Anders Hesselbom

Ni som läser Nerikes Allehanda fick er dagliga dos av religiöst mumbo jumbo imorse, när kontraktsprosten och tillika örebroaren Lars B Stenström argumenterade för kristendomens närvaro i samhället. De centrala punkterna som Stenström lägger fram, är att religion inte förtrycker samhället, att önskemålet om att minska religiös påverkan på samhället är dåligt önskemål, och att kyrkans män kan bistå i viktiga samhällsfunktioner. Kyrkan har så mycket mer att tillföra än religion. Och med hänvisning till skapelseberättelsen (som om den vore en korrekt historisk återgivning) försöker Stenström visa att kyrkan sätter människan i centrum och att det är dumt att låsa in denna tradition i en garderob.

I beg to differ.

Kyrkan har samma möjlighet som alla andra att höras i den offentliga debatten, och Svenska Kyrkan har bättre förutsättningar än de flesta. Eftersom vi vant oss med deras närvaro i samhället, släpper vi in dem på fler platser än vad som egentligen är lämpligt att släppa in en intresseorganisation, och faktiskt på fler platser än vad som är lämpligt i ett land som ska föreställa att vara sekulärt. Lars B Stenström nämner katastrofhjälp som ett exempel på där kyrkan förekommer, och hänvisar även till den samlade erfarenheten som finns i kyrkan. Här gäller det att förstå att vetenskapen alltid kommer att ha ett enormt försprång över religionen, genom hur metodiskt och effektivt man samlar in kunskap, utvärderar metoder och kunskapsmässigt står på varandras axlar. En riktig psykolog är mer användbar i en krissituation än en präst, främst genom en mer gedigen utbildning. Om krisoffret är ateist, är det lättare att lita på insatsgivarens religiösa neutralitet, om denne är psykolog istället för präst. Tvärt emot vad Stenström insinuerar, har inte kyrkan eller den religiösa sfären alltid tagit emot ny kunskap med öppna armar.

Religion behöver inte alls tillhöra den privata sfären. Precis på samma sätt som politiskt motiverade åsikter kan manifesteras genom bl.a. debattartiklar, kan även religiöst motiverade åsikter nå ut, vilket Stenström visar med sin artikel. Det blir problematiskt först när man ska rekrytera till sin religion, och opererar på barn. Alla huvuden är inte formade att acceptera kristendomens anspråk, vilket präster har absolut sämst lyhördhet för. Att avkräva en trosbekännelse från ett barn som inte tror, är ett övergrepp, en inkvisition. Därför ska institutionell rekrytering till religion, inte operera på andras barn. Om religiös indoktrinering är nödvändig, ska den utföras av barnets föräldrar, som trots allt har bäst fingertoppskänsla för sina barn.

För det som utmärker religiös tro, är inte alls något positivt. De eventuella positiva sidorna med religion, är inte unika för religion, och det som är önskvärt i samhället är inte obefintligt utanför den religiösa sfären. Man skulle kunna säga att jag gillar jazz, inte för att jag gillar musiken, utan för att en gitarrist skänker pengar till välgörenhet. Även Stenström förstår att det egentligen inte är jazzen som är det positiva här. Men jämförelsen haltar, för jazz saknar de problem som verkligen är exklusiva för religion. Religion kan skena ohämmat, därför att religion saknar verklighetskontakt. Det som verkligen är unikt för de olika religiösa föreställningarna, är deras vidskepelser, deras tro på det övernaturliga, samt deras bristande kvalitetskontroll.

Detta tar sig främst i uttryck genom att religion aldrig förväntas leverera något som kan kvalitetssäkras. När goda saker inträffar, är Gud god, när dåliga saker inträffar, är inte Gud ond, utan då förklaras det inträffade på något annat vis. Gud har alltså immunitet. Och inte förrän efter vår död kommer vi till himlen eller helvetet. Det är detta, som är unikt för religion, och det är detta oönskade sätt att tänka, som gör kyrkan unik.

Edit: Debatten fortsätter här.