Anders Hesselbom

Könsidentitet, rättigheter och skyldigheter

2024-07-13

Det finns två olika skolor när det kommer till könsidentitet. Bland de icke-binära finns en viss variation i vad man identifierar sig som. Vissa tänker att skillnaden mellan man och kvinna är en steglös skala, medan andra identifierar sig som sådant som inte befinner sig på en linje mellan endast två punkter. Som kontrast till de icke-binära finns transpersonerna. Dessa har en binär syn på kön, och uppfattar ofta att de är födda i fel kropp (s.k. könsdysfori), och vill därför korrigera sitt kön genom att göra visuella förändringar. Vanligast är att biologiska män uppfattar att de egentligen är kvinnor, och tar sig därför an uttryck som de själva uppfattar som kvinnliga. En klänning, läppstift, och liknande. Notera hur Karolinska Institutet (KI) beskriver tillståndet:

”Könsdysfori är en uttalad bristande överensstämmelse mellan den upplevda könstillhörigheten och den tilldelade könstillhörigheten, samt en stark önskan om att leva som det upplevda könet. Det kan förklaras som en stark känsla av att vara född i fel kön och har således inget att göra med sexuell läggning.”

KI illustrerar sitt inlägg med en bild på Caitlyn Jenner, tidigare OS-stjärnan Bruce Jenner, som eventuellt är det mest kända exemplet på en biologisk man som uppfattar sig som kvinna och därför vill leva som en sådan.

Jag anser att envar äger sin könsidentitet, och står i sin fulla rätt att göra det. Oavsett om du är icke-binär eller upplever att du är född i fel kön, så står du i din fulla rätt att identifiera dig som precis vad du vill, och leva ut ditt sanna jag, om du så önskar. Att man möter motstånd när man är ärlig mot sig själv är sorgligt, och det är något som alla har ett ansvar att motarbeta.

Någon har blivit uppsagd från jobbet för en avvikande politisk åsikt har bubblat upp. Någon har missat en intervju på grund av den första av de fyra sista siffrorna var en 9:a. Än idag kan man missa ett kontrakt på en hyresrätt om man har för mycket pigment i huden! Så kan vi inte ha det!

Det vi istället måste fundera på, är gränsdragningen när det gäller behandling av könsdysfori, och till vilken grad vi ska anpassa transpersoners rättigheter och skyldigheter efter könsidentiteten. Det är egentligen här som det finns utrymme för meningsskiljaktigheter. Ett förtydligande till dig som eventuellt blivit uppsagd från jobbet på grund av att din politiska åsikt bubblat upp till ytan: Det är egentligen här som det borde finnas utrymme för meningsskiljaktigheter.

De som behandlas medicinskt för könsdysfori kan operera bort könsdelar. Kvinnor som uppfattar att de är män kan operera bort brösten, män som uppfattar att de är kvinnor kan operera bort sina könsorgan. Du behöver ha fyllt 18 för att operera bort könsorganen, men det finns ingen åldersgräns för flickor som vill operera bort brösten i syfte att få ett utseende som korrelerar med det upplevda könet. Mellan 2013 och 2019 opererade KI bort brösten på 134 tonåringar. På det viset förvandlar man en frisk kropp till en som behöver vård under resten av livet, men till KI:s försvar så får personen träffa en psykolog före ingreppet. Jag ser inga större problem med detta, särskilt inte om patienten förbereds på ett bra sätt, men jag önskar både betänketid, åldersgräns för att operera bort brösten och kanske rent av höjd åldersgräns för att operera bort könsorganen.

När det gäller rättigheter, skulle jag önska att det är andra människors uppfattning om ditt kön som begränsar dig. Detta kan handla om allt från tillgången till damernas omklädningsrum till möjligheten att tävla i damklassen i idrott. Men jag betraktar inte denna fråga som viktig, eftersom den inte berör mig. Att en medioker simmerska som är en transkvinna, är mycket snabbare än den bästa biologiska kvinnan som simmar, drabbar ingen annan än de kvinnor som tävlar i simning – det rör mig inte i ryggen. Om det kommer klagomål från andra som deltar i den damklassen, så blir det en fråga för de inblandade. Möjligtvis även finansiärerna, men främst en fråga för de inblandade.

Och när det gäller skyldigheter, anser jag att din korrigering är irrelevant. Här är jag av åsikten att inga särskilda privilegier ska komma av känna sig som det motsatta (notera att behandling av könsdysfori utgår från att kön är binärt) könet. Rent juridiskt ska kvinnliga privilegier komma först när den fysiska behandlingen är påbörjad, och den fysiska behandlingen ska gärna komma aningen senare än den gör idag, för att förhindra framtida könsdysfori.

För ditt kön sitter inte i dina könsorgan, det sitter i din hjärna. Många transkvinnor (alltså biologiska män som uppfattar sig som kvinnor) har kvar många manliga egenskaper även efter sin könskorrigering. Sina händer, sin huvudform, benägenheten att begå sexualbrott i högre utsträckning än kvinnor, sina kromosomer och sitt bäcken. Detta anser jag att man behöver ta hänsyn till när man bestämmer t.ex. hur ett straff ska avtjänas. Att det biologiska könet inte tar hänsyn till det upplevda könet, visar sig ganska tydligt när man tittar på just sexualbrott.

Av alla fängelsedömda kvinnor är 3,3% sexualförbrytare.
Av alla fängelsedömda män är 16,8% sexualförbrytare.
Av alla fängelsedömda transkvinnor är 58,9% sexualförbrytare.

Det beror förmodligen på att personen med det uppleda könet inte alltid plockar alla sina personliga egenskaper från det kön den upplever sig som, utan till viss del även från det biologiska könet. Till detta har transkvinnor (som normalt är lesbiska) ett betydligt större utbud av biologiska kvinnor att agera på.

Min slutsats är att man bör respektera folks könsidentitet i vardagen, och tillsvidare i tävlingssammanhang, men att man bör låta biologiskt kön spela in när det gäller kraven vi ställer på våra medmänniskor.

Kategorier: Identitetspolitik, Uncategorized