulle “gud finns inte” inte vara något man kan slänga sig med hur som helst.

    Normalt när man pratar om vad som “finns”, så kan man peka på en skillnad mellan “finns” och “finns inte”, för det som finns måste ge något avtryck på sin omvärld. Det måste finnas något som ett ting som finns har, som ett ting som inte finns saknar. Det måste finnas en skillnad mellan existens och icke-existens, för att vi ska kunna sortera ting som existerande eller icke-existerande.

    Låt oss anta att guds existens är identisk med guds icke-existens, så går jag med på att han finns, och mycket mer. Men om “finns” och “finns inte” egentligen är samma sak, så kan man lika gärna säga att han inte finns, för det betyder då samma sak. Skulle man definiera någon skillnad mellan en existerande gud och en icke-existerande gud, så får vi problem. Inom fysiken finns inga unknown unknowns. Det innebär att vi vet om vad vi inte vet och det innebär också att vi vet att gudomliga väsen inte är något som kanske finns. Så att av artighet säga att vi inte vet om gud finns eller ej, är inte värt något för mig. Jag är mer intresserad av att ha en så korrekt förståelse av verkligheten som möjligt, trots att det innefattar avfärdandet av övernaturliga väsen. Allt kommer till ett pris.

    Beträffande ordet ateist, så är man det även om man inte “tror” att ingen gud finns på riktigt. Det räcker att man inte tror att någon gud finns på riktigt. Jag föredrar ordet “acceptera” istället för att “tro på” när det handlar om sådant vi vet – jag accepterar att ingen gud finns på riktigt. Det finns en poäng att hålla isär ord som blev tydlig för mig när jag sökte ett jobb jag inte var kvalificerad för med argumentet “att inte vara stridspilot är också att vara stridspilot”. Ingen gudstro är alltså inte ett annat slags tro, utan jag “accepterar” det faktum att inga gudar finns på riktigt, någon annan “tror” annorlunda. Vi har inga skäl att bjuda det vidskepliga lägret på falsk artighet här.

    Finns gud? Inte i någon rimlig definition av “finns”. Om existensen är identisk med icke-existensen finns såklart massor av gudar, enhörningar och andra övernaturliga väsen/fenomen. Men då betyder inte längre ordet “finns” något.

  • Albert Einsteins relativitetsteori syftade inte till att ge gud äran för skapelsen

    Jag har haft ett meningsutbyte med en anonym kristen person om mirakel i Nerikes Allehanda. Tidningen gav honom sista ordet (11/6), men jag vill ändå bemöta tre påståenden som görs i texten (mitt svar publicerades 24/6) eftersom jag tror att dessa reflekterar missförstånd som ibland kan finnas bland gudstroende ute i stugorna.
    1. Albert Einstein sa att allting är relativt för att han ansåg att Universum är skapat av gud.
    Nej, Albert Einstein hävdade inte att allt är relativt i syfte att öppna upp för övernaturliga förklaringar, hans relativitetsteori betyder något annat. Den beskriver ett förhållande mellan massa och energi, och är i sig själv en förklaring av naturliga fenomen.
    2. Sekulärhumanister brukar inte tro på själen, men Anders Hesselbom verkar tro att den finns, eftersom han skriver att den existerar som en föreställning i huvudet.
    Att jag anser att själen endast existerar som en föreställning i huvudet medan naturalister normalt brukar säga att den inte finns, beror inte på “en spricka inom Humanisterna” utan på att sistnämnda innehåller ett underförstått erkännande om att det faktiskt finns en föreställning om en själ – det är den föreställningen vi diskuterar.
    3. Att självmedvetandet är skapat av gud och placerat i hjärtat bevisas av att hjärtat har ett större elektromagnetiskt fält än hjärnan.
    Storleken på ett mänskligt organs elektromagnetiska fält varken ett argument för eller emot själens existens i sig själv, då en förklaring måste hålla ihop ända fram till poängen man avser göra – argumentet måste “följa”.
    Jag anser alltså att debattinläggets samtliga tre sakpåståenden är felaktiga, och vill komplettera med en personlig reflektion kring själva principen kring debattens start: Mirakel.
    Fenomen som människan upplever kan i princip delas in i tre kategorier: 1) Sådant som givits fungerande naturliga förklaringar, 2) sådant som ännu är oförklarat och 3) sådant där man lyckats säkerställa övernaturliga förklaringar. Dessa kategorier är väldigt ojämnt fördelade, vilket lockar den som tror på övernaturliga ting att kidnappa kategori 2 för att fylla på sin kategori 3. Men det löser inget, det introducerar bara nya obevisade hypoteser. Finns verkligen de gudar som jag hävdar har orsakat fenomenet jag vill förklara, enligt någon rimlig definition av ordet “finns”? Jag tycker att man kan börja där, för verkligheten är nog så fantastisk.
  • Hur kan en ateist förstå kristna tankar?

