När jag läser Helena Myrsteners senaste krönika tänker jag att det knappast kan vara speciellt roligt att vara kristen i kölvattnet av den rysk-ortodoxa kyrkans protester över att Conchita Wurst fick uppträda i klänning under Eurovision Song Contest. Hon känner sig manad att hålla kristendomens fana högt genom att försvara Conchita Wurst genom att hänvisa till en annan som lär ha envisats med att bära klänning: Jesus Kristus. Utan att veta hur det ligger till så misstänker jag att Myrstener, i egenskap av kristen, nöjer sig med att definiera närvaron av goda gärningar som godhet. Anledningen till att troende ogärna har tilläggskravet att närvaron av ondska inte ska vägas mot godheten, är att det flyttar Jesus från det goda lägret till det onda lägret. Men om godhet blott är närvaron av goda gärningar, så kan Jesus antas vara god. Så hur viktigt är Jesus i argumentationen?
Jo, Conchita Wursts likhet med Jesus är viktig. Jesus brydde sig inte om könsidentitet. Jesus symboliserar lidande, hopp och kärlek. Jesus skulle se ut som Conchita Wurst om han kom tillbaka idag. Jesus bekräftade och inkluderade kvinnor. Således är Conchita Wurst något positivt.
Helena Myrsteners dogmer tvingar henne att ta en frustrerande lång omväg i sin damage control av kristendomen. Varför inte bara konstatera att ryssarna tramsar? En annan cross dresser, Eddie Izzard, säger insiktsfullt ”They’re not women’s clothes. They’re my clothes. I bought them.” Att blanda in Jesus skapar fler problem än det löser, då Jesus inte bara är klänningbärarnas förkämpe (citation needed). Han är nedlåtande mot sina följare, han ställer religionsutövningframför familjen, han uppmanar till strid och till kastrering och han betraktar handikapp som ett gudomligt straff. Frågan är om hans trollkonster verkligen väger upp för allt detta. Jag är skeptisk.
Lämna ett svar