Anders Hesselbom

Igår skrev jag en bloggpost som där jag påstod att konspirationen som feminismen kritiserar, som bl.a. tar sig uttryck i ett ”glastak”, förmodligen existerar. Och i en kommentar kring våldtäktsstatistiken visade jag en bild från Washington Post som syftar till att visa hur få våldtäktsmän som faktiskt ställs inför rätta, och hur få falska anklagelser om våldtäkt som faktiskt levereras.

Tidningen Slate kritiserar bilden. Slate skriver att myten om att våldtäktsanklagelser har en viss sannolikhet att vara falska, bidrar till rädslan hos brottsoffret att inte bli betrott, och således bidrar till att våldtäkten inte polisanmäls. Men bilden är problematisk på tre punkter.

För det första finns det ingen koppling mellan antalet våldtäkter och antal våldtäktsmän på det sätt som bilden insinuerar, eftersom det inte är män överlag som våldtar. En stor majoritet av männen är inte våldtäktsmän, och en stor majoritet av våldtäkten som begås, begås av en liten andel män. Våldtäkterna är helt enkelt fler än våldtäktsmännen, och medan bilden ger sken av att visa våldtäktsmän, så visar bilden våldtäkterna.

För det andra är förmodligen de orapporterade våldtäkterna överdrivna. Enligt RAINN som jobbar med just denna fråga, uppskattas siffran till 54%. Bilden föreställer 1000 män, varav 873 stycken är flaggade som icke-rapporterade våldtäktsmän (87%). Överdriften skulle kanske kunna bero på att man inte skiljer på våldtäkt och våldtäktsman, på en bild som ger sken av att visa våldtäktsmän.

För det tredje, förskönar bilden antalet rapporterade falska våldtäktanklagelser. Bilden syftar till att visa hur få våldtäktsanklagelser som är falska, men påstår siffran är högre än den egentligen är, genom en sammanblandning av ”falsk anmälan” som är ett påstående om något som man blivit utsatt för (våldtäkt) och ”falsk anklagan” som är ett påstående om en gärningsman (våldtäktsman). På just denna punkt är bilden alltså rent av kontraproduktiv.