    Möjligtvis undantaget Erik Helmerson så är Dagens Nyheter verkligen en intellektuell slasktratt. (Jag är en av de som donerar pengar till verksamheten, så jag får vara hård mot dem.) Igår ställde t.ex. Greta Thurfjell frågan hur en ateist, Björn Ulvaeus, kan skriva musikalen “Kristina från Duvemåla” trots att han inte tror på gud? Den handlar ju bl.a. om religiösa grubblerier och gudsrädsla.

    Under våren har Björn Ulvaeus initierat en debatt om tro och vetenskap i Svenska Dagbladet, där han anklagat den kristne skribenten Joel Halldorf för “vetenskapsfientlighet” och “populism”.

    Den som anser att naturliga fenomen behöver ha övernaturliga agenter för att fungera är vetenskapsfientliga, och den säljer in den tanken genom att hänvisa till en omtyckt religion är en populist. Detta är inte något konstigt. Varför har Greta Thurfjell problem med detta?

    Jag vill därför inskärpa att den här krönikan inte bör tolkas som ett ställningstagande för Ulvaeus andliga åsikter, eftersom jag i den frågan helt bestämt tillhör team Halldorf.

    Så klart att du gör.
    Jag finner det inte det minsta konstigt att kristna inte kan sätta sig in i ateisters tankevärld, eftersom den förmågan brukar leda till just ateism. Men jag finner det ytterst anmärkningsvärt att man inte ens kan tänka sig att en ateist inte har full koll på de känslor och föreställningar som är i spel för en kristen, särskilt om ateisten i fråga är f.d. kristen.
  • Två inlägg om mirakel och magi

    Diskussionen om verklighet eller magi fortsätter i Nerikes Allehanda, idag med två inlägg. Det ena, skriven av min gamle motdebattör Micael Grenholm, försvarar tanken att oförklarliga ting kan vara mirakulösa ingripanden av ett gudomligt väsen, det andra, skrivet av mig, utmanar detsamma.

    Grenholms text finns att läsa här.
  • “Ingen har alla svar”?

    Idag (24/5) skrev signaturen “Ingen har alla svar och allt är inte sakligt” ett svar till Shilan Hassans kritik i Nerikes Allehanda mot Mirakel-skylten som pryder Vasatorget i Örebro. Jag har skickat in ett svar till tidningen, som vanligt med begränsade förväntningar om publicering – ogudaktig som jag är.
    Under rubriken “ingen har alla svar” får vi lära oss att inte allt går att förklara, och att sådant som inte kan förklaras, endast kan förklaras genom magi. Det är en folkligt välförankrad hållning som gärna låter sig kryddas med grundlösa referenser till Albert Einstein, eftersom en känd fysiker som i det närmaste uppnått metafysisk status och som sedan länge inte kan försvara sig när hans namn missbrukas, kan användas till att ge legitimitet åt precis vad som helst.

