Anders Hesselbom

Kyrkans Tidning rapporterar att juristen Lars Friedner ska utreda de juridiska konsekvenserna