Gamla synder ska inte grävas i. Samma personer som gladligen (och med rätta) exponerar Sverigedemokraterna för de rasister de trots allt är, har en mer nyanserad syn om gärningsmannen tillhör ”de goda”. Låt mig exemplifiera med en feminist som kallar sig för Lady Dahmer. Jag har tidigare nämnt henne i ett inlägg som handlar om att visa upp sin kropp och ett i inlägg som handlar om den inhumana stämningen på Umeå Universitet. (Jeffery Dahmer är amerikansk massmördare, kannibal och nekrofil.)
Gång på gång används ordet ”nazister” om Sverigedemokrater, vilket är korrekt ur ett historiskt perspektiv. Hela incitamentet bärs upp av gamla initiativ – det som idag är främlingsfientlighet härstammar från nazism i form BSS. Lady Dahmer är en föredömlig motståndare mot främlingsfientlighet, och jag vill göra absolut klart att jag både uppskattar och sympatiserar med Lady Dahmer på den punkten.
Men av någon anledning är skeptiska gräv problematiskt ibland. Av någon för mig okänd anledning, är det ibland olämpligt att göra efterforskning. Skepticism är bara önskvärt i rimliga doser.
När Esra Hacimehmet skriver att hon vill skjuta pilar i huvudet på folk, ska vi tänka på hur rädd hon måste vara nu. Så här skriver Dahmer till Emanuel Karlsten när han i egenskap av journalist vill rapportera om händelsen:
”Det var dumt gjort av henne men fan, hon är ung och utsatt och jag kan bara föreställa mig hur rädd hon är nu.”
Sveriges Radios Kakan Hermanssons rant om polismorden i Malexander där två polismän sköts till döds av nynazister, marginaliseras genom att hänvisa till att Kakan även påpekat att ”All Cops Are Bastards”, vilket givetvis är en rimlig och fullt tillåten åsikt – jag håller inte med, men det är fullt tillåtet att tycka så. Rent specifikt skriver Lady Dahmer till journalisten Karlsten:
”Varför riva upp gammalt skit? Vad är syftet?”
Ja, vad är syftet med research? Ska vi lämna över landet till tokfeminister och rasister, eller ska vi unna oss lite kritisk granskning? Målet helgar medlen?
Lämna ett svar