    Specifikt är det två påståenden skribenten gör som behöver bemötas. För det första så är inte själen något mysterium för vetenskapen, trots att så påstås. Vi förstår definitivt inte allt som finns att förstå om självmedvetandet (som är den religiöst neutrala benämningen), men vi har lokaliserat uppfattningen om en själ till ett organ som sitter strax ovan halsen, ungefär mellan öronen. Idag är de flesta forskare överens om att huvudet fyller fler funktioner än att förvara en hatt. Sedan 1988 är det faktiskt detta organs funktion som avgör om man är levande eller död, vilket knuffade ner hjärtat från sin tidigare tillsynes ohotade tron.

    För det andra är det inte på något vis förminskande att tro att människan är kapabel att förklara det vi ser omkring oss. Den som skriver att detta skulle vara förminskande har själv, på väldigt lösa grunder, sagt att magi ska användas som förklaring där vetenskapliga hypoteser saknas. Men om vi som art ska nå vår fulla värdighet, gör vi bättre i att acceptera okunskap i väntan på en fungerande teori istället för att stänga en fråga med hänvisning till övernaturliga krafter. Historien har hittills aldrig sagt oss att ett förbryllande naturfenomen i själva verket är resultatet av gudars och demoners magiska krafter.

    Anders Hesselbom
    Ordförande Humanisterna Örebro
  • Sanningshaltens påstådda påverkan av kravet på medhåll

    Jag gillar verkligen inte Facebook, men av olika skäl har jag ett konto. Någon på Facebook har lagt in mig i en grupp som hånar religiösas förmåga att rationalisera och argumentera för sin gudstro, som heter Religiösa säger så roliga saker – ett namn som förmodligen spelar an på Bill Cosbys gamla tv-program Kids say the darndest things. Andelen gruppmedlemmar som är ateister är rimligtvis ganska stor där. Ett inlägg som fångade min uppmärksamhet var en skärmdump från ett samtal mellan Robert och en teist (alltså gudstroende). Inte för att inlägget var speciellt märkvärdigt, utan för att gruppens medlemmar var så upprörda på Robert.

    Enligt bilden hävdar Robert att gud endast existerar i teisternas egna huvuden, och teisten svarar med ett inlägg som gör följande poänger:
    – Jag (teisten) hävdar att gud finns, du hävdar att gud inte finns.
    – Jag har inga problem med att du hävdar att gud inte finns.
    – Du (Robert) vill ha bevis för guds existens, annars hävdar du att gud endast finns i mitt (teistens) huvud.
    – Guds existens går inte att bevisa vetenskapligt.
    – Du (Robert) är otrevlig.
    Att teister har särskilda regler för hur vetenskaplighet gäller för dem, är en av anledningarna till att det är tacksamt att driva med dem, tycka vad man vill om det. Om en skeptiker tror X och konfronteras med att evidensen pekar på Y som logiskt motsäger X, måste skeptikern överge X till förmån för Y. Men om en teist tror X och konfronteras med att evidensen pekar på Y som logiskt motsäger X, måste han förklara varför han står över vetenskapliga principer.
    Kommentarerna till inlägget gör mig direkt bedrövad. Numera finns det en ny populär gränsdragning bland (förmodade) ateister: Ett falskt påstående bör hanteras som ett sant påstående, givet att man avstår kravet på medhåll. Kommentar efter kommentar till inlägget i fråga gör exakt denna poäng.

    – Det finns inget konstigt i teistens svar. 

    – Du är respektlös som vill att hon ska bevisa det hon tror på. 

    – Man måste respektera folk som tror på gud.

    Det är inte att man tror på något stolligt som borde generera respekt, det är hur man rationaliserar det man tror på som potentiellt borde kunna generera respekt. Om man tror att regeringen styr våra tankar genom att låta flygplan spraya kemikalier över oss (“chemtrails“) så är det inte en respektingivande föreställning förrän det följts av en väl sammansatt och logiskt konsekvent förklaring som legitimerar föreställningen.
    – Teisten gav ett vettigt svar.

