Anders Hesselbom

Idag görs 35 000 aborter årligen i Sverige, och enda sedan mätningarna började i mitten av 80-talet har omkring 2% av alla kvinnor i Sverige genomgått en abort. Jag är själv restriktiv när det kommer till aborter. Jag tycker att det är bra om dessa hålls till ett minimum. Så varför blir jag så provocerad av att föreningen Ja till livet håller hög profil på t.ex. Örebro Universitet? Där finns onekligen en hel del sexuellt aktiva människor, och det kan tyckas att om det är någonstans folkbildande information om aborter behövs, så är det bland just dessa.

Men ”folkbildande information” har inget med Ja till livet att göra, för de informerar inte hur man ska agera för att minska aborterna, de säger att man inte ska göra abort. Visst nämns avhållsamhet lite försynt, men frågan om preventivmedel avhandlas nästan hånfullt. Det finns en likhet mellan mig och Ja till livet i att vi önskar hålla ner antalet aborter. Men det finns en mycket viktig skillnad:

Har man problem med foster aborteras, har man inte löst något genom att vända till sig den som redan befinner sig i ett läge där ett foster aborteras, man bidrar med en lösning genom att arbeta preventivt. Folkbildning framför skuldbeläggning. Visst, avhållsamhet i all ära, men det finns verkligen ingen anledning att propagera för avhållsamhet. Och detta är så förbannat typiskt när det kommer till en organisation med kopplingar till Livets ord. Att ha åsikter om en individs åsikt att göra en abort är ett exempel på deras subtila skuldbeläggning, att rekommendera att en sexuell varelse att vara återhållsam är ett annat. Det är inte för inget som föreningen Ja till livet undviker att verka på ett sätt som faktiskt skulle minska antalet aborter. Ja till livet är inte folkbildning, det är religion.

Vår nye arbetsmarknadsminister, örebroaren Elisabeth Svantesson, har ett förflutet i föreningen, och föga förvånande tillhör hon den religiösa falang som även är ”skeptisk” till t.ex. samkönade äktenskap. Ja till livet är inte en folkbildande organisation, det är vanlig simpel religiös propaganda. De har inte potentiella framtida barns bästa intresse, de har sin föreställning om ”Guds vilja” i åtanke.