Anders Hesselboms blogg

Kategori: Identitetspolitik

  • Det brittiska socialdemokratiska partiet är en trafikolycka i slow motion

    Det brittiska socialdemokratiska partiet, Labour, är en trafikolycka i slow motion. Detta diagram visar hur många som gillar deras partiledare (och således landets premiärminister) i lite ljusare rosaaktig färg, och hur många som ogillar densamma i lite mörkare lilaaktig färg.

    Bilden säger oss att omkring 60-70% av väljarna ogillade deras partiledare (då Rishi Sunak) mellan augusti 2023 och juli 2024. I juli 2024 (linjen) lyckades man lösa problemet genom att ersätta Sunak med Keir Starmer, vilket direkt resulterade i att partiledaren gillades av 61% och ogillades av blott 33%. Denna succé lyckades vara i över en månad innan väljarnas omdöme återgick till det normala.

    Under det senaste halvåret har förtroendet för Starmer rasat kraftigt, men under de senaste två månaderna har de väljare som gillar honom faktiskt minskat en aning, även om den trenden nu avtagit.

    I Storbritannien har den största pedofilskandalen i västvärlden någonsin utspelat sig under 1990-talet fram till 2010-talet. 18 män från ”Halifax child sex abuse ring” fick fängelsestraff på totalt 175 år, men samhället vågade aldrig riktigt kalla en spade för en spade i detta fall, och Labour fick (till stor del med rätta) bära hundhuvudet för detta. Premiärminister Sunak tog upp problemet med att vara politiskt korrekt, alltså att påstå att man har vissa åsikter som man egentligen inte står för, för att det är gynnsamt för karriären. Då gärningsmännen primärt röstade Labour, försökte ersättaren Starmer rädda situationen genom att hävda att den politiska motståndaren, Conservatives, drog politiska poäng från tragedin. Därmed lyckades även Starmer förlora sitt anseende, och det är här vi står idag.

    Labour har fått betala med att tappa 1/3 av sin väljarkår på ett år och brexit-partiet Reform UK är nu med mycket god marginal det största partiet i landet. Brittisk media har nästan blivit tvungna att rapportera väljarnas syn på saken, men i Sverige är nyhetsbevakningen fortfarande väldigt selektiv. Är du som får din information från svensk public service medveten om tillståndet i Storbritannien?

  • Kanske att den lilla människan har tröttnat på dreven?

    Det kommer alltid att finnas människor som är beroende av medhåll för att stötta sin bräckliga självbild. Oförmögna att förstå att man kan betrakta olika frågor på olika sätt utvecklar dessa personer en föreställning om att bristen på medhåll beror på dumhet eller rent av ondska. Dessa personer anser sig vara omgivna av idioter och fascister, och i kontrast till sin omgivning utvecklar de föreställningen att de själva skulle vara särskilt goda.

    I all sin godhet söker sig dessa ofta till skattefinansierade yrken med ett visst inflytande. Man betraktar skatt som något gott, för skatt flyttar pengar från arbetarna, som inte vet sitt eget bästa, till de goda, som tjänar åtminstone dubbelt så mycket som arbetarna som försörjer dem via skatten. Och så används skattepengar till att granska potentiella fiender.

    I ett år spionerade skattefinansierade Expo på en minderårig anhörig till en borgerlig minister och lyckades producera skäl att misstänka samröre med en potentiellt högerextrem rörelse. Etablissemanget jublade. TV4 ägnade två hela avsnitt av sitt program Kalla fakta åt att misstänkta SD-sympatisörer postade så kallade ”memer” på sociala medier, vilket sedan fyllde nyhetsmedierna med moralpanik, dag ut och dag in i flera veckor.

    Sedan dess har förtroendet för ministern ökat och sedan dess har SD ökat i opinionen. Vad är det som hatarna missar?

    I England är islamkritiska inlägg på sociala medier polisärenden, även när det inte finns någon målsägande. Man kunde ju tro att engelsmännen skulle visa tacksamhet för att deras skattepengar används för att hindra dem från att begå tankebrott, men icke.

    När självrättfärdighet blir ett välbetalt yrke och medkänsla förvandlas till en lukrativ skattefinansierad affärsmodell, då är det inte längre fråga om idealism utan om karriär. Det handlar inte om att hjälpa, det handlar om att signalera godhet. Ju fler fiender man utmålar, desto mer framstår man som en hjälte i sin egen berättelse, och desto bättre motiveras anslagen. Och i bakgrunden står alltid någon annan och betalar notan – oftast en vanlig arbetare, som förmodligen inte röstat vänster på länge.

    Det är kanske dags att återvända till en grundläggande insikt om demokratins villkor. Makt kräver ödmjukhet. Pengar som tas från folket måste användas med största respekt. Frihet förutsätter tolerans, även för det som skaver. När institutioner blir politiska, när granskning riktas nedåt istället för uppåt, och när yttrandefrihet villkoras av rätt åsikter, förlorar vi det som skulle hålla oss fria. Svensken bryr sig inte om frihet, men kommer att göra det när den är borta. En sund samhällsordning vilar inte på en elit som definierar godhet åt andra, utan på en mångfald av röster, ett ansvarstagande medborgarskap och en maktutövning som förstår sin gräns.

    Jag ser en tydlig väg framåt, och det första vi måste göra är att låta media spela på lika villkor, utan statlig inblandning och utan skatter och bidrag. Om media behövde betala så mycket skatt (främst för sin personal) så skulle de inte heller behöva så mycket bidrag. Och när arbetare får behålla mer av sina pengar och journalistiken inte är lika hårt beskattad, kommer fler ha råd att abonnera på en dagstidning. Och är det något som nyhetsjournalistik och sosselotterier har gemensamt, så är det att skatter skadar lönsamheten.

  • Ordet ”hyckleri” betyder inte vad de flesta tror

    En svensk minister har uttryckt den impopulära åsikten att föräldrar ska ta ansvar för sina barn. Det visade sig att ministern själv har en nära anhörig som potentiellt hyser otillåtna åsikter, och när ministern fick kännedom om detta tog han tag i situationen och sökte den hjälp som behövdes. Gemene man uppfattade detta som hyckleri, men jag anser att det är precis vad ordet ”ansvar” betyder. Gemene man anser sig ha felfria barn, och kopplar deras perfektion till sitt eget ansvar, och uppfattade ministerns (enligt rådande normer) icke felfria barn vara ett bevis för hyckleri. För hur kan man påstå att någon tar ansvar för sina barn, när han var tvungen att gripa in för ett barn som hamnat snett?

    Ordet ”hycklare” betyder inte att man är felfri, men Sverige är ett land där envar betraktar sig själv som felfri. Alla har barn som aldrig gjort något misstag och alla har barn som aldrig har hamnat i fel sällskap. Skulle man råka ha ett barn som trampat snett, så är det statens fel, inte förälderns. Skulle man råka ha ett barn som inte kan simma, så är det statens fel, inte förälderns. Skulle man råka skaffa fler barn än man kan försörja, så är det statens fel, inte förälderns. Tanken att inte staten vet bäst, är främmande.

    Om någon som anser att föräldrar ska sörja för sina barns förmåga att simma, skulle visa sig ha ett barn som inte kan simma, är denne förälder en hycklare även om han agerar på situationen genom att lära sitt barn att simma. Eller som i ministerns fall, om någon som anser att föräldrar ska sörja för att sina barns åsikter är acceptabla (oavsett om de bor med barnet eller ej) skulle visa sig ha ett barn som hamnat snett, är denne förälder en hycklare även om han agerar på situationen genom att ta den hjälp som situationen kräver.

    Jag personligen anser att man som förälder har ansvar för sina barn. Om inte barnet borstar tänderna, är det inte bara statens fel. Om mitt barn skulle smita från tandborstningen, så räcker inte det för att jag ska identifiera mig som hycklare – särskilt inte om jag agerar på informationen som jag nås av (att mitt barn inte borstar tänderna). Därför har jag väldigt svårt att förstå varför gemene svensk anser att det är hyckleri att anse att man ska ta ansvar för sina barn, när man själv inte har perfekta barn.

    Min åsikt är den motsatta, och därför vill jag stötta ministern. Jag har aldrig trott att mitt föräldraskap är perfekt, jag har aldrig förväntat mig att mina barn skulle vara övermänniskor, men jag var ändå beredd att anse att jag har ett visst ansvar för dem. Deras karaktär är till största delen genetisk, men jag viIl ändå givetvis peka i rätt riktning efter bästa förmåga. Enligt dagens samhällsklimat gör det mig till en hycklare, men det rustar mig med en viss förståelse för ministern i fråga. Det mest svenska ministern hade kunnat göra, är att gråtande hävda att sin anhörig spenderat hela sitt liv med att bekämpa otillåtna åsikter. Det hade imponerat på gemene man. Det hade uppfattats som ansvarstagande. Men den strategin leder alltid till en återvändsgränd, och fungerar bara tack vare medias väldigt korta minne (lex Hajen, lex Kaplan, och så vidare).

    Följer man gemene svensks logik är människan i grunden inkapabel att ta hand om sina barn. Det ska helst vara obligatorisk förskola från tre års ålder och staten ska helst tillhandahålla ett tryggt Internet under uppväxten. Vem som helst som insinuerar att man bör sällskapa sitt barn på Internet eller lära sitt barn saker, antas hota välfärdssamhället. Och när jag läser den totalitära ideologins försvarare, har jag svårt att skaka av mig känslan att de företräds av idioter. Personer som inte har en aning om hur verkligheten fungerar, eller hur den ens kan fungera i länder där inte Magdalena Andersson är statsministerkandidat, lägger ut texten tidningar som kapitulerat från allt som kan klassificeras civiliserat. Personer som Isobel Hadley-Kamptz, som senast igår utmålade ministern som hycklare i en DN-ledare. Personer som slänger sig med ord de inte har en aning om vad de betyder. Personer som förmodligen är betydligt sämre människor än de medborgare de försöker karaktärsmörda för sitt dagliga bröd. Men frågar vi henne själv så kommer hon att klara sig, för antingen är hennes barn felfria, eller så är det statens fel om så inte är fallet – i min bok är det hon som hycklar.

  • Den som inte bränner böcker är högerextrem

    SVT-programmet Babel har en bokklubb på Facebook. Där valde en Jenny att tipsa om Jens Ganmans senaste bok ”Folkets hjälte” (som jag själv äger ett i nuläget oläst exemplar av), vilket inte föll i god jord.

    Precis som när Twitter hotade demokratin genom att låta den lilla människan höras på Internet, så hotar print-on-demand-teknologin demokratin genom att låta den lilla människan skriva böcker. Och reaktionerna lät inte vänta på sig.

    Birgitta gör gällande att ”Ganman är en högerextrem tokdåre”. Vanja tycker sig ha identifierat en högerextrem konspiration. ”Ligger den verkligen etta på Bokus?”. Birgitta bekräftar och tillägger att vi måste besinna oss och ”slå vakt om vår svenska demokrati”. När Salwan Momika blev skjuten efter att ha bränt en bok, var det inte många som visste att hela vår demokrati hängde på att obekväma åsikter inte skulle få uttryckas. Så stort tack till Birgitta för att du fört bokbålen på mode igen.

  • Åsiktsgranskning av makten

    En minister har vid ett antal tillfällen pratat om föräldraansvar när ungdomsbrottslighet har diskuterats. EXPO har spionerat på ministerns 15-årige plastson, och har avslöjat att denne har hängt på två chattar för nazister, och att han rent av kan ha postat memes där. Vi har alltså en minister som är nära anhörig en 15-åring som kan vara (eller kan ha varit nazist) och som rent formellt alltså har ett konto i två nazistiska chattar. Hur kan en minister både anse att föräldrar har ett ansvar när barn begår brott, och samtidigt ha en nära minderårig anhörig som han träffar nästan varannan helg, som är nazist?

    Åsiktsgranskning av makten är viktigt, och makten är inte bara tjänstgörande ministrar. Riksdagen har makt, journalister har makt och kändisar har makt. Dessa kommer att jagas för åsikter som avviker från åsiktsgranskaren och de ska jagas för åsikter som vi fört i bevis är negativa. Maoism, kommunism, islamism, nazism, antisemitism, apartheid eller fascism (plus övriga icke nämnda förkastliga åsikter) ska aldrig accepteras hos personer med inflytande över allmänheten. Har du en minister, en popstjärna, en public service-programledare, en riksdagsledamot, eller vad det nu kan vara, som har tagit ställning för Palestina, tagit ställning för Ryssland, ifrågasatt marknadsliberalismen eller suttit på E4 för markägare inte gör våtmark av sin egendom, ska du hängas högt. Då har du inget att göra i maktposition i ett civiliserat välfärdssamhälle. (Palestinarörelsen har kopplingar till både Hamas, nazismen och islamismen, Palestina accepterar inte homosexualitet och håller inte allmänna val.)

