Idag fick jag en apologetisk text skickad till mig av Jonas Norlander, som utmanade mig att försvara min “ateistiska humanism”.
Låt mig börja med att kommentera kontentan i den apologetiska texten, författad av Joel Halldorf:
“På den yttersta dagen blir den första fråga som vi får svara på inte vad vi har trott på, eller hur mycket vi har tjänat. I stället frågar Jesus: Vad har ni gjort för dessa mina minsta?”
Halldorfs text syftar till att påstå att humanismen kommer från Jesus och kristendomen, och avslutar med en hänvisning till Bibeln. Matt 25:31-46 har rubriken “Människosonens dom” och handlar om hur goda människor kommer till himlen och hur dåliga människor blir förvisade till djävulen och den eviga elden. Texten är givetvis vald för att den gör Halldorfs poäng, inte för att den är allmängiltig för hur Jesus beskrivs i Bibeln. Och trots allt, att förankra sina argument i Bibeln är verkligen att piska en död häst. Bibeln ger en motsägelsefull bild av moral, och bjuder i bästa fall på en moralfilosofi som är utdaterad. Bibeln visar karaktären Jesus allra bästa sida i de nyaste tilläggen, som t.ex. den gyllene regeln, men även då har vi snarare att göra med omodern moralfilosofi, inte en gudomlig sådan. Till detta har vi de mindre sympatiska texterna, som t.ex. det narcissistiska från Matt 21:18 eller det psykopatiska från Mark 16:16 eller det kunskapsfientliga från Luk 11:52.
Men låt oss nu pröva hur nödvändig kopplingen mellan moral och vidskepelse egentligen är. Låt mig presentera en hypotes.
Humanismen och den goda moralen kommer från dem som tror på enhörningar. Den som inte tror på enhörningar (aenhörningister) kan agera hur som helst utan fruktan att bli hemsökt av enhörningar på natten. Alltså kommer humanism och god moral från enhörningismen.
Humanism kan lika gärna vara resultat av en naturlig process – evolutionen kan ha premierat ett gott beteende. Och på samma sätt kan viljan att göra gott och det upplevda välbehag som kommer från att göra gott, vara konsekvenser av vad som premierats av evolutionen. Det är inte bara hos människor som vissa beteenden premieras. Den rödbukade pirayan är både en köttig fisk och en aggressiv köttätare, så varför äter de inte upp varandra? Vi har redan två teorier att ta ställning till:
1. Den enhörningistiska teorin säger oss att pirayorna agerar enligt enhörningarnas vilja i rädsla av att hemsökas av på natten när enhörningarna ska skipa rättvisa.
2. Den aenhörningistiska teorin säger oss att de grupper av pirayor som äter upp sina artfränder aldrig får chansen att föra sina gener vidare, alltså premieras beteendet att inte skada sina gelikar.
Om vi föredrar den teori som har minst antal obevisade hypoteser (dem första teorin belastas av det faktum att enhörningar inte finns på riktigt) och även föredrar den teori som bäst klingar med annat vi tror oss veta (den andra teorin erbjuder ett ramverk i form av just evolutionsteorin) vinner den aenhörningistiska teorin (2).
Min kritik kan kontras genom att hotet skruvas upp. Istället för att hemsökas av enhörningar, kan vi läsa det bibelord som Joel Halldorf tar upp. Den som är god belönas med att få prisa Gud för all framtid, den som inte är god får brinna i den eviga elden för all framtid. Richard Dawkins anser att anledningen till att straffen är så fruktansvärda som de är, beror på att anspråken är så uppenbart falska som de är – kan man inte styrka sin sak, så kan man ju alltid hota. Allt i den goda moralens namn. Slutligen vill jag nämna att frågorna om ett liv efter döden eller gudomliga väsens existens, inte längre är öppna frågor. Det finns inga unknown unknowns, vilket diskvalificerar den första teorin. Varken enhörningar, gudar eller djävlar finns på riktigt, vilket belastar övernaturliga förklaringar som kräver detta. Således är humanism aenhörningistisk för den som tror på enhörningar, ateistisk för den som tror på gud(ar) och atandfeistisk för den som tror på tandfen.
Lämna ett svar