Anders Hesselbom

Tondebatten är helt ointressant för mig. En sån enkel sak som att en debattmotståndare kan tacka mig för ”trevligt bemötande” irriterar mig, eftersom en debatt inte är ett forum för att recensera varandras trevlighet, och eftersom jag naturligtvis inte har någon anledning att vara otrevlig mot mina meningsmotståndare. Vissa blir förresten tillräckligt kränkta av att inte få sina föreställningar respekterade, så jag känner definitivt inte att jag dessutom behöver vara otrevlig, som lök på laxen.

Men så är jag skeptiker, och dessa kan vara lite anala när det kommer till korrekthet i debatten, det sticker jag inte under stolen med. Inte för jag bryr mig det minsta över att folk skriver elakheter i bloggar eller i kommentarer, men så finns det både roller och situationer som kräver att man väljer något annat än personliga påhopp. Något mer korrekt och något mer sofistikerat, helt enkelt. Det handlar inte om tonen, det handlar om att den tänkta effektiviteten av ett ad hominem bygger på ett feltänk, nämligen följande:

Om ett påstående görs Person A, och bemöts av Person B med en anklagelse om Person A är t.ex. dum i huvudet, så har man inte belyst problemet med det Person A har yttrat. Man har inte rivit ner Person A’s argument och inget har åstadkommits förutom att Person B’s begränsningar har bubblat upp till ytan. Problemet här är alltså inte att Person B inte praktiserar God Ton, problemet är att Person B inte har sagt något som visar att Person A har haft varken rätt eller fel, och vi vet att det går alldeles utmärkt att vara dum i huvudet och ha rätt.

Det handlar alltså inte om God Ton, det handlar inte om censur, det handlar om oförmåga att konversera. Sådan oförmåga som man kan förvänta sig av ”arga bloggare” och ”upprörda kommentarer” – näthatare, om du så vill. Och det som gör God Ton till en halmgubbe, är när undermålig debattförmåga, kantrad av personliga påhopp, blir kritiserad, så är det inte tonen som kritiseras. Jag bryr mig inte om vilken ton som används, och jag tar mig använda det tonfall jag själv bedömer lämpligt när jag pratar med mina meningsmotståndare.

Personligen tar jag hellre debatter öga mot öga än i text, eftersom det minimerar metadebatter om upplevd brist på God Ton. Två personer kan nämligen läsa samma text, och tillskriva den helt olika tonläge. Men det viktiga är att en välutbildad person eller en person med hög position, har något att förlora på att prata hellre en bra, vilket inte alltid kan sägas om arga bloggare eller kommenterande näthatare.

Frågan om diskussioner över nätet blir betydligt mer komplicerad när en part legitimerar sina angrepp genom att demonisera sin meningsmotståndare, t.ex. genom att tillskriva den attribut som legitimerar angreppen. Det går även att distansera sig från sitt agerande genom att dehumanisera sin meningsmotståndare. Detta är riktigt beklämmande när det används i det egna lägret, för ett olycksfall i arbetet är väldigt likt en pinsam allierad.