Anders Hesselbom

I Malmö diskuteras nu att skolundervisningen ska ske på arabiska, för att studenterna ska tillgodogöra sig den fullt ut. Trots allt, de flesta som bor i Malmö talar inte svenska.

Förlorar vi svenskan så förlorar vi även en viktig del av svensk kultur, men nya texter kommer då såklart inte produceras på svenska och gammal kultur anses stå i vägen för den nya, så det är inte något problem.

Man kan ju tänka att övning ger färdighet, både när det gäller att läsa svenska klassiker och när det gäller undervisning, och att bevarandet av svenska därför inte skulle vara något problem, trots att nästan ingen behärskar den idag.

Men om jag får kravet att lära mig arabiska för att kunna konsumera lokal kultur, och således på smaka på min egen medicin när det gäller krav att lära sig främmande språk, kommer jag garanterat bli lite ödmjuk inför kravet att nysvenskar ska lära sig svenska – språk har inte riktigt varit min grej, om man säger så. Knappt svenskan, faktiskt. Jo, visst är jag flerspråkig när det handlar om datorprogrammering, men jag ändå ytterst ödmjuk inför det faktum att t.ex. BASIC, C#, 6502 ASM, Pascal, T-SQL eller Bash har betydligt färre och betydligt mer konsekventa regler än svenskan. Och jag har minsann försökt att lära mig tyska, utan större framgång än att jag kan beställa öl och leverera skamliga förslag till flickor. Det är allt.

Inte alla håller med om att detta är vägen framåt, och jag ser såklart en risk om att klassisk svensk kultur blir en klassfråga, men som sagt, vi ser redan idag hur värdet den tillför tappar i status. Och tyvärr har jag själv större erfarenhet av att läsa Leo Tolstoy än August Strindberg.