Anders Hesselbom

I Sverige slutar ditt ansvar för barnen vid samma ögonblick som samlaget avslutas

2023-05-27

Den minsta tuvan som vält den största vagnen är en krönika av den fantastiska Lena Andersson. Den inleds med följande ord:

Under de senaste nio åren har vi haft borgerlig regering i sju månader – och redan hungrar barnen. Eller kanske så här: Under de senaste nittioett åren har vi haft socialdemokratiskt styre i sjuttiotre och ett halvt – ändå hungrar barnen.

En poäng som kan härledas från Anderssons text är att med frihet kommer ansvar. Av de pengar du tjänar, kommer varje krona av dina pengar som dras i skatt att tynga kommun och landsting med ett ansvar att spendera dem väl. Av de pengar du tjänar, kommer varje krona av dina pengar som du får förvalta själv att tynga dig med ett ansvar.

Ditt ansvar sträcker sig från att inte röka och supa upp allt, till att betala elräkningen och ge dina barn mat. Genom att konfiskera mer pengar från arbetaren, minskar förvisso mängden pengar som arbetaren behöver ansvara för, men samtidigt försvårar det ansvarstagandet att klokt spendera de pengar som blir kvar. Elen måste fortfarande betalas, barnen måste fortfarande ha mat.

Samtidigt ställs högre krav på kommun och landsting. Om de förvaltar en större andel av de pengar som arbetaren jobbar ihop, ökar deras ansvar för medborgarnas väl.

Om skatten är låg, bör den täcka välfärden. De pengar som tas från medborgaren bör gå till vård, skola och omsorg. Det är rimligt att en medborgare som beskattas inte ska behöva finansiera sina barns utbildning. Det är rimligt att en medborgare som beskattas inte ska behöva teckna sjukförsäkring. Till detta finns skattefinansierade myndigheter som faktiskt gör ett viktigt jobb. Skatteverket (duh!), Transportstyrelsen och Tullverket.

Om skatten är hög, som den är i Sverige, bör den inte bara tillgodose välfärden, utan även tillgodose sådant som medborgaren hade kunnat välja att göra för sina pengar, om hon hade fått behålla dem. T.ex. ge sina barn mat. I större och större utsträckning är hungriga barn ett kommunalt ansvar. Till detta finns skattefinansierade myndigheter som medborgarna fått på halsen mot sin vilja. Alkoholsortimentsnämnden, Nämnden för hemslöjdsfrågor och Myndigheten för stöd till trossamfund.

Trots större finansiellt utrymme, skulle ingen svensk frivilligt teckna sjukvårdsförsäkring eller betala för sina barns utrymme. Lena Andersson antar, helt felaktigt, att föräldrar prioriterar sina barns föda, även när det finansiella utrymmet är lågt. Detta stämmer inte heller.

Så bör svenska arbetare ha större finansiell frihet? Bör svenska arbetare få behålla mer av sina pengar, så att de kan köpa mat till sina barn? Nej, för med frihet kommer ansvar, och ansvar är inget svensken antas klara att förvalta. Susanna Alakoski:

Människor i socialt utsatta grupper har inte likt villaägare och aktieägare någon intresseförening som för deras talan. Inte minst därför behöver vi, skrivande människor, som ett minimum uttrycka oss respektfullt om dem vi diskuterar. Och att som Andersson presentera föråldrad grötpolitik med förlängd arm är nu som då misslyckat. Det är bara taskigt mot dem som saknar pengar till nödvändiga levnadsomkostnader, eller lever i absolut fattigdom.

Elina Pahnke går rakt på sak. Du ska inte behöva ta hand om dina barn, ditt ansvar avslutas vid samma ögonblick som samlaget avslutas.

Handlar den inte snarare om att förflytta ansvaret för medborgarnas väl och ve från staten till individen själv?

Och som alltid är Irena Požar både roligast och märkligast:

Att slita ut sin kropp i ett arbete där du varken får sammanhållen semester, heltid eller ett schema som går att kombinera med familjelivet. Och att istället för att sova om natten ligga och planera för hur du ska berätta för dina barn att det inte blir några äventyr den här sommaren heller.

Om det nu är föräldrarnas ansvar, varför inte bara låta låginkomsttagare få behålla sina pengar? Jobbskatteavdraget innebär att du har en lägre skattesats ju mindre pengar du tjänar, men Požar ser väl risken att Gul Blend prioriteras över mat till barnen. Annars gissar jag (på goda grunder) att bättre ersättning för sin insats rentav minskar hur utsliten man blir.

Jag är så gammal så att jag faktiskt har vuxit upp i ett Sverige där en tredjedel faktiskt inte fick mat för dagen, varav jag var en. Det som gör 80- och 90-talisterna priviligierade är inte att skattetrycket har ökat, utan att köpkraften har ökat. Ändå riktas hånfulla kommentarer både mot den som ifrågasätter dagens fattigdom, och den som belyser den fattigdom vi faktiskt lyckats övervinna. För den som är bekymrad över fattigdom, så finns det reella problem att titta på. Om det inte vore för att politisk ideologi trumfat.

Kategorier: Politik