För ett par timmar sedan satt jag på tåget hem till min kära hemstad efter en veckas jobb i Kungliga Hufvudstaden, och utnyttjade tiden till att kritisera antiabortrörelsen. Orsaken var SHRLs försök att utnyttja Drottning Silvia och Uppsala universitets namn till sin fördel. I kritiken tog jag spjärn mot Bibeln, vilket man som bekant inte får göra.
Nej.
Det finns lika många uppfattningar om rätt och fel tro som det finns troende, och den som reagerar på argument som tar spjärn i bibelord är inte den som tror på dem, och således inte fundamentalisten. Denna typ av reaktioner mot religionskritik gör nämligen en felaktig generalisering: Den som kritiserar ett religiöst fenomen tror att det religiösa fenomenet är allmängiltigt. Detta är kort och gott fel, eftersom man både kan vara medveten om det breda utbudet av tolkningar och kritisera någon av dessa tolkningar.
Jag ogillar att sätta etiketter på mina medmänniskor, men om jag var tvungen att beskriva sådant som utmärker bokstavstro, så måste det handla om den som tror. Om den som tror något konstigt, något som vi rent förnuftsmässigt vet inte stämmer. Något som har en religiös urkund som sin enda källa, typ Bibeln. Om vi accepterar den definitionen, kan vi konstatera att följande personer är bokstavstroende:
– Den som tror att Jesus har funnits på riktigt.
– Den som tror att Jesus var Guds son.
– Den som tror att Maria var jungfru.
– Den som tror att Jesus återuppstod på tredje dagen.
Och så vidare. Inte den som kritiserar något som står i Bibeln.
Lämna ett svar