    – Det är pinsamt för din (Robert) del att posta detta, för det finns inget uppseendeväckande i teistens svar.

    – Teisten kan inte ha fel eftersom hon säger att alla får tro som de vill.
    Att man inte kräver medhåll (vilket är rimligt) betyder inte att man har rätt, eller ens att det man påstår måste hanteras som om det vore sant. Att detta ens insinueras, kastar en mörk skugga över samtiden. Denna princip har nämligen konsekvenser inte bara inverkar över föreställningar om gudar, demoner, chemtrails och skapelsetro, utan även t.ex. förintelseförnekelse. Påståendet att förintelsen är en judisk konspiration, blir inte mer sant eller mindre klandervärt tillsammans med brasklappen att alla får tro som de vill. Men ändå, så fortgår det, kommentar efter kommentar!

    – Det var ett vettigt svar! Man får tro vad man vill så länge man inte kräver att någon annan ska hålla med!

    – Fast hon vill ju inte föra en diskussion eller pracka på eller övertyga nån nåt så varför ska hon behöva bevisa något?
    – Det är du som är trams, som tycker att man måste bevisa något för att ha rätten att tro på det. Lågbegåvad kommentar.

    – En irrationell tro betyder inte att man inte förtjänar respekt.

    Man får givetvis tro vad man vill, men när man deklarerar sina föreställningar så har man valt att lyfta frågan. Att då försöka försvara ett konsensus genom att åberopa det otrevliga i vetenskapen är knappast en personlig gagn, då den subjektiva domen om trevlighetens frånvaro lika gärna kan fällas över den som levererar indikativ över den som med öppet sinne söker att förstå sina medmänniskors perspektiv. Vi har hängt vår framtid på den inställning vi föraktar.
  • Hosam Aieshs kamp mot det fria samhället är kontraproduktiv

    Idag gör Expressen en ganska tveksam publicering. Man meddelar Glenn Hysén har skojat om att “Allah heter Glenn i Göteborg” och att fotbollsspelaren Hosam Aiesh blev kränkt. Det i sig är en vanlig händelsenyhet av karaktären kändisgnabb, så det är inga konstigheter att man tar upp det i tidningen. Men helt ofiltrerat namnger alltså en fotbollsspelare som inte kan respektera varken religionsfriheten eller yttrandefriheten.

    “Så skämmigt och dålig respekt mot muslimer med din ålder och erfarenhet så borde du veta vad som man kan skoja om och inte skoja om, skäms på dig !!”

    Aiesh utsaga om att man inte kan skoja om vad som helst är sant, åtminstone om komikern är plump. Men Allah är definitivt inte en av de saker man inte kan skoja om. Envar har rätt till sin religion och till sin tro, men i Sverige är, bl.a. inspirerat av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (artikel 18), religiös tillhörighet frivillig, och dessutom något man får driva med (artikel 19). Att angripa en idé, en hypotes eller en dogm, är inte samma sak som att angripa en person, och den som vill försvara Allah har inget att hämta genom att hänvisa till vad man kan och inte kan skämta om, för man både kan och får göra det. En komiker som t.ex. angriper muslimer, kristna, judar, ateister eller hinduer ger sig ut på djupt vatten, men det är inte självklart att det inte går att göra. En komiker som angriper någon gud, någon politisk dogm eller någon filosofisk eller naturvetenskaplig hypotes gör det inte. Den som drar ett skämt som använder ett gudomligt väsen som en del av en ordvits som inte angriper någon, gör det definitivt inte. Tvärt om, han praktiserar sin frihet, och friheten är det moderna samhällets gud – det är den vi värnar och sörjer för.