    Har du som minister en nära anhörig som är, var eller kan ha varit nazist, är det inte heller självklart att du blir förlåten, ens om du agerar när du nås av informationen – speciellt inte om du anser att föräldrar har ett visst ansvar över sina barn – en tanke som snart är lika kontroversiell som maoismen, kommunismen eller nazismen.

    I Sverige är det främst islamismen och nazismen som granskas. Doku (som granskar islamismen) finansieras av civilsamhället och Expo (som granskar nazismen) finansieras via skatten, så det är främst dessa åsiktsöverträdelser som kommer att hittas. Men frågan är vad man ska göra när man hittar något? Att man ska avsättas för sina åsikter är helt okontroversiellt, men ska du avsättas om en telning har hamnat snett? När jag studerar debatten så verkar det som att personer som lutar åt vänster tenderar att säga ja, medan personer som lutar åt höger tenderar att vilja titta på hur situationen hanteras.

    Och hur långt sträcker sig detta. Ska man titta på partnerns åsikter? Föräldrarnas? Barnens partner? Kusiner? Givet att plastbarn är ett solklart ja, så är det inte självklart att man ska kunna ha ett jobb som utgör en maktposition om svärdottern är kommunist. Socialdemokraterna har åtminstone en hedervärd position, och det är att aldrig släppa in Vänsterpartiet i en regering (vilket de inte heller har gjort). Men givet det vi nu har diskuterat, vad är man för slags person om man röstar på Sociamdemokraterna? Deras partiledare har haft en illegal flykting som städerska från ett skumraskföretag (utan kollektivavtal) i sitt hem, deras justitieminister är gift med en person dömd för dataintrång, en kommunpolitiker sköt ihjäl sin fru medan hon sov, för att inte tala om oräkneliga rattfyllerister och våldtäktsmän. Till detta blev riksdagsledamoten Erik Brandt så imponerad av Mein Kampf att han nominerade Adolf Hitler till Nobels fredspris och man var inte särskilt glad i att utesluta islamister med koppling till allt från Grå Vargarna till Hamas. Så vad är man för slags person om man röstar på detta parti?

    Jag tror inte att dåliga värderingar är vad svensken uppfattar som ett problem, jag tror att allt handlar om hantering när dåliga värderingar uppdagas att göra. Moderaterna är naiva. De erkänner och agerar, vilket gemene man verkligen inte tar lätt på. Socialdemokraterna tar ansvar. De förnekar och skjuter budbäraren, vilket skapar ett rosa skimmer av ”koll på läget” och personlig styrka. Det lämnar allmogen helt förstummad av beundran, vilket syns i opinionsmätningen.

  • Vem ska integreras hur, Lawen Redar?

    Lawen Redar har aldrig jobbat på i den privata sektorn. Hon har suttit i riksdagen för Socialdemokraterna ända sedan hon var 25 år gammal, och är kulturpolitisk talesman för partiet. Redar är mer av en broiler än Lawrence Tovatt och Gustav Fridolin. Hennes föräldrar är kurder och kom till Sverige på 1980-talet. Kurderna är en stor folkgrupp (över 30 miljoner personer) som har ett eget språk, men inte något eget land. De flesta finns i Turkiet, men någorlunda många kommer från Iran och Irak, och Lawens föräldrar kommer från Iran och Irak. Hon har under den senaste tiden vunnit mycket medial uppmärksamhet och har blivit en uppskattad person bland unga S-väljare.

    År 2022, under Magdalena Andersson, pratade S om att Sveriges integrationsproblem skulle lösas med folkblandning. Då var det utbildningsminister Anna Ekström som tog täten i en lösning som kallades för ”bussning”, och gick ut på att stökiga elever skulle köras till välfungerande skolor, så att ordningsamma elever kunde vara ”kuddflickor” åt bråkstakarna. Därmed skulle de störande elementen assimileras och allt skulle bli lugnt. Social ingenjörskonst i sin ädlaste form! Socialdemokraterna regerade med en minoritet, så deras proposition hamnade i papperskorgen, och en ny plan behövdes.

    Den unge Lawen Redar har visat sig vara välartikulerad och folklig, och dessutom har hon utseendet för sig. Så nu är det hennes tur att sälja in folkblandningen, så att S-rösterna kommer in, för vilken väljare vill inte bli folkblandad? Fungerande hushåll ska placeras i ghetton, gängkriminella ska placeras på Danderyd, Duvnäs Udde och Lidingö. Unga par som siktar på ”Volvo, villa, vovve” ska köpa en tomt i Rosengård, Vivalla eller Biskopsgården och förverkliga sin dröm om ett stillsamt familjeliv där, samtidigt som deras närvaro lugnar ner kriminella – alla vinner. Den som köpt en 12-miljonersvilla i Nacka, och som helt plötsligt får en hyreskasern som närmsta granne, kommer glömma husets värdeminskning i blotta glädjen att få förklara för sina kriminella grannar att brott är fel – alla vinner. Den svenska demografin består av varannan gängkriminell och varannan kuddflicka, lite som uranbränsle och kylvatten i en kärnreaktor.

    Bland Lawen Redars svagheter hittar vi frågor. Hon blir irriterad om någon ställer frågor kring hur hon resonerar. Redar angrep direkt Alice Teodorescu Måwe person när hon kritiserade bussningspolitikeken (”hon fattar ju inte politiken”, ”hon har ju bara köpt populistiska talking points”). I en intervju i Fokus säger hon att Socialdemokratiska politiker (Anders Österberg) redan jobbar som kuddflicka i Akalla, att hennes eget val av boende är irrelevant, och att det är dålig människosyn att fundera på om problemen flyttar med när den kriminelle flyttar.

    Och blir hon ifrågasatt så blir hon riktigt arg. En stolt människas påståenden ska alltid hanteras som sanningar, vilket Sveriges Television tar på stort allvar. Av de cirka 310 artiklar de har om vad Socialdemokraterna vill åstadkomma, är de flesta positiva. Men Adam Cwejman, politisk redaktör Göteborgs-Posten, var inte lika följsam. Han reagerade på X att Lawen sagt att S anser att befolkningen behöver blandas ”i en skala vi tidigare inte sett” genom att skriva: ”Storskaliga försök att blanda befolkningen i Sverige efterfrågas inte av någon och kommer inte rätta till migrationspolitikens misslyckanden.” Lawen Redar tog inte lätt på det. Rent tekniskt har hon rätt. En skala man inte tidigare sett, behöver såklart inte vara en stor skala. Det påminner oss om det förra sociala experimentet där Anna Ekström blev irriterad över att hennes förslag uppfattades som ”bussning” när bussen blott var färdmedlet för transporten, inte dess syfte.

    Även om inte jag låter mig imponeras av Lawen, så tror jag att hon är rätt ute. Jag tror att Socialdemokraterna säger det folk vill höra, och kommer att vinna riksdagsvalet nästa år. Inte minst gillar folk att bli beskattade, vilket S verkligen går till val på denna gång.

    ”Volvo, villa, vovve”-problematiken kommer förmodligen öka i framtiden, vilket gör att Socialdemokraternas tillgång på kuddflickor kommer att minska. Höga arbetsgivaravgifter och inkomstskatter gör att byggarbetare kostar mycket pengar, vilket i sin tur gör att färre nya familjer vill skaffa hus. Denna insikt skaver med en av sosseriets propagandamaskiners slutsats: Anders Lindberg menar att den som ska integreras är ”snickarens dotter” – det är alltså återigen den vanliga arbetaren som är sosseriets problem. Herre gud…

  • Nu är det modernt att prata om könsskillnader igen

    Grovt räknat var män och kvinnor likadana någonstans mellan 2021 och 2024. Män var kvinnor om de identifierade sig som sådana. Och eftersom inte ens kvinnor var kvinnor, utan på sin höjd ”äggproducerande personer” så var det ganska oproblematiskt. Vi var nog ganska många som sa att det är just kvinnor som avgör om biologiska män ska få tävla mot dem i idrott, för det är bara kvinnor som berörs. Och de flesta tyckte att det var helt oproblematiskt, för inkludering är viktigare än seger. De som inte håller med, kan placeras högre i maktanalysen, vilket gör deras åsikter mindre värda.

    Men vi har två viktiga könsskillnader som bubblat upp i undersökningar.

    Kvinnor ogillar mångfald. 54% av Sveriges kvinnor tenderar att anse att det är ganska eller mycket viktigt att partnern delar hennes politiska uppfattning. För män är motsvarande siffra 37%, och det är förmodligen de 37% som du ändå skulle ha avfärdat som oönskade präktighetsministrar.

    Kvinnor ogillar demokrati. ”Kvinnor är mer benägna att acceptera inskränkningar av yttrandefriheten, för att motverka rasism. Och enligt en SOM-undersökning från 2024 vill kvinnor i mycket högre grad förbjuda bränning av heliga skrifter än män: 62 procent kvinnor är för ett förbud och enbart 32 procent män.”

    Detta handlar såklart inte om ondska, utan om en önskan om gemenskap. En välmenande gissning från min sida, är att många kvinnor helt enkelt inte tänker på att människor är olika, och söker sin frihet på olika sätt. Jag tror att pusslet som har lagts i huvudet ger följande rationalisering:

    1. Jag är god.
    2. Jag tycker X.
    3. Alltså tycker goda människor X.

    Men det är denna drivkraft som får i övrigt anständiga människor att kalla sina bröder eller systrar för nazist, och det är denna drivkraft som får i övrigt anständiga människor att bli nazister. Så nog finns det könsskillnader allt! Jag delar inte denna uppfattning om kvinnor. Tvärt om, kvinnor är något av det bästa jag vet – jag förhåller mig till den information som tillgängliggörs för mig. Men jag vet att den som accepterar vaccins effektivitet måste klassas som antivaxxers om de kritiserar politiken bakom vaccinationsprogrammet. Så jag vet att jag betalar ett pris för att ha noterat dessa nya undersökningar, trots att jag inte delar slutsatserna som man (mer eller mindre rimligtvis) kan dra från dem.

  • Heilandet har blivit en del av kulturkriget

    Den som läser media i Sverige kan få intrycket att det är något fel på personer som inte röstar vänster. Särskilt tydligt blir det när man följer amerikansk politik från Sverige. Demokraterna är bra, Republikanerna är dåliga, och medborgarna är korkade som röstar fel. Det finns ingen analys. Kan man inte tänka sig att det finns något dåligt att slösa bort gemensamma medel på strunt, funderar man inte på om det kan finnas något annat motiv än att Demokraterna är onda. Artiklarna visar aldrig något annat narrativ än att det är synd om dem som inte längre har kvar sin offentliga anställning. Inga andra perspektiv kommer fram. Udden riktas alltid högerut, positiv rapportering riktas alltid åt vänster. Ofta lying by omitting (laptop-affären) men det är inte heller ovanligt att media inte bryr sig om att det är uppenbart att de ljuger. Joe Biden är mer klar i huvudet än någonsin och Kamala Harris är intelligent och välartikulerad!

    Efter att ha sett affärsmannen och tillika Republikanen Steve Bannon heila under ett tal för ett par dagar sedan (själv säger han att han vinkade) har jag funderat på om den amerikanska högern har faktiskt har hoppat på detta krig, och har börjat skjuta tillbaka. Politiker som Donald Trump har lämnat Demokraterna. En av Barack Obamas viktigaste finansiärer, Elon Musk, stöttar numera Republikanerna. Har de inte läst i tidningen hur farliga och ondskefulla Republikanerna är? Kanske har de gjort det, men kanske har det inte haft den effekt som avsändarna hade hoppats.

    Det är inte självklart att det fokus som Trump och Musk har, är rikets bästa. Visst behövs det göras nedskärningar på det offentliga i USA, men sättet nedskärningarna görs på kan vara ett medvetet val för att skada en identifierad fiende. Man anser att fienden är woke-rörelsen, och angriper särskilt hårt dem man anser tillhöra woke-rörelsen. Offentliga institutioner slutar prenumerera på bl.a. The New York Times och Bloomberg News Feed. Nybildade Department of Government Efficiency (DOGE) har strypt alla offentligt finansierade DEI-program (Diversity, Equity, and Inclusion). Och så heilas det.

    För kanske är det så enkelt att den amerikanska högern inte längre söker vänsterns förståelse eller acceptans? Kanske de numera deltar i det kulturkrig de tidigare varit en slagpåse i? I så fall är både den aggressiva takten i nedskärningar och heilandet något som görs för att de vet att vänstern blir arg. Heilandet är extra känsligt för vänstern. Många som har svårt att kalla ett politiskt förslag för bra om det har lagts av en Sverigedemokrat, har tillsammans med AfS tagit ställning för den palestinska sidan i Israel-Palestina-konflikten, där det heilas för att visa sitt stöd för nazismen. AfS landade där för att de hatar judar, vänstern landade där efter en förvirrad maktanalys. Men vänstern, både i USA och Sverige, har landat där det heilas. Oförmögna att göra självkritiska politiska analyser, har de dragit på sig ytterligare en öm punkt för deras opposition att trampa på.

    En opposition som dessutom har tröttnat på dem. Spaltmeter av tidningsartiklar, timme efter timme av radio och tv, har fördömt högern utan att försöka förstå dem. Detta har inte bara knuffat bort Trump och Musk från vänstern, det har knuffat bort väldigt många väljare från vänstern. Och med en valseger i ryggen (som även den beskrevs med krigsrubriker) vill man ge igen.

    Nyligen publicerades en undersökning som visar hur stor andel i olika grupper som anser att det är viktigt att partnern har samma åsikter som en själv. Detta är mycket viktigare för personer som röstar vänster än för personer som röstar höger (och av någon anledning är det väldigt mycket viktigare för kvinnor än för män). Det som mättes var helt enkelt tolerans för åsiktsmångfald. Kanske kan den politiska slagsida vi ser i media, komma från att vänstern helt enkelt ser högern som mindre goda? Kanske kan det ha lett till att högern inte längre bryr sig, inte längre söker acceptans, utan helt enkelt har börjat slå tillbaka? Jag kan såklart ha fel, men om jag har rätt, blir heilandet helt plötsligt mer logiskt.

  • Attentatet på Risbergska skolan visar hur illa ställt det är med journalismen i Sverige

    TV4 gjorde en bedrövlig publicering i förrgår (alltså dagen efter attentatet på Risbergska skolan) där man gör gällande att man har en video där någon ropar ”ni ska bort från Europa”. Det hela liknar desinformation! Ljudet i videon är förvrängt, och det som ska höras, fälls in i text. Vi vet egentligen inte vad som ropas egentligen, eller ens vem som ropade.

    Det förekom ett rykte om att en av lärarna jagar bort elever som filmar attentatets offer med sina mobiltelefoner, använde frasen ”ni ska bort, allihopa” i syfte att få dem att avlägsna sig från gärningsmannen. Det bidrar till att TV4:s publicering ser ut som desinformation.

    När ett terrorattentat sker, kommer vänstersidan göra sitt allra bästa för att styrka att mördaren är nynazist, medan högersidan ställer in siktet på islam. Den sida som vinner, kommer att påpeka att det är viktigt vilken ideologi man har, den sida som förlorar hävdar att det är människor som begår brott, inte ideologier.

    Denna gång är motivet fortfarande okänd, men med en ljushyad gärningsman är vänsterns hopp om att styrka en nazistisk bevekelsegrund ännu inte förlorat. Och när inget tyder på det, tar man fram egna fakta. Alternativa fakta, som gynnar sitt narrativ.

    Det betyder givetvis inte att TV4 har fel, men eftersom det enda som tyder på att TV4 har rätt, är egenproducerat fakta. Så den som sprider TV4:s uppgift, bidrar med största sannolikhet till desinformation. Dagens ETC fångade direkt upp nyheten och hänvisade till den som sanning, vilket borde vara en varningsklocka, då deras läsare inte vill veta sanningen. Deras läsare vill bli strukna medhårs, så om ETC sprider en nyhet, är den förmodligen falsk.

    Vad händer när du har en dålig ljudfil, och ett facit på vad som sägs i ljudfilen? Öronen anpassar sig till ditt facit.

    På 1980-talet, när evangelisten Siewert Öholm skulle hela svenska folket från helvetet, fick vi höra att budskapet ”do it” dök upp i Judas Priests låt ”Better by you, better than me” om man spelade den baklänges. Men vi visste ju att vi skulle lyssna efter ”do it”!

    År 2000 fnissade alla åt att Azar Habib tycktes sjunga om en ansiktsburk. Men vi visste ju att vi skulle lyssna efter ordet ”ansiktsburk”!

    Och idag vill TV4 att vi ska höra en massmördare ska säga ”ni ska bort från Europa”.

    Efter att jag kommenterat att det kan ha varit en lärare som ropade, har jag gjort misstaget att kommunicera med media om TV4:s lilla journalistiska piruett. Särskilt hon som ringde från Aftonbladet gjorde mig nervös, för hon uttryckte sig i stil med ”så du menar alltså”, var på jag svarar att min poäng med kommentaren var att skjuta ner oseriös journalistik. Det som hörs kan vara något annat än vad TV4 påstår.

    Apropå oseriös journalistik så var det faktiskt Aftonbladet som informerade mördarens far om vad som hade hänt. Men även journalister som gör anspråk på att vara seriösa, förvandlas tyvärr till skvallerkärringar så snart någon drabbas av en kris.

    För att avsluta vill jag citera en oberoende journalist, alltså den sortens journalist som Sveriges Radio benämner swishhora: Vill bara påminna att de senaste dagarnas journalistiska haverier inte har begåtts av alternativa medier eller oberoende journalister.

  • Befria Palestina! Men från vad?

    Under mitt stockholmsbesök i helgen (bra show Tess Merkel, stripteasen var lite oväntad) sprang jag på ett Befria Palestina-tåg. De hade tyvärr inte tid att prata om vad Palestina skulle befrias från, men befriade ville bli. Om det handlar om att inte bli utsatta för våld från Israel, så finns en ganska enkel väg framåt, särskilt om man ser våldet från Israel som ett folkmord. Låt mig presentera ett tvåstegsprogram:

    1. Använd inte vapenvila för att spränga Israeliska musikfestivaler i luften i syfte att döda civila!

    Vapenvila gagnar terrorister i betydligt högre utsträckning än det gagnar demokratier, för demokratier spränger inte civila anhängare av terror under vapenvila, men terrorister spränger gladligen anhängare av demokrati under vapenvila. Om vapenvila skulle användas som vapenvila, skulle den inte utnyttjas för ett tillfälle för attack.

    2. Soldater ska inte kriga i civila kläder i skydd av civilbefolkningen.

    Den andra (och sista) punkten i detta tvåstegsprogram är extremt polariserad. Svensk vänster hänger upp sin retorik kring folkmord på att civila dör. Till och med på gårdagens Guldbaggegala i SVT var det politiska narrativet helt beroende av islamistisk terror. För det är svårt att argumentera för terrorism utan terror.

    Till och med partiet som drevs av Socialdemokraternas vän Yasser Arafat, Fatah, anser att demokrati är bättre än terrorism. Att krig inte ska föras i skydd av kvinnor av barn. Men utan civila offer skulle propagandakriget förloras direkt. Vänsterns avfärdande av demokrati och vurmande för terrorism, handlar egentligen inte om att man faktiskt vill avfärda demokrati. Man vill begränsa den, så att inte fel åsikter når offentlighetens ljus, men man vill avfärda den. Så om terroristerna inte hade sina civila offer, vad har de då? Att kriga i civila kläder i skydd av civilbefolkningen gör hela skillnaden i propagandakriget!

    Och vad ska Palestina befrias från? Ska de befrias från den som betalar för deras el, vatten och uppehälle? Och hur klokt är det för Israel att befria ett krigiskt och beväpnat folk, som hatar judar?

    Svensk vänster är egentligen demokratisk innerst inne, men de har låtit sig förledas en naiv och förvriden humanism. De har förlorat på entusiasmen för den egna filterbubblan. Inmålade i ett hörn, oförmögna att vidga sina vyer, hantera nya intryck eller ens känna vän från fiende, är nedmonteringen av demokratin det enda de har kvar. Och när de själva skriker om hot mot demokratin, menar de såklart socialdemokratin.

  • Sveriges intellektuella är kidnappade av etablissemanget

    Det ser inte bättre ut än att Sveriges intellektuella är kidnappade av etablissemanget. Vi har sett SVT:s besvikelse över att inte DEM vann, och vi har stått ut med att höra Lennart Ekdal sälja ut det lilla förnuftskapital han hade kvar mot ytterligare några minuters exponering i tv-rutan på TV4. Hur hamnade vi här?

    Inför valet var media fullt upptagna med att rapportera om sådant som kunde vinkas till REP:s nackdel och DEM:s fördel. Det var inte särskilt svårt, för det finns mycket negativt att säga om presidentkandidat Donald Trump, och särskilt intellektuellt motiverade har inte svenska journalister varit på länge, så de älskade utmaningen i fråga.

    Givetvis finns det andra röster. Människor som kanske kan se fördelen med ett liberalkonservativt samhälle. Människor som kan se att det finns nyanser hos båda presidentkandidaterna. Kanske att inte all koskit som Kamala Harris rör vid förvandlas till guld, kanske inte alla lösningsförslag är ”ett hot mot demokratin” för att de kommer från Donald Trump? Försvaret mot dessa vassa kanter riktade mot filterbubblan man byggt sin verklighetsuppfattning kring, går ut på att klä av kritikern snarare än att bemöta kritiken. Kanske är han inte skattefinansierad? Swish-hora! Kanske jobbar han inte för den svenska staten eller Bonniers? Alternativjournalist!

    Amerikanska väljare läser inte svensk mainstream-media – de röstade utifrån sina önskemål, sin kunskap och sina förutsättningar. I USA värderas frihet betydligt högre än det gör i Sverige. Där värderas således kapitalism betydligt högre än det gör i Sverige. Donald Trumps negativa egenskaper är såklart ett problem även där, men den som inte betraktar världen genom svensk media ser så mycket mer, vet så mycket mer, kan så mycket mer. Både om potentiella fördelar med Trumps liberalkonservatism och Kamala Harris marxism. Så hur hanterar etablissemanget eller dess anhängare att amerikaner uppenbarligen föredrar Trump som president framför Harris?

    Rätt svar på den frågan flyter omkring någonstans mellan att REP är ett sundare parti än DEM, och att Harris bedyrade brillans endast kan mäta med den superbra och utsökta mentala hälsa man tillskrev Joe Biden. Det är inte riktigt något som etablissemangsmedia har råd att förhålla sig till, med tanke på vilken korg de lagt sina ägg i va? Visst var det en och annan som valde denna kulle att dö på: Haninges vice gruppledare, socialdemokraten Carl Melin bedyrar att alla visste att Donald Trump skulle vinna. Tack vare miraklet med sociala medier (och hans eget tweetande om att allt lutar åt att Kamala Harris tar hem valet) är inte detta särskilt vattentätt.

    Och att ifrågasätta svenska journalisters kompetens går ju definitivt inte att göra – det är som bekant kartan som definierar terrängen. Motvilligt tvingas de in i det tredje alternativet: Då svensk media är ofelbar och vad ”alla visste” kan falsifieras, kanske det tredje alternativet, att amerikanerna har röstat fel, kan duga som sanning!

    Alla som bor i Amerika är dumma i huvudet! De tycker fel, de tänker fel, de röstar fel! Åsikterna kommer ofta levererade från hård- och/eller mjukvara designad i USA (Google, Microsoft, Apple, Amazon), av förmodade idioter som inte kan ta på sig byxorna på egen hand. Blotta tanken på att man själv inte har en korrekt (eller komplett) bild av situationen är alldeles för farlig för att underhålla – alldeles för mycket har hängts upp på att man själv, en cellar dweller som inte känner mer än åtta amerikaner (varav alla är från det egna lägret) vet mer än den samlade väljarbasen i USA. Ursäkta, nej, din analytiska förmåga får inte cred av att du köpt en caffelatte i en skitig gränd i gamla stan, du har förmodligen bara fel.

  • Könsidentitet, rättigheter och skyldigheter

    Det finns två olika skolor när det kommer till könsidentitet. Bland de icke-binära finns en viss variation i vad man identifierar sig som. Vissa tänker att skillnaden mellan man och kvinna är en steglös skala, medan andra identifierar sig som sådant som inte befinner sig på en linje mellan endast två punkter. Som kontrast till de icke-binära finns transpersonerna. Dessa har en binär syn på kön, och uppfattar ofta att de är födda i fel kropp (s.k. könsdysfori), och vill därför korrigera sitt kön genom att göra visuella förändringar. Vanligast är att biologiska män uppfattar att de egentligen är kvinnor, och tar sig därför an uttryck som de själva uppfattar som kvinnliga. En klänning, läppstift, och liknande. Notera hur Karolinska Institutet (KI) beskriver tillståndet:

    ”Könsdysfori är en uttalad bristande överensstämmelse mellan den upplevda könstillhörigheten och den tilldelade könstillhörigheten, samt en stark önskan om att leva som det upplevda könet. Det kan förklaras som en stark känsla av att vara född i fel kön och har således inget att göra med sexuell läggning.”

    KI illustrerar sitt inlägg med en bild på Caitlyn Jenner, tidigare OS-stjärnan Bruce Jenner, som eventuellt är det mest kända exemplet på en biologisk man som uppfattar sig som kvinna och därför vill leva som en sådan.

    Jag anser att envar äger sin könsidentitet, och står i sin fulla rätt att göra det. Oavsett om du är icke-binär eller upplever att du är född i fel kön, så står du i din fulla rätt att identifiera dig som precis vad du vill, och leva ut ditt sanna jag, om du så önskar. Att man möter motstånd när man är ärlig mot sig själv är sorgligt, och det är något som alla har ett ansvar att motarbeta.

    Någon har blivit uppsagd från jobbet för en avvikande politisk åsikt har bubblat upp. Någon har missat en intervju på grund av den första av de fyra sista siffrorna var en 9:a. Än idag kan man missa ett kontrakt på en hyresrätt om man har för mycket pigment i huden! Så kan vi inte ha det!

    Det vi istället måste fundera på, är gränsdragningen när det gäller behandling av könsdysfori, och till vilken grad vi ska anpassa transpersoners rättigheter och skyldigheter efter könsidentiteten. Det är egentligen här som det finns utrymme för meningsskiljaktigheter. Ett förtydligande till dig som eventuellt blivit uppsagd från jobbet på grund av att din politiska åsikt bubblat upp till ytan: Det är egentligen här som det borde finnas utrymme för meningsskiljaktigheter.

    De som behandlas medicinskt för könsdysfori kan operera bort könsdelar. Kvinnor som uppfattar att de är män kan operera bort brösten, män som uppfattar att de är kvinnor kan operera bort sina könsorgan. Du behöver ha fyllt 18 för att operera bort könsorganen, men det finns ingen åldersgräns för flickor som vill operera bort brösten i syfte att få ett utseende som korrelerar med det upplevda könet. Mellan 2013 och 2019 opererade KI bort brösten på 134 tonåringar. På det viset förvandlar man en frisk kropp till en som behöver vård under resten av livet, men till KI:s försvar så får personen träffa en psykolog före ingreppet. Jag ser inga större problem med detta, särskilt inte om patienten förbereds på ett bra sätt, men jag önskar både betänketid, åldersgräns för att operera bort brösten och kanske rent av höjd åldersgräns för att operera bort könsorganen.

    När det gäller rättigheter, skulle jag önska att det är andra människors uppfattning om ditt kön som begränsar dig. Detta kan handla om allt från tillgången till damernas omklädningsrum till möjligheten att tävla i damklassen i idrott. Men jag betraktar inte denna fråga som viktig, eftersom den inte berör mig. Att en medioker simmerska som är en transkvinna, är mycket snabbare än den bästa biologiska kvinnan som simmar, drabbar ingen annan än de kvinnor som tävlar i simning – det rör mig inte i ryggen. Om det kommer klagomål från andra som deltar i den damklassen, så blir det en fråga för de inblandade. Möjligtvis även finansiärerna, men främst en fråga för de inblandade.

    Och när det gäller skyldigheter, anser jag att din korrigering är irrelevant. Här är jag av åsikten att inga särskilda privilegier ska komma av känna sig som det motsatta (notera att behandling av könsdysfori utgår från att kön är binärt) könet. Rent juridiskt ska kvinnliga privilegier komma först när den fysiska behandlingen är påbörjad, och den fysiska behandlingen ska gärna komma aningen senare än den gör idag, för att förhindra framtida könsdysfori.

    För ditt kön sitter inte i dina könsorgan, det sitter i din hjärna. Många transkvinnor (alltså biologiska män som uppfattar sig som kvinnor) har kvar många manliga egenskaper även efter sin könskorrigering. Sina händer, sin huvudform, benägenheten att begå sexualbrott i högre utsträckning än kvinnor, sina kromosomer och sitt bäcken. Detta anser jag att man behöver ta hänsyn till när man bestämmer t.ex. hur ett straff ska avtjänas. Att det biologiska könet inte tar hänsyn till det upplevda könet, visar sig ganska tydligt när man tittar på just sexualbrott.

    Av alla fängelsedömda kvinnor är 3,3% sexualförbrytare.
    Av alla fängelsedömda män är 16,8% sexualförbrytare.
    Av alla fängelsedömda transkvinnor är 58,9% sexualförbrytare.

    Det beror förmodligen på att personen med det uppleda könet inte alltid plockar alla sina personliga egenskaper från det kön den upplever sig som, utan till viss del även från det biologiska könet. Till detta har transkvinnor (som normalt är lesbiska) ett betydligt större utbud av biologiska kvinnor att agera på.

    Min slutsats är att man bör respektera folks könsidentitet i vardagen, och tillsvidare i tävlingssammanhang, men att man bör låta biologiskt kön spela in när det gäller kraven vi ställer på våra medmänniskor.

  • Efter nazistattacken, hur mår det politiska Sverige?

    Vilka politiska aktörer gör intryck idag, och vem kommer att vinna?

  • Godhet är inte längre en del av lösningen på landets problem

    Kriminaliteten i Sverige minskar, därför påstås det att Sverige aldrig varit tryggare. Kända kriminaldebattörer som Malena Ernman och Magnus Betnér har varit tongivande i vår förståelse kring vad som händer i det kriminella Sverige, men samtidigt har media börjat rapportera om personer som blir skjutna i huvudet inför sina barn. Vad är det Ernman och Betnér förstår som vi andra missar?

    Det finns flera faktorer som kan spela in, varav två jag tycker mig ha identifierat är rapporteringen och förminskningen. Medierapporteringens karaktär påverkar bilden av det svenska tillståndet, och förminskningen av kriminalitet kan vara ett lättillgängligt försvar mot att behöva ändra uppfattning i en känslig fråga.

    Den allmänna uppfattningen om kriminalitet baseras på vad media rapporterar. Om det antagandet stämmer, så spelar det roll att media inte längre lägger särskilt mycket tid på en cykelstöld. Blotta förekomsten av grova våldsbrott överskuggar allt annat, särskilt när våldsyttringen är så extrem som i mitt inledande exempel. Men något har förändrats i hur man rapporterar om grovt våld. På 80- och 90-talet genererade varje pistolmord krigsrubriker på förstasidorna i flera veckor, inte bara ett så extremt som det tidigare nämnda. Idag betraktas det som alarmism att göra mer än en notis av en dödlig uppgörelse med skjutvapen. Men det tillgrips fler cyklar än det skjuts ihjäl personer. I sin mest extrema form av mitt antagande kan ökad kriminalitet tolkas som minskad kriminalitet, om två färre fortkörningar växlas in mot ett pistolmord. Och minskad kriminalitet borde rimligtvis innebära att samhället i stort är tryggare.

    Tanken att man har företrätt en politik man inte längre litar på, kan leda till en vilja att förminska allt som kan tolkas som en konsekvens av den politiken. När det började bubbla upp siffror som indikerade att vissa kulturer, företrädelsevis feministiska kulturer, var mindre benägna att begå vissa illgärningar som andra kulturer, företrädelsevis misogyna kulturer, var mer benägna att begå, var det många som behövde fundera. Har jag verkligen varit ärlig mot mig själv när jag röstar? Har politikerna verkligen varit ärliga mot mig med sina avsikter? Under resans gång har vi bl.a. avskaffat tjänstemannaansvaret, och det avskaffandet skedde inte av en slump, för vi har ett system som inte är kompatibelt med ansvarsavkrävande. Vi har till och med sett statsminister Stefan Löfven sitta i tv och säga att ”förr hade andra den kriminaliteten och nu har vi den” så att vi ska förstå att dåligt utfall inte handlar om dålig politik utan om hur mycket klockan är, och att vi ”inte såg det komma” så att vi ska förstå att konsekvenserna av förd politik var okänd.

    Jag erkänner att det är lättare att peka på andra personers dåliga insatser än att föreslå konstruktiva lösningar, och jag gör mig skyldig till att peka på andras tillkortakommanden utan att leverera något lösningsförslag. Men om jag får önska något, så skulle det vara att de som tagit oss hit där vi är idag, skulle sluta skylla ifrån sig och istället börja rannsaka sig själva. Sina val, och sina bidrag. Dåliga beslut som fattas under föreställningen att man är god om man fattar dem, är lika dåliga som alla andra dåliga beslut. Självförhärligande är inte en del av lösningen.

  • Sociala medier för tänkande människor?

    Jag försöker att prata vetenskap och politik på Twitter (X) och IRL (öga mot öga) istället för på Facebook, för både vetenskap och politik behöver ha en krattad manege. Om man skriver något politiskt på datoriserade kommunikationsplattformer som attraherat personer vars mest radikala uttalanden handlar om att ta kort på en maträtt (Facebook, Instagram), kommer du i bästa fall att mötas av personangrepp, men i värsta fall kommer du få din existens ifrågasatt, särskilt om du har marginaliserade åsikter. Stöter man på osakliga angrepp bör man blockera utan att svara. Personer med det beteendet är nästan alltid obstinata, och deras motiv är alltid att se bra ut inför gruppen, genom att visa att man vågar sätta ner foten när filterbubblan inte varit tät nog. Ingen vinner på att ge luft åt dessa intellektuella trafikolyckor.

    Svara på angreppet, och premisserna anpassas för nästa angrepp. Tröttna och säg ifrån, och den som äger sidan kommer att identifiera ditt påhopp. Vad har du vunnit? Ingenting.

    Gör ett avgörande inför dig själv om du sakligt ska förklara varför du blockar, eller blocka direkt. Ställ inga motfrågor, försvara dig inte – du kan inte vinna.

    När man tittar på politiskt intresserade personers val av plattform att föra fram sitt budskap på, så måste man erkänna att Facebook faktiskt är en väldigt stor plattform för personer födda på 80-talet eller tidigare. Facebook har inte lyckats attrahera den yngre generationen mer än vad SVT har gjort, men till skillnad från det försvinnande SVT så har företaget som äger Facebook andra trick gömda i skjortärmen, som t.ex. WhatsApp. Och WhatsApp-generationen (”Generation Greta”) är färdiga med politik – de vet redan att valet står mellan SD eller M, så den politiska diskussionen kommer inte nå några större höjder på WhatsApp.

    Så vad händer när man lämnat Twitter och fortfarande vill sprida ett politiskt budskap?

    För det första så måste man förstå vem som lämnat Twitter. Plattformen är aldrig så populär bland genuint politikintresserade, men de som var trygga när en islamistisk oljeshejk ägde plattformen, blev väldigt stressade när en yttrandefrihetsvurmande marknadsliberal demokrat köpte plattformen. Alla ”boomers” finns på Facebook, men ett speciellt slags boomers har lämnat Twitter till förmån för Facebook. För min del är Facebook-konceptet med ”vänner” lite för intimt för att jag ska vara bekväm med att uttrycka politiska åsikter – för mig trumfar familjefriden sakfrågan. Men om jag vill göra mig hörd utanför min filterbubbla av yttrandefrihetsvurmare, som ändå inte har några invändningar mot min politik, så måste jag vända mig Facebook. Redan idag gör jag försiktiga inlägg som avslöjar min politiska vision, vilket faktiskt inte har varit särskilt problematiskt. Men att ge replik i en sakpolitisk debatt på Facebook, har alltid kommit till ett pris, och kommer alltid komma till ett pris, eftersom du talar till personer som aktivt sökt sig till en filterbubbla, och är beredda att angripa den som inte passar in, i syfte att se bra ut inför andra som sökt sig till samma filterbubbla.

    Och blir du du arg av personangrepp, kommer du begå ett personangrepp, och då har du förlorat debatten till någon vars närvaro syftar till att se bra ut inför gruppen, genom att visa att man vågar sätta ner foten när filterbubblan inte varit tät nog. Så igen, ingen vinner på att ge luft åt dessa intellektuella trafikolyckor! Därför anser jag att personangrepp ska leda till blockering, och att politik hör hemma på sociala medier för tänkande människor, inte på sociala medier för matfotografer. Både vetenskap och politik behöver ha en krattad manege. För om man skriver något politiskt på datoriserade kommunikationsplattformer som attraherat personer vars mest radikala uttalanden handlar om att ta kort på en maträtt (Facebook, Instagram), kommer man i bästa fall att mötas av personangrepp, och det är det inte värt. Så jag lovar att gå fram försiktigt.

  • Apropå fläskkött och upprättandet av rasregister i Sverige

    Kommunals ordförande Malin Ragnegård menar att fackförbunden ska stå bakom att Sverige behöver ett rasregister för att motverka rasism. Jag anser att facken då går alldeles för långt åt fel håll. Ett rasregister har fler nackdelar än fördelar, och lagen ska ändå vara lika för alla medborgare, oavsett hudpigment. Tanken är fin, men dumheten överskuggar varenda spår av godhet. Enligt detta resonemang hade Nazisterna rätt, eftersom även de identifierade sig som goda, men man identifieras dessvärre av sina gärningar – även illgärningar. Att man gör ont i tron om att man är god, betyder inte att man egentligen är god, det betyder bara att man inget begriper. Att inget begripa är som bekant fackens paradgren.

    Med det sagt, frågan om etnicitet är högaktuell på Twitter/X just nu. Centerpartiets (tillfällige, förmodar jag) partiledare Muharrem Demirok vädjade till folklighetspoäng genom att posera ätandes raggmunk. Givetvis upprör det känslor, helt i onödan, på grund av frånvaron av fläsk. Om du blir arg över att en muslim låtsas ha antagit en svensk kultur via raggmunk, är du inte bättre än de som förfäras över att svenskar låtsas fira Ramadan medan de demonstrativt äter fläsk. Båda sakerna är helt oproblematiska, för din rätt att äta fläsk är inte större än Demiroks rätt att avstå. För det är först när din kultur förväntas begränsa andra, som du inte längre är välkommen i Sverige – det är inte när du avstår fläsk. Eller gör narr av Islam. Eller bränner koranen. Muslimerna har samlat ihop till koranbränningarna, och de är knappast sekulära demokratiska muslimer som försöker döda poliser när så sker. Att vilja döda en polis vid åsynen av hädelse, kommer alltid att vara ett större problem än att äta raggmunk utan fläsk. Fläskätandet är garanterat inte ens Demiroks största problem.

    Men åter till de intellektuella slaskhinkarna i Kommunal, som med god marginal gjort sig mer förtjänta av utvisning genom sitt senaste utspel, även om man faktiskt bortser från deras tragiska track reckord. Om de skulle ha fått sitt rasregister på plats, skulle raggmunken räcka för att kommendören skulle flytta honom från brun till vit? Och skulle det ens vara önskvärt? Låt alla ha sin egen frihet och sin egen kultur, men sätt dig inte på andra! Och ge inga pengar till Kommunal – du är en bättre människa än så!

  • Idag röt Hanif Bali ifrån, men denna gång kan jag förstå honom

    Idag har Hanif Bali, i tre tweets i rad, kallat Daniel Swedin för sossefetto, Tony Johansson för hycklare och Johannes Klenell ironiskt för geni.

    Svensk vänster har en vana (eller ovana) att ifrågasätta flyktingars vara i detta land, baserat på ganska lite, som t.ex. brist på politiskt medhåll. Men när någon som verkligen inte hör hemma i Sverige, som i Daniel Riazat för hans tveksamma vandel som jag tyvärr fått bevittna i riksdagen, blir det ett fasligt liv. Jag tycker såklart att Riazat ska få stanna oavsett hur han behandlar kvinnor, och helt oberoende av hans andra tillkortakommanden. Men jag kan bli lite frustrerad över att svensk vänster, som uttrycker en önskan om att utvisa precis vilken flykting som helst på precis vilka grunder som helst, helt plötsligt ska låtsas som att de bryr sig om människor när en person som uppenbarligen inte delar våra sekulära och humanistiska värderingar blir ifrågasatt.

    Med tanke på att jag blir frustrerad, kan jag förstå att Bali reagerar. Frågan om rasism har inte udden vänd mot mig som infödd, och Bali är inte här av fri vilja, utan kom hit som barnflykting.

    Det hela blir ännu mer absurt, när man tänker på att den som får vänstern när han gör (påstått) rasistiska uttalanden är sverigedemokraten Richard Jomshof. Har de levt under en sten? Har de inte lärt er hur han fungerar? Det rör mig inte i ryggen att han säger saker som kan uppfattas som rasistiskt, men jag skulle bli extremt besvärad om någon med min egna politiska färg skulle göra det. Och jag har därmed faktiskt en viss förståelse för att Hanif Bali reagerar som han gör.

    Man kan inte både vara antirasist och alliera sig med rasister, vänster eller ej. Jag pratar gärna politik med mina politiska motståndare – det är så jag vet att de är mina politiska motståndare. Och jag har börjat tro att det är en av anledningarna till att jag inte är någon Daniel Swedin, Tony Johansson eller Johannes Klenell. Var en bättre människa än dem!

  • Antisemitismen blomstrar, kejsaren var naken

    Kejsaren var naken. Vi är många som misstänkte att det skulle bli problem när vänstern gjorde gemensam sak med Nordiska Motståndsrörelsen och ställde sig på Palestinas i den långvariga Mellanösternkonflikten. Israel är en marknadsliberal demokrati, palestinierna röstade fram Hamas för att den egna regeringen inte var homofobisk nog, inte tyckte tillräckligt illa om judar och var aningen för demokratisk för det palestinska folkets acceptans. Och mycket riktigt rasade fasaden 7/10 när Hamas attackerade ett pågående israeliskt disko.

    Nästan alla vänsterpartister och miljöpartister, och obehagligt många socialdemokrater, bländade av sin egen maktanalys där palestinierna placerats på skyddsvärd plats, och deltog i demonstrerade för att Palestina ska befrias. Nazistflaggor, kommunistflaggor, IS-flaggor och palestinaflaggor vajade inte för att befria Palestina från Hamas, utan för att befria dem från mellanösterns enda marknadsliberala demokrati, Israel.

    Inte minst en socialdemokratisk riksdagsledamot, Jamal El-Haj, har synts i väldigt konstiga sammanhang. När hans lojalitet ifrågasätts, påstås han ha vigt sitt liv åt att bekämpa Hamas. Inget av det arbetet finns att betrakta på nätet, men det finns gott om bevis för det motsatta. När moderat riksdagsledamot, Fredrik Kärrholm, påpekar det uppenbara, blir han polisanmäld. Mängden kläder på kejsarens kropp var alltså exakt 0. Och ironiskt nog sker detta i en tid då en annan socialdemokratisk riksdagsledamot fått George Orwell’s 1984 att ”trenda” på X (Twitter)!

    Vänstern brukar slå sig för bröstet när det gäller antinazism, så varför ställer man sig inte på nazismens offer i denna konflikt? Och varför vill man alliera sig med palestinierna, som faktiskt stod på nazisternas sida under andra världskriget? Maktanalysen som skyddar palestinierna är en blind fläck, som helt enkelt saboterar möjligheten att betrakta spektaklet utifrån, och detta feltänk kan spåras tillbaka till en kommunistisk princip om ”lika utfall” – för att veta vem som ska gynnas av ett politiskt system, måste man utse ett offer.

    Längst gick Miljöpartiet i denna fråga. Där har man diskuterat möjligheten att skapa en databas över medborgarnas religiösa konfession, så att man har möjlighet att veta vem som är offer och förövare i en konflikt, utan att behöva sätta sig in i konflikten. Muslimer har högst skyddsvärde, judar har lägst. Är detta ett parti som skyddar din integritet?

    Ett ganska charmigt exempel på detta var någon skickade mig en bild på att den moderata statsministern Kristersson förhandlade med Kalkoniens president Erdoğan om medlemskap i NATO, trots att riksdagen (som är Sveriges högsta beslutande organ) röstade fram detta under en mandatperiod där vänstern hade majoritet! Hur visar detta att högern stöttar islamism? Det bästa man kan göra (vilket många också gör) är att säga att judehat från vänster idag inte är något problem, eftersom det länge funnits hos extremhögern. Jag har högre ambitioner än att mäta mig med högerextremister, men igen, det är det bästa man kan göra om man inte vill göra upp med sitt egna läger.

    Någon vitbok kommer aldrig att komma. Man har snarare ropat in journalister för att säkerställa att agendan hålls, och dessa är som vanligt hyfsat lydiga, kanske för att journalister också kan hålla vissa vänstersympatier, men kanske för att den svenska mediamarknaden till stor del drivs av bidrag. Precis som S-märkta ”historiker” idag måste korrigera historien från andra världskriget, kommer framtidens S-märkta ”historiker” behöva göra en hel del piruetter kring Mellanösternkriget.

    ”Vet ni vad, det här är motsvarigheten till att försvara Breiviks massaker.”

    ”Förstår att denna tråd dog…”

  • TV4 säger inte riktigt att alla Malmöiter är idioter, bara kanske

    TV4 lyfte en intressant nyhet igår. ”Personer med lägre intelligens hade mindre benägenhet att vaccinera sig tidigt för [C]ovid-19, detta visar forskning vid Uppsala universitet”. Alltså, om man är intelligent, är sannolikheten större att man är vaccinerad mot Covid-19, eftersom mindre intelligenta ska vaccinera sig ”senare”. Och mycket riktigt rubriksattes nyheten med just påståendet att ”[f]ler intelligenta vaccinerade sig mot [C]orona”.

    Att man kan säga att det är mer troligt att intelligenta är vaccinerade, betyder inte att man kan uttala sig om huruvida en vaccinerad (eller ovaccinerad) är intelligent (eller ointelligent). Men påståendet som TV4 lyfter, nästan vädjar efter följdfrågor. Vem är vaccinerad? Vem är ointelligent?

    De demografiska uppgifter som Folkhälsomyndigheten släppt ifrån sig är ytterst sparsamma. Man är troligen vaccinerad om man bor i Umeå eller Karlstad. Man är troligen ovaccinerad om man bor i Malmö, eller kanske möjligtvis i Göteborg eller Stockholm.

    Du kommer troligen att kunna hitta en av de mest intelligenta människorna som någonsin existerat i Malmö, Göteborg eller Stockholm, för det TV4 presenterar handlar inte om individer utan om sannolikhet. Men vilka anser TV4 vara intelligenta? Och vilka anser TV4 vara korkade?

    Där intelligenta bor (Umeå och Karlstad) har 13% respektive 14% utländsk bakgrund. Där korkade personer bor har knappt hälften utländsk bakgrund.

    Är inte detta ett incitament att fundera på skillnaden mellan korrelation och kausalitet, så vet jag inte vad! Om du på ren slump väljer en medborgare från Malmö, så har du troligtvis valt en idiot, för idioter bor i Malmö. Men om du på ren slump råkar välja världens smartaste människa, kan du ha valt en malmöbo, trots att idioter tenderar att vilja bo i Malmö.

    För att krångla till det ännu mer, vill jag påminna om att inte alla korrelationer är kausala, men att alla kausala korrelationer är korrelationer. Jag har själv tappat fattningen i debatt där jag angripit påståenden som inte ens kan påvisa någon korrelation, och fått svaret att korrelation inte är samma sak som en kausalitet! Herre jösses, om icke-existerande relationer är det bästa exemplen på kausala relationer, så finns det garanterat ingen kausalitet!

    Men om man ska diskutera sannolikhet, så kan man gott och väl erkänna att världens smartaste människa kommer från Malmö, samtidigt som man erkänner att en slumpvist utvald människa från Malmö förmodligen står med på TV4:as idiotlista. Vi kan alltså konstatera att även om statistik säger oss något om helikopterperspektivet, så säger det inte ett smack om någon persons faktiska verklighet. Bor du i Malmö? Du är kanske ett geni, men du är troligen en idiot.

  • Drag, trans och hat

    Personer som uppträder på offentliga tillställningar för offentliga medel är inte anonyma. Drag queens (män som uppträder i kvinnokläder) som uppträder på offentliga tillställningar för offentliga medel är således inte anonyma. Dessa personer går inte att ”doxa” (hänga ut med namn mot deras vilja) eftersom de, precis som alla andra som väljer att göra jobb för skattebetalarnas pengar, gör det i ljuset av den som betalar för kalaset. Medborgaren.

    Som medborgare har man inte bara rätt att veta var sina pengar tar vägen när man betalar skatt, man har en skyldighet att hålla reda på att saker och ting sköts korrekt, för pengar är inte gratis.

    Ändå verkar det finnas något slags nyfunnen särskild omsorg om just drag-artister. Det var aldrig någon hemlighet att Barry Humphries dolde sig bakom Dame Edna eller vem som dolde sig bakom Christer Lindarws många karaktärer. Ändå hade både Humphries och Lindarw valet att vara anonyma eftersom de försörjde sig själva. Drag-artisten Miss Shameless, som försörjer sig som sagoläsare för barn, har inte det alternativet, eftersom det är skattebetalarna som står för notan. Detta är hans egna val, ändå är gemene man upprörd för hans skull.

    Först måste jag kommentera att jag sällan ser rätt pronomen på drag-artister. En drag queen är en man som klär ut sig till kvinna för att göra en parodi på en kvinnostereotyp. En person som identifierar sig som kvinna och klär ut sig till en kvinnostereotyp är inte en drag queen, det är en kvinna som parodierar kvinnor.

    Och jag tror att detta är nyckeln till varför gemene man är så upprörd över att Miss Shameless riktiga namn går att begära ut. Transpersoner är i mångt och mycket utsatta, och eftersom man inte ens riktigt vet vad trans, drag eller queer är, så tror man att det är samma sak. Den som erkänner att en transkvinna (en biologisk man som identifierar sig som kvinna) är en utsatt person och samtidigt i sitt inre ser en drag queen när hen tittar på en transkvinna, kommer se en transkvinna när hen tittar på en drag queen.

    Men i själva verket har drag queens mer gemensamt med fenomenet blackface. Vita män klär ut sig till svarta och uppträder genom att porträttera stereotyper, utan att nödvändigtvis identifiera sig som svarta privat. Blackface-artister kan såklart göra det, men det är inte det som definierar dem som blackface-artister. Det är att de är blackface-artister. Det är alltså skillnad på Caitlyn Jenner och Ginger Minj!

    Med det sagt är jag ytterst ödmjuk inför det faktum att det är mer lämpligt att parodiera kvinnor än det är att parodiera färgade personer. Så även om jag älskar att titta på drag shows, så har jag inget till övers för blackface.

    Visst har jag sett hur hat riktas mot Miss Shameless, men jag har också sett uppskattningen som riktas mot Caitlyn Jenner, Barry Humphries, Ginger Minj, Christer Lindarw, Dana International och Conchita Wurst. Så något måste skilja dem åt?

    Det finns en konservativ ådra i Sverige som vill skydda barn från normkritik, kanske för att normer kommer före normkritik. Det är förmodligen varken drag eller trans som är problemet, utan barn. Men genom att blanda ihop dessa två introducerar man nya problem kring vad man egentligen vill åstadkomma, bortom att kompromissa på skattebetalarnas insyn.

  • Vem uppfattas som svensk? Samhällsnarrativet avgör!

    Ibland läser man i svensk media om en svensk som begått ett brott utomlands, men i utländsk media pratar man om en annan nationalitet när man rapporterar samma fall. Personen kanske har två medborgarskap, och en bakgrund i det andra landet, vilket gör att utländsk media ibland kan välja att nämna det andra landet. Det är absolut inget konstigt att en person med svenskt medborgarskap, oavsett ursprung och oavsett annat medborgarskap, benämns som svensk i svensk media. Tvärt om, det snarare förklarar nyhetens relevans för läsaren.

    Sveriges Television brukar föredra att betona utländsk bakgrund när man intar ett narrativ där protagonisten är offer, som t.ex. när man rapporterar om dödsdomen mot Habib Chaab. När protagonisten är förövare, nöjer man sig med att säga att han är svensk, som t.ex. när islamistiska terrorister blir tillfångatagna i Syrien.

    Men vad händer om artikeln handlar om en person med undermålig värdegrund? Kriminalitet diskvalificerar inte någon från rätten att kallas svensk, men rasism gör det definitivt.

    Rasmus Paludan driver det migrationsfientliga partiet Stram Kurs för att ha ett skäl att bränna koraner, men hans motiv att bränna koraner är naturligtvis att skapa bråk, så att han kan säga att muslimer är ett samhällsproblem. Inte riktigt den agenda eller värdegrund som uppskattas av den typiske svensken. Paludan är svensk medborgare och talar flytande svenska, och har kandiderat till Sveriges riksdag. Men är han svensk enligt Sveriges Television (SVT)?

    ”Den danske högerextreme politikern Rasmus Paludan har uppmärksammats…”

    ”Den högerextreme danske politikern Rasmus Paludan säger att han planerar nya demonstrationer i fler svenska städer.”

    ”Den högerextreme danske politikern Rasmus Paludan (Stram Kurs) hann knappt börja prata…”

    ”Den danske högerextremisten Rasmus Paludan har genomfört nya koranbränningar på fredagen.”

    ”Den 26 februari i är genomförde den danske högerextremisten och koranbrännaren Rasmus Paludan…”

    ”Den danske högerextrema politikern Rasmus Paludan (Stram Kurs) genomförde under torsdagskvällen…”

    ”Den danske högerextreme politikern Rasmus Paludan ville först hålla manifestationen på Gamlegården…”

    Här rapporteras inte om några brott, utan om ett beteende som kraftigt ogillas av statens mediabolag. Paludans aktivitet handlar om värdegrund. Han driver ett narrativ som står i direkt kollisionskurs med vad den typiske svensken är acceptabelt. Men samtidigt borde vi förvalta allmängiltiga principer som kan appliceras helt oberoende av värdegrund, istället för att använda svenskhet som något slags bekräftelse att man, med alla sina fel och brister, åtminstone inte är rasist.

  • Oviktig vetenskap behöver inte vara korrekt

    Problemet med modern vetenskap är att den är alldeles för flexibel. Jag förstår att det är så, men jag tycker inte om det. Tänk dig att du är säker på din sak, du ”vet” att något förhåller sig på ett visst sätt, och du kommer över data som stärker din poäng. Är det då inte lockande att göra vissa antaganden, och flytta fram sitt fokus till vilka slutsatser man kan dra, givet att det man tror sig veta faktiskt är korrekt? Jo, det är ytterst mänskligt, och det är så religion fungerar. När man debatterar med gudstroende är det ytterst tydligt att väldigt starka bevis för att världen är fri från gudomliga väsen avfärdas oreflekterat, samtidigt som de entusiastiskt visar upp direkt värdelösa argument som anses styrka deras poäng.


    Det är därför viktigt att man inte bara funderar på vad som stärker en föreställning om verklighetens beskaffenhet, utan även på vad som försvagar den. Det mest extrema feltänket stötte jag på i just en debatt om guds existens. Jag påpekade att det saknas skäl att tro på gud, varpå en vetenskaplig artikel lyftes fram – den skulle kunna peka på en favör för föreställningen att gud finns. Jag frågade om en falsifiering av artikeln skulle få honom att bli ateist. Naturligtvis blev svaret nej.


    Så varför behövde artikeln påvisas? Om guds existens är oberoende av sanningshalten i artikeln, kan man inte lägga artikeln till sin samling av bevis för att gud finns.


    Svenska universitet fungerar ungefär som gudstroende, vilket gör dem väldigt lättrollada. Till och med pellejönsarna på Fria Tider lyckades gillra en fälla. De frågade helt enkelt några universitetsanställda genusvetare vad man kan säga om att 88% av kokboksillustrationerna avbildar män. Svaret blev könsmaktstrukturer. De frågade några andra universitetsanställda genusvetare vad man kan säga om att 88% av kokboksillustrationerna avbildar kvinnor. Svaret blev könsmaktstrukturer. Forskningens slutsats låter sig helt enkelt inte påverkas av data, vi ”vet” ju ändå hur saker och ting är beskaffade!


    Eftersom alla, forskare eller ej, prioriterar sina existerande uppfattningar över insamlad kunskap när de betraktar världen, är det viktigt att envar vet hur man faktiskt skiljer sant från falskt. I frågan om genusvetenskap spelar noggrannhet ingen roll, eftersom man inte ska diskriminera på kön oavsett om det finns könsmaktstrukturer eller ej – och förmodligen gör det det, men genusvetarna har ingen rätt att uttala sig i den frågan, för de äger ingen metod att samla in kunskap på ämnet. I frågan om gud spelar noggrannhet inte heller någon roll, då guds eventuella existens till synes har exakt noll påverkan på vårt liv utanför känslolivet. Men vi får vara på vår vakt när det gäller kunskap som faktiskt spelar roll, vilket det gör när man bygger flygplansmotorer eller formulerar hygienkrav inom matproduktion. Där måste de vetenskapliga metoderna förlänga våra sinnen till att begripa sådant som sunt förnuft och intuition är dåligt på. Som genusvetenskap, fast tvärt om.

  • Du lyssnar på fel musik, du tittar på fel tv-program

    I onsdags rapporterade SVT majoriteten av de mest lyssnade låtarna på Spotify var framförda av män. Hur kan det vara så här? Vem ska ställas till svars? ”Experter” låter hälsa att både musikindustrin och musikkonsumenterna måste hjälpas åt, men att lyssnaren måste se över sin egen konsumtion. Är det verkligen en kvinna som framför låten du lyssnar på, eller har du brustit i ansvar?

    Inte heller deras egna program, ”Drag race Sverige” tittade vi på som vi skulle. Första avsnittet sågs av 700 000 personer, men sedan var det bara omkring 140 000-180 000 personer som fortsatte titta. Programchef Christina Hill underkänner tittarnas engagemang. De gav inte programmet en tillräcklig chans. Själv såg jag ett par avsnitt av ”Drag race Sverige”, och tyckte programmet var dåligt, och är således en av personerna som inte skött mitt tv-tittande till en tillfredsställande nivå.

    Är det inte höjden av otur att världens bästa tv-bolag, SVT, har fått en i uppdrag att sända tv för väldens sämsta mediakonsumenter, nämligen svensken? Det är nu önskvärt att du vore vänlig att slänga ut dina skivor med Yes, Journey, Queen, Kansas, Pink Floyd, Whitesnake och Deep Purple, och ersätter dem med skivor av Madonna, The Bangles, Cyndi Lauper, Bette Midler, Cher, Vixen och Heart. Sen sätter du dig ner och tittar på reprisen av ”Drag race Sverige”. För du tar väl ansvar?

  • Kreationismen i riksdagen är inte det mest akuta problemet

    Idag är det kreationister som ska skäras bort från samhällskroppen, vilket aktualiserats av att andre vise talman sagt sig vara skapelsetroende. Först och främst vill jag säga att sakfrågan inte är värd att diskuteras, för evolutionsteori beskriver tveklöst bättre varför det finns olika arter än någon skapelsehypotes. Den som anser att vi människor är skapade i vår nuvarande form, och att gorillorna är skapade i sin, har fel.

    Riksdagen har fyra talmän, en ordinarie, en första vice, en andra vice och en tredje vice. Till andra vice talman valdes sverigedemokraten Julia Kronlid. Som väntat finns det människor som är upprörda över att en påstådd nazist troligtvis kommer att få utföra talmansämbetet i Sveriges riksdag – detta säger jag utan att lägga någon värdering i om hon verkligen är det hon anklagas för, jag säger att det är detta folk påstår sig vara upprörd över. För mig är det en alldeles för grov anklagelser för att jag skulle vara bekväm med att lägga den på någon, men de som anser att Kronlid är en sådan, är givetvis upprörd över att hon fått förtroendet.

    En talman representerar Sverige. En nazist ska inte representera Sverige och det ska inte en vetenskapsförnekande kreationist.

    Jag vill inte inskränka vare sig hennes rätt att tro, eller partiernas rätt att välja henne. Jag menar att det är mindre lämpligt OCH att det rimligen måste finnas en bättre talman i SD-leden, som vare sig är kreationist eller aktiv nazist

    Om man nu ogillar personen i fråga, känns det relevant att dra fram andra negativa egenskaper. Kreationism.

    Kreationist är ett finare ord för pappskalle.

    Jag tror att många inom högern skäms över att deras sida valt en kreationist till talmanspresidiet. Så för att slippa konfronteras med det låtsas de att vänstern är emot alla troende. Det är pinsamt, det också.

    Så som påstås i citatet ovan så är tiden då vänstern avskydde både religion och religiösa över. Den senaste kollektiva moralpaniken utspelade sig 2013 då Elisabeth Svantesson blev arbetsmarknadsminister. Hon är ju frikyrklig!

    Idag har andelen frireligiösa i Sverige blivit nästan lika stor som andelen svenskkyrkliga, mycket beroende att islam har vuxit i popularitet i landet. Och här kommer den identitetspolitiska aspekten in. Inom islam är skapelsetro faktiskt ganska populärt, så skulle en muslim nå talmansämbetet (vilket troligtvis ligger långt ovanför muslimers glastak) så skulle det vara intressant att ställa frågan. Ordinarie talman, Andreas Norlén, var klok nog att ducka frågan om kreationism, men om vi leker med tanken att han är skapelsetroende, så inser vi att skapelsetro inte är något problem för uppdraget i fråga. Vetskapen om vad en person är skaver naturligtvis, oavsett hur väl uppdraget utförs.

    Identitetspolitik: Man lyfter fram egenskaper som man uppfattar som negativa för att legitimera sitt ogillande av personen.

    Om man anser att personen i fråga är nazist, varför behövs ytterligare förstärkning? En kreationist må ha fel i sin bild om arternas mångfald, men det är inte helt säkert att man är en olämplig talman för det, eftersom det inte är säkert att man har en dålig människosyn eller svårigheter att underkasta sig kraven som ställs på uppdraget. Jag respekterar personer med integritet som kan välja sina tillfällen och inte lägga fram fler kort än nödvändigt, som Norlén. Men eftersom frågan om skapelsetro nu har lyfts som ett problem i riksdagen, så blir jag nyfiken på vilka andra kreationister vi har.

    Finns det andra frågor, utöver arternas mångfald, som någon riksdagsman har fel om? Finns det någon som tror att socialism fungerar? Finns det någon som tror sig ha en personlig relation med Universums upphovsman? Finns det någon som tror att en demokrati behöver statlig media? Finns det någon som ifrågasätter att vi tippat över toppen på Lafferkurvan? Get them up against the wall!

    Men gränsen går tydligen vid skapelsetro, trots att föreställningen om en skapare av arter inte är mer felaktig än föreställningen om en skapare av Universum. Eller hypotesen att han hade en son som återuppstod och svävade till himlen. Idén om att alkoholmonopolet har räddat svensken från att supa ihjäl sig. Att en person i riksdagen har fel spelar ingen roll, den som är ond ska degraderas med andra konstateranden, och det är vad paniken kring Kronlid handlar om. Och jag kommer förmodligen aldrig att förstå varför nazistanklagelsen ens behöver förstärkas – åtminstone inte så länge man använder ordet i sin ursprungliga bemärkelse.

    I övrigt delar jag uppfattningen att forskning och politik bör hållas isär.

  • Tänk att det gått åtta år sedan Umeå Universitet imploderade

    Det har nu gått åtta år sedan (bl.a.) jag reagerade på det intellektuella kalhygge som utgör (eller möjligtvis utgjorde) Umeå Universitets personalstyrka. Det började med att en adjunkt, Andreas Pettersson, inledde något slags korståg mot politiska meningsmotståndare. Han hade räknat ut att den som inte delar hans åsikter är ”dum i huvudet”, och delade detta från sitt konto som stolt deklarerade hans roll på Umeå Universitet. Josefin Utas var en av de första som fick smaka på läxan, och Umeå Universitets officiella konto påminde medborgarna om Petterssons rätt att göra dessa uttalanden.

    Linda Strand (som senare tog över som ordförande i Vetenskap och Folkbildning) och jag fick en replik publicerad i Västerbottens-Kuriren, så media var tillräckligt intresserade av att berätta om det haveri som utspelades framför förskräckta skattebetalares ögon. Och mycket riktigt, redan nästa dag möttes vi av sida upp och sida ner med deklarationer om vilka som är dumma i huvudet, signerade Andreas Pettersson, välsignade av Umeå Universitet. Kollegor började ropas in, för Petterssons kritiker går ”rasisters och jämställdisters ärenden” enligt en Susanna Eriksson från samma institution. År 2015 skriver Sakine Madon skriver att det är skrämmande att kulturrelativister blåser upp sina egon på svenska universitet.

    Eriksson påpekar att Madon är kränkt, vilket ifrågasätts av flera svarande. Hela härligheten summeras av Madon själv i augusti 2015, och det hela slutade med att Pettersson ropade in sin arbetsgivare för att klaga på att jag kontaktade hans arbetsgivare, vilket naturligtvis aldrig har skett, men om man berövar honom lögnen, berövar man honom sin sista intellektuella tillgång.

  • Martin Ådahl och de mest pinsamma minuterna i svensk tv-historia

    Jag måste kommentera de förmodligen mest pinsamma fem minuterna som någonsin visats i debattprogrammet Sverige möts. Ex-muslimen och debattören Omar Makram kommenterar debattklimatet i Sverige, genom att konstatera att svensken tenderar att tassa på tå kring religionskritik som riktas mot islam. Och knappt hinner han göra sin poäng, förrän centerpartisten Martin Ådahl bryter in, utan att ha fått ordet, och sluddrar ut en massa defensivt pladder om generaliseringar mot muslimer. Hundratusentals svenskar är muslimer som jobbar som poliser, sjuksköterskor, läkare. Muslimer bygger upp vårt samhälle, men utsätts ändå för generaliseringar. Och därmed har han ofrivilligt bevisat att Omar Makram har rätt och att han själv har fel. Makram påpekar detta, lugnt och sakligt, men Ådahl är totalt oförmögen att förstå vad som sägs i det samtal han själv deltar i.

    Martin Ådahl är definitionen av en mansplainer, som försöker förklara något för någon som kan ämnet i fråga mycket bättre än han själv. Jag förnekar inte att han förmodligen är lite bakom flötet, men framför allt är det rädslan för ämnet som är drivkraften bakom de pinsamheter tv-licensbetalaren måste utstå när kameran riktas åt hans håll. Muslimer måste skyddas i konversation, till varje pris. Martin Ådahl lyckas både generalisera om muslimer, blanda samman muslimer och islam, samt beskylla religionskritik för att vara den egentliga generaliseringen, inom ett par minuter. Man undrar om Centerpartiet är stolta?
    Uppdatering 2022-05-22: Sedan programmet visats i tv har Martin Ådahl både skyllt ifrån sig (”det är Omar Makram som inte skiljer mellan fundamentalister och alla hårt arbetande muslimer i Sverige”) och uttryckt att satir är ett alternativhögerfenomen. Vi får väl se om förslaget att förbjuda satir kommer från Centerpartiet lagom till riksdagsvalet.

  • Förmågan att förstå minoriteter är inte nödvändigtvis kopplad till färgen på ditt skinn

    Att samhällsnormer reflekteras i kultur är viktigt för många människor. Vissa blir till och med arga när normer inte respekteras. Något som är tämligen okontroversiellt är filmer där endast män har viktiga roller, förmodligen för att vi är ganska vana med det. Och inte minst, för att det idag finns en medvetenhet om detta, t.ex. genom Bechdeltestet. Har filmen två namngivna kvinnliga karaktärer som pratar med varandra om något annat än män? Då har filmen klarat testet. Det är ganska tydligt när man tittar på filmserien Stjärnornas krig att detta har kommit krypande. I slutet på 80-talet, när testet fortfarande var nytt, var filmbranschen ganska spretig. Det fanns både s.k. tuttkomedier på marknaden (typ ”Hot dog”, ”Porky’s” eller ”Private school”) och väldigt självmedvetna filmer om, av och med kvinnor (Allt från ”Alien” och ”Terminator” via ”I de lugnaste vatten” och ”Tjejen som”-filmerna, till ”Mitt Afrika” och ”De dimhöljda bergens gorillor”). Ingen blir upprörd av att filmer som kretsar kring män, där kvinnor – om de ens finns några i filmen – mest är objekt för att driva historien. Man uppskattar om filmen klarar Bechdeltestet, det är allt.

    När det gäller övrig representation är det värre. Handikappade personer får fortfarande nöja sig att vara ett exotiskt inslag, typ ”Rain Man”. Färgen på rollfigurernas hud är däremot lite känsligare. Svenska tv-serier, filmer och till och med reklamfilmer, tar hänsyn till färg när roller ska besättas, och vilket hyfsat ny reklamfilm, spelfilm eller tv-serie du än väljer att titta på, är representationen god. Men det är inte nödvändigtvis så verkligheten ser ut. Utrikesfödda och deras barn är en minoritet i Sverige, och det är inget konstigt att t.ex. ett affärsmöte fortfarande är helvitt, normen om blandning till trots. När detta illustreras i kulturen, måste det finnas en negativ underton eller bära på budskapet om att det är onda människor som porträtteras. Att okommenterat låta rollfigurerna, goda som onda, vara vita är att passera en gräns.
    Mångfalden i svensk film och reklamfilm är föredömlig. År 2021 var det mindre än hälften av alla reklamfilmer som endast hade vita rollfigurer och 10% som inte hade en enda vit karaktär. Inte illa för ett land där fler än 50% är vita, speciellt med tanke på att reklamfilm ofta har ett ganska lågt antal rollfigurer. Normen är alltså en blandning, och den normen bör man inte utmana, så som Staffantorps kommun mer eller mindre utstuderat gjorde 2019. Att utmana normer är bra, till en viss gräns! Omogna män är ett komiskt grepp som används, och där kan det fungera att rollfiguren är vit. T.ex. i en reklam för potatisgratäng skryter den vita familjefadern inför sin mor om att han gjort den själv, medan dottern lite pillemariskt utmanar påståendet. Jag tycker inte att representation som tar avstamp i hudfärg är särskilt viktigt, men jag respekterar den som tycker så. Och om jag skulle känna ett behov att få min hudfärg representerad, räcker det att gå till närmsta pub och ta en öl. Samtidigt så inser jag att det är ett privilegium att inte tycka att representation är viktigt, så därför har jag inga invändningar mot att vi blandar hudfärger hejvilt. Att inte bry sig om folks utseende är förvisso en antirasistisk princip, men det är förmodligen lätt att göra för den som har majoritetens färg på skinnet.
    Vad man däremot inte kan säga är att ”du som är vit inte kan förstå hur det är att vara diskriminerad”, för den förmågan sitter inte i skinnet utan i huvudet. Ett ljust skinn säger precis ingenting om intresset och förmågan att ta del av andras vittnesmål. Det handlar om hur intresserad du är av andra människors perspektiv och hur kapabel du är att lyssna och förstå.

  • En uppvisning i att inte kunna hantera frihet

    Skådespelaren Evin Ahmad har lämnat Twitter. Hennes aktivitet har mest handlat om normal kommunikation med sina fans, men i torsdags upptäckte hon politik. Först kom ett utspel om att det är orättvist att flyktingar från Ukraina får åka kollektivtrafik gratis, med en kommentar att hennes föräldrar borde ha haft ett ukrainskt pass när de flydde till Sverige från Syrien. Det gick inte att tolka på något annat sätt än att Sverige gjort för lite för att hjälpa syrianer, och att det därför sticker i ögonen på Ahmad att ukrainare nu får åka gratis buss.

    Under torsdagskvällen kom ett offentligt uttalande från Ahmad om att hon inte bryr sig om att folk tycker att hon är korkad, på fredagsförmiddagen var inläggen borta och på eftermiddagen hade hon raderat sitt konto. Jag antar att det blir svårare att kommunicera med sina fans via en kanal om man använder samma kanal för att uttrycka politiska åsikter som väcker känslor. Det viktiga när det gäller åsikterna som uttrycks är inte hur förnuftiga de är, utan hur allmänheten reagerar på dem. Åtminstone i en värld där ordet är fritt.

    Twitter är helt unik produkt, som de flesta inte ens kunde drömma om på 1980-talet. Vem som helst kan tilltala vem som helst, utan filter. Bara du underkastar dig vissa regler, kan du prata helt utan filter, till hela den fria världen. Alltså, åtminstone om du bor i en demokrati som Sverige, som inte kontrollerar eller blockerar tjänsten. Vad krävs för att kunna greppa en sådan frihet?

    När jag växte upp, fanns inte denna möjlighet. För att bli hörd av en större mängd personer fick man skriva en insändare till sin landsortstidning, och den publicerades inte utan granskning, oftast inte alls. Om den publicerades så betydde det att den hade klarat en redaktionell granskning, och hela processen skedde utan att någon i någon annan del av landet hade någon aning om det. När möjligheten att göra hemsidor öppnade sig för vanliga människor i mitten på 1990-talet, levde vi redan i ett land som redan hade öppnat upp för omvärlden. I nittiotalets Sverige var det inte endast staten fick syssla radio och tv, vi hade redan fått importerade filmer på VHS, så att själv kunna göra sig hörd, var bara nästa naturliga steg.

    Att förvalta denna nyvunna frihet med omsorg, var något självklart. Men den som, likt Evin Ahmad, är född i Stockholm år 1990, har aldrig upplevt något annat än denna frihet. Hon byggde inte detta, hon föddes in i det. Internetanslutningen var kommersialiserad när hon var liten, den smarta telefonen nådde marknaden när hon var tonåring, sociala medier har funnits i hela hennes vuxna liv. Utan att spekulera i vad som hände i hennes specifika fall, så kan jag vittna om att andra i hennes situation kan skriva saker som de vill ha sagt, utan en tanke på vad det ger för implikationer deras människosyn, i kanaler som de betraktar som lika naturliga som rinnande vatten och frisk luft. Man tror att man ventilerar sina tankar, men man publicerar i själva verket text för världen att läsa. För världen att reagera på.

    Jag kommer aldrig få veta hur det var i detta fall, men sådant kan hända, och händer hela tiden.

    Att förvalta denna fantastiska frihet är mycket svårt! Det visste vi att det skulle bli. Även harmlösa åsikter kan uppfattas som stötande om mottagaren av texten har en motsatt åsikt som en stark del av sin identitet. Sakangrepp kan uppfattas som påhopp om motståndaren inte håller med, personangrepp kan uppfattas som saklig argumentation av någon som håller med dig. Och framför allt, en person som tycker att hennes medmänniskor skulle ha kunnat göra mer för henne, kan bli arg av att ukrainska flyktingar inte behöver betala för att åka buss. Det var inte många månader sedan gnäll på Ukraina var något av det mest politiskt korrekta man kunde göra i Sverige, men det viktiga när man talar till folket är vad mottagaren uppfattar utifrån sin horisont, och idag står Sverige med Ukraina.

    Det ska formellt vara konsekvensfritt att uttrycka sina åsikter. I ett fritt samhälle behöver man aldrig riskera att få sparken från jobbet för att man uttrycker kontroversiella åsikter. Men man får vara beredd på att publiken kan välja andra förebilder, och att de har samma möjlighet att prata på sociala medier som en själv. Och om Evin Ahmad talar sanning när hon säger att hon inte bryr sig att folk uttrycker att de tycker illa om henne, så är ingen skada skedd. Du kan vara kontroversiell även om du vill vårda din kommunikationskanal, men just uttryckandet av genuin missunnsamhet mot någon som är utsatt, kan påverka din publiks bild av dig åt det negativa hållet. Vem vet, utan detta politiska utspel kanske Evin Ahmad skulle fortsätta sin resa mot en gynnsam tvåvägsdialog med sina fans på just Twitter? Nu är vi tyvärr tillbaka till envägskommunikation från tv-rutan, och ett lysande tillfälle för frihetsskeptiker att återigen skylla på medborgarna.

    Uppdatering 2022-03-06: Även public service-journalisten Elaf Ali är missnöjd med att ukrainare får busskort. Hon 4/3 skriver hon på Twitter: ”Jag vet skillnaden på invasion och inbördeskrig. Men vad är skillnaden för de utsatta medborgarna? Och vad är skillnaden för SL? Varför får de med ukrainska pass åka gratis 2022 men inte de med syriska pass 2015?” – du kan inte känna dig älskad av ett folk som inte ger dig gratis busskort, den saken är säker.

  • Miljöpartiet vill att du väljer ett utsatt område

    Miljöpartiet kraschade i miljöfrågan. Istället för ett räddat klimat fick vi energikris och skenande bränslepriser, och istället för klimatsmart el fick en tömd krisfond och oljeeldning. Så nu försöker man bli ett integrationsparti. Integrationsplanen ser ut så här: Försök att få svenskar att placera sina barn i utsatta områden. Tanken är att om man kan få bra fungerande familjer att bli sugna på dysfunktionella till sina barn, så kommer det bli bättre för alla. Den önskade konsekvensen motsvarar närmast en trickle down-effekt när det gäller språk och integration i övrigt.

    När min äldsta var liten satte jag henne på dagis i Vivalla, som är ett av polisens lista över särskilt utsatta områden. Där var hon som vidskinnad en del av en minoritet. Som jämförelse gick jag på Adolfsbergsskolan på 80-talet där den enda invandraren var ett exotiskt inslag. En konsekvens av att växa upp i Vivalla är att barnet utvecklar ett slags färgblindhet. Man ser inte längre ”svenskar” och ”invandrare” utan bara människor, vilket är ett slags rasism. Om man inte ser hudfärgen utan människan bakom, så ser man inte en markör som behövs i maktanalysen.

    Jag som vuxit upp bland vita, har inga problem med att aktivt se markörerna som behövs på den påbjudna maktanalysen. Ibland är denna känslighet oönskad, för det finns givetvis personer med mörk hy som inte har någon annan identitet än svensk, men det finns också personer bär sin hudfärg som ett vittnesmål över den rasism de blivit utsatta för. Och här kommer Miljöpartiets plan förmodligen brista: Jag har själv sett att man skapar ”färgblinda” barn genom att placera barn i utsatta områden, och de kommer ända in i vuxen ålder att missa känsligheten inför avvikande hudfärg som vissa önskar. Inte mig emot egentligen, för jag är mer sträng än känslig inför sådana maktanalyser.

    Det kanske är en uppfattning jag delar med Miljöpartiet, och då handlar det bara om att övertyga föräldrarna att deras barn kommer att få en trygg och fullgod skolgång i ett utsatt område, för att få föräldrarna att välja det framför en skola med gott rykte. Det är ett icke-problem för mig som litar på att föräldrar redan är kapabla att göra kloka val för sina barn, och endast en fråga för Miljöpartiet i ett led att förverkliga sina idéer. Vi valde dock att lämna Vivalla, men jag har inte tagit reda på vilka val miljöpartisterna gjort till sina barn, för jag litar på att de gör vad de anser vara bäst för dem.

  • Välkommen tillbaka in i värmen, First Aid Kit!

     Musiker som gör politiska ställningstaganden är ofta bättre musiker än politiker. Ofta ser det ut att handla om en blandning mellan public relations, godhetssignalering och politisk korrekthet, i den meningen att man inte precis lever efter sin politiska övertygelse, men tar ändå varje chans att prata om den. Det klassiska exemplet är Roger Waters och hans outtröttliga tjat om Donald Trump. Jag har sett Waters live flera gånger, för han är upphovsman till en svårmatchad låtskatt som bl.a. innefattar Every stranger’s eyes, Brain damage, The Fletcher memorial home och Amused to death. Nu är jag dock heligt trött på att se honom live, för den politiska besattheten får leva ut på bekostnad av konsten.

    En annan artist med starka politiska åsikter, Morrissey, har ändå lyckats hålla isär sina politiska åsikter från sin musik. Det fungerar för mig, men han skapar ändå rätt mycket irritation. Tim Jones har spytt galla över Morrissey i The Guardian för att hans politiska åsikter på ett eller annat sätt nått hans publik. Att jag tryggt kan kritisera både Waters och Morrissey har med den standardiserade maktanalysen att göra. Båda har en framgångsrik multinationell karriär i ryggen, båda är män, båda har ljus hy och båda har uppnått en ärbar ålder. 0 av 4 maktanalyspoäng. Båda är lovligt byte för den som vill leverera kritik.

    Häromdagen fick popgruppen First Aid Kit sin chans att ge sig in i politiken. Moderaternas partiledare Ulf Kristersson lade ut ett inlägg på Instagram, med musik skriven av Willi Nelson, framförd av First Aid Kit. Det handlade om låten On the road again från år 1980 som First Aid Kit gjorde cover på år 2020. Detta var First Aid Kits största ljus i offentligheten på länge, och systrarna i First Aid Kit spelade upp detta ytterligare genom ett offentligt uttalande:

    Hej Moderaterna! Fråga gärna innan ni använder vår musik i era kanaler. Vi hade sagt nej. Vi tar kraftigt avstånd från er. Vi tror på ett inkluderande samhälle, och anser att er politik bidrar till motsatsen.

    Detta fungerade utmärkt. De enda som kände sig sårade var M-väljare som ansåg att First Aid Kit påstår att de stöder exkludering, men det finns givetvis gränser i First Aid Kits inkluderande samhälle. Moderaterna gjorde det enda rätta: De bad inte om ursäkt eftersom de inte gjort något fel – First Aid Kit hade gjort sin musik tillgänglig för användning på Instagram – utan plockade bort musiken för att de respekterar popgruppens önskning. Eftersom First Aid Kit inte ringde Ulf Kristersson eller Moderaterna, utan gjorde ett offentligt uttalande som länkade till Kirsterssons inlägg, fick de massor med spelningar där, och den mediala uppmärksamhet som ett offentligt uttalande som blir viralt ger, i form av hyllningar från personer som inte heller gillar Moderaterna.

    Reaktionerna på kritik mot First Aid Kit skiljer sig givetvis från reaktionerna på kritik mot Roger Waters och Morrissey. First Aid Kit har en tillräckligt god karriär för att de ska kunna leva gott på sin musik, men kan inte mäta sig med varken Waters eller Morresey. Eller Deep Purple, Led Zeppelin, Queen, Yes, Pink Floyd, Kansas, Whitesnake och Genesis. De är inte män, de har dessvärre ljus hy, men de är åtminstone unga. 2,5 av fyra maktanalyspoäng är tillräckligt för att kritik ska kunna mötas med personliga påhopp mot kritikern, vilket stormen på sociala medier vittnade om. Jag vill berömma First Aid Kit och välkomna dem tillbaka till rampljuset, samtidigt som jag vill ge en eloge till Moderaterna, både för att de från början ville lyfta svenska artister och för att de respekterade bandets önskan. Men jag tar risken att kritisera bandet för att de utnyttjade situationen på ett sätt som kunde ha uppfattats som fult av Moderaternas väljare. Hur som, välkommen tillbaka in i värmen! Jag kommer dock hellre lyssna på Deep Purple än First Aid Kit även i framtiden.

  • Har jag fallit offer för exotifiering i norska Postens reklamfilm?

    En norsk reklamfilm för Posten visar hur en man får besök av jultomten varje jul, och hur det uppstår tycke mellan mannen och jultomten. Filmen får ett lyckligt slut för mannen och tomten får varandra, och inte ett öga är tort för tittarna. Under filmens gång skriver mannen till tomten. Adressen är Jultomten, Nordpolen. Premissen i filmen är alltså att det är den riktiga jultomten som besöker mannen varje jul, och säljbudskapet är att norska Posten kan ta över tomtens uppdrag.

    Eftersom inget annat är sagt, tänker jag att den riktiga jultomten har sin fruga, tomtemor, hemma och sköter marktjänsten, medan tomten bedrar henne med en av sina kunder. Men när jag ser hur passionerat och genuint de fattat tycke för varandra, är jag beredd att skriva ut en gammal tomtemor från ekvationen. Och jag tror att mina förutfattade meningar spelar mig ett spratt här.

    Hade filmen visat hur jultomten blev förälskad i en ung snygg tjej, skulle jag nog inte tycka att det var så vackert, för då hade jag direkt tänkt på att stackars tomtemor inte var utskriven ur historien. Jag tror att jag, precis som många andra som gillade filmen, kan ha fallit offer för exotifieringen, som jag tror att filmmakarna lagt dit avsiktligt. Det faktum att två män fattar tycke för varandra så passionerat, är så pass fint så att vi helt enkelt glömmer bort att det kan finnas en eventuell tomtemor därhemma. En ung snygg tjej, skulle åtminstone inte ha fått mig att ta ner garden lika lätt.

  • En berättelse behöver inte vara sann för att bära en agenda

    Nästan inget som står i Bibeln har hänt på riktigt. Antingen är berättelserna helt orimliga med övernaturliga inslag, självmotsägande eller på annat vis motsägande eller bara så ologiska att man förstår att det som skrivs är påhitt. Det förstör inte det litterära värdet, som är obeskrivligt högt hos Bibeln, förstörs inte av det. Texternas kvalitéer finns kvar, och den säger oss fortfarande något om hur man resonerade i forna tider. I Luk 15:11 får vi t.ex. läsa om när Jesus berättar om den förlorade sonen. Det är en berättelse vars budskap bärs fram alldeles utmärkt trots att åhöraren aldrig vaggas in i föreställningen att bröderna som berättelsen handlar om har funnits på riktigt. Detta sätt att göra en poäng har fått en renässans på Twitter, kanske eftersom det är en plattform där det är väldigt enkelt att slippa konfrontation.

    En person berättade där om hur sin partner, som arbetar på restaurang, avvisade ett antal höga SD-politiker från restaurangen med hänvisning till värdegrunden. Politikerna förstod att de inte var välkomna, och gick sin väg. När budskapet landat och reaktionerna var mottagna kom förtydligandet: Detta har aldrig hänt. Och det behövde inte ha hänt, budskapet och känslan framgick.

    Vi får också se exempel på sådant som påstås ha hänt, men som givetvis inte stämmer. En man berättade att han satt i väntrummet på en vårdcentral med sin vårdbehövande mor. Han avbröt besöket för att privatiseringen påbörjades medan de satt där i väntrummet: Tre män i kostym och attachéväskor kom in.

    I båda dessa fall berättas det om händelser som aldrig har hänt, för att berättelsen är kraftfull. Men kraft kan också komma från avsändarens identitet. Många som hyllade miljöaktivisten Greta Thunberg som skolstrejkade för klimatet, lyfte fram att hon är ett barn. Jonna Sima påpekar att om Socialdemokraternas nya partiledare blir en kvinna, skulle moderaternas Ulf Kristersson gå till val på att avsätta Sveriges första kvinnliga statsminister. Det viktiga är igen vad man är, nämligen kvinna.

    Och detta ser vi gång på gång. När Sima debatterade mot Alice Teodorescu Måwe om nästa partiledares kön i Aktuell igår, så lyfte hon att hon inte visste vad hon skulle svara när dottern frågade varför Sverige aldrig haft någon kvinna som statsminister. Jag hade sagt att jag skulle röstat på KD för dotterns skull, men Sima visste inte vad hon skulle säga. Åldern på dottern är relevant för signalvärdet. Om dottern är 30 och ställt frågan över ett glas vin, är anekdoten mindre värd än om hon är tre år gammal och fruktar ett liv i utanförskap på grund av att hon inte är man. Alltså ett barn.

  • Jonna ”Volvo” Sima

    Som en tjänst till framtidens arkeologer om hur 2020-talet egentligen var, vill jag bevara ögonblicket då Aftonbladets Jonna Sima upptäckte bilfirman Volvos logotyp. Återgivningen är ett sammandrag utan exakta citat, med källhänvisningar i länkform.

    Jonna Sima 22/4:

    – Varför har Volvo en manlighetssymbol som logotyp? Känns ju minst sagt stereotypt och omodernt.
    Volvo:
    – Det är den kemiska symbolen för järn. Vi vill signalera stål, styrka, säkerhet, kvalitet och varaktighet.
    Jonna Sima:
    – Tack för förklaringen. Men det skickar ut fel signaler!
    Mitt i allt tumult twittrar hon ut en bild på en hibiskus (apropå könssymboler) som heter Sima, medan jag raljerar över sanskrit-teknet för lycka som används av hinduerna, som också råkar användas på nazisternas flagga.
    Men när polletten äntligen trillat ner beträffande vilka signaler man skickar ut – järn – kommer nästa fråga i ett nu raderat tweet: ”Varför hör järn ihop med volvobilar?” Ridå!