I morse publicerade Dagens Samhälle en artikel av Bawar Ismail som gjorde det till synes rimliga önskemålet att vi ska vara försiktiga med stötta extremister med skattemedel.
”Tidigare i höstas granskade Gefle Dagblad den lokala moskén i Gävle. Där framkom det att individer med extrema åsikter haft uppdrag för moskén. Representanter har aktivt missionerat för salafism – en av de mest extrema inriktningarna inom islam. Och då ska vi komma ihåg att Islamiska staten anses vara en salafijihadistisk rörelse. Sådana moskéer bör inte tillåtas bedriva verksamhet i Sverige, utan ska genast upplösas.
Dessutom har organisationer som Sveriges Unga Muslimer (SUM) och Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK) haft samröre med mycket tvivelaktiga personer. Tyvärr verkar det ha undgått regeringen då demokratiminister Alice Bah Kuhnke bjudit in dessa organisationer för samtal om islamofobi.
SUM har ett flertal gånger bjudit in hatpredikanter till föreläsningar för sina medlemmar, bland andra imamen Jamal Badawi och Kamal El-Mekki för att nämna några namn. MMRK har haft samröre med dömda terrorister som Munir Awad som planerade ett terrorattentat mot Jyllands-Posten.”
Moskén i Gävle har bl.a. samröre med antisemiter.
Rashid Musa som är förbundsordförande Sveriges Unga Muslimer tycker givetvis att det är alldeles utmärkt att de som får bidrag verkligen får bidrag, och ifrågasätter att man över huvudet taget kan prata om ”extremister”. Och visst, vad som är extremt är relativt. Vad Musa betraktar som extremt beror på vad han betraktar som normalt. För att ta ett politiskt exempel: Jag själv delar inte Kamal El-Mekkis kvinnosyn (eller den kvinnosyn som han har presenterat i sina föreläsningar) men nöjer mig med att säga att jag tycker annorlunda. Och för att ta ett exempel från vetenskapens domäner: Vem som helst som tror att vilket väsen som helst värdigt att kallas ”gud” i ordets traditionella bemärkelse, verkligen finns på riktigt, betraktar jag som någon med en extrem kunskapssyn. Detta även om den som tror är en mild och timid person. Inte att förväxla med uttryck som t.ex. ”David Coverdale sjunger som en gud”.
Rashid Musa duckar inte för att man samarbetar med terrorister.
”Är Sveriges Unga Muslimer den enda organisation som har bjudit in kontroversiella föreläsare?”
Men i istället för att rakryggat titta på sig själv utifrån, bjuder han på ett mindre vuxet försvar som mest liknar ett barns ”men du då?”.
Lämna ett svar