    Dessutom använder Aiesh ordet “respekt” i sammanhanget, vilket får mig att fundera på vad respekt egentligen är för honom. Jag anser att respekt är något som förtjänas genom påvisad integritet, goda gärningar och konstruktiva idéer. Men Glenn Hysén antas ha brustit i respekt för att han använde Allah i ett harmlöst skämt. Vad är då respekt? En vördnad för trångsynthet och primitiv vidskepelse? Ska människan kunna nå sin fulla värdighet så är det betydligt klokare att sörja för det fria ordet än för en osympatisk religion som borde ha reformerats för länge sedan. Utan religionsfrihet, tankefrihet, yttrandefrihet och åsiktsfrihet kommer Hosam Aiesh att begränsas långt mycket mer än vad han gör för att Glenn Hysén får uttrycka sig som han vill på Twitter, för Aiesh behöver dessa friheter för att över huvudet taget kunna vara muslim i ett fritt samhälle.

  • Häxa med tveksam definition av magi i TV4

    Häromdagen intervjuades ett par häxor i Nyhetsmorgon i TV4. Inslaget skulle vara lite lättsamt och underhållande med anledning av påsken. Det finns olika slags häxor. Den ena häxan (Hella Nathorst-Böös) pratade mest om andlighet, den andra häxan (Ebba Bjelkholm) var öppen med påståendet om sin övernaturliga kraft, men båda var överens om att man måste erkänna magi för att med rätta kunna kalla sig för häxa.

    Programledaren Steffo frågade om man inte behöver kunna bevisa sina påståenden om magi. Bjelkholm menar att det är en vanlig hållning, men förutom tron på magi så är det en andlig åskådning. Jag tolkar det som att hon menar att hon inte har någon bevisbörda, och det håller jag med om när det gäller hennes tro. Vem som helst får tro på magi, på gud, på spöken, och så vidare, utan att belastas av någon bevisbörda. Den kommer först när man påstår att magi verkligen finns, att gud verkligen finns, och så vidare, eller när man själv påstår sig ha magiska krafter, vilket egentligen ger henne en viss bevisbörda.

    Nathorst-Böös bjöd på en definition av magi som inte riktigt kan acceptera. Hon sa att magi är det som vetenskapen ännu inte har bevisat, och exemplifierade med naturmedicin som har blivit accepterat av vetenskapen. Men den definitionen kan jag omöjligen acceptera.

    Om magi begränsas till sådant som ännu inte är bevisat är nästan allt magi, vilket definitivt innefattar sådant som inte är övernaturligt. Ser vi ett samband mellan två händelser (t.ex. ät en ört och upplev smärtlindring) och kallar denna för magi, är det inte säkert att diagnosen är korrekt. Man måste ha ett öppet sinne för att det kan finnas en annan förklaring, t.ex. att örten har ett aktivt ämne och att förklaringen till effekten således är helt inomvärldslig, eller att effekten inte är något annat än placebo. Vi vet inte innan vi vet.

    Dessutom finns det ett väldigt tydligt sluttande plan, eftersom det finns magiska riter som påstår ha en viss effekt, trots att riten inte sker i väntan på att effekten ska bevisas, utan trots att det är uppenbart att riten inte kan ha den effekt som påstås. Själva poängen med magi är ju att man trotsar naturlagarna, inte att man ligger steget före vetenskapen i den naturliga världen.

    Den som vill ha acceptans för sin tro på något övernaturligt tenderar att göra denna slags glidning nästan hela tiden i sina resonemang. Den som tror på gud kan dra till med den gamla klichén att gud är kärlek, och eftersom kärlek finns, så finns också gud. Men detta sägs aldrig i syfte att sälja budskapet “jag tror inte på gud, jag bara använder ordet för att beskriva ett specifikt inomvärldsligt socialt fenomen”, det används för att förleda åhöraren att tro att deras gudstro är legitim. Men övernaturliga väsen eller fenomen kan alltså inte försvaras genom att peka på vetenskap, för dessa drivs av helt andra mekanismer, som t.ex. vidskepelse eller olika mentala och sociala dito.