När jag är ute och föreläser för skolungdomar om Gud, händer det väldigt ofta att man vill att jag ska bekänna mig till en viss osäkerhet kring hans icke-existens. Rent tekniskt är jag naturligtvis agnostiker – trots allt, ingen kan veta huruvida Gud finns eller ej. Ingen kan veta om vi utvecklats från enklare varelser eller om vi är skapade i vår nuvarande form. Ingen vet om jorden är platt eller om jorden är en planet. Så rent tekniskt är jag agnostiker även i dessa frågor.
I någon mån måste vi göra några grundläggande antaganden, och sedan får teorier följa från dessa.
Inom vetenskapen antar man att vi inte lever någon en illusion (som man gör i filmen The Matrix) och att vi kan dra slutsatser om världen vi lever i baserat på det vi ser. Går man på det spåret, är det alldeles uppenbart att Gud inte finns, att evolutionsteori förklarar arternas mångfald, att jorden är en planet, och så vidare. Det kan naturligtvis vara fel – verkligheten kanske bara är en föreställning i mitt huvud – men att tänka att den yttre världen verkligen finns, har visat sig användbart.
Den exakta definitionen av Gud är inte speciellt viktig. Om någon hävdar att Universums skapare opponerar sig mot homosexualitet, eller om någon hävdar att det finns ”ett medvetande” i Universum, är det upp till den som gör anspråket att komma med definitionen. Alltså, om någon på allvar skulle hävda att Gud finns, så har den personen en konkret definition av ordet att leverera, och då måste man givetvis förhålla sig troget till den definitionen. I dagens upplysta samhälle har jag väldigt svårt att se att det kommer att hända. Och åberopandet av subtilitet och ovetbarhet, är i så fall ett uttryck för att den kommer med anspråken inte har torrt på fötterna. Att man egentligen inte har koll, men hoppas att Gud finns. För att man inte förmår att föreställa sig något annat.
Poeten Charles Bukowski har sagt: ”The problem with the world is that the intelligent people are full of doubts, while the stupid ones are full of confidence.” Vi kan inte veta något, varken jordens form eller om Gud finns. Men det ger oss inte skäl att avstå från att acceptera vissa saker, såsom att jorden är en planet eller att Gud inte finns. Det får pusslet att gå ihop, och man får inte vara sämre än att man kan ändra sig, ifall nya fakta skulle komma fram. Skulle det visa sig att Gud trots allt finns, har vi förmodligen haft fel om allt – med en magisk spelare på bordet, är precis allting möjligt.
Lämna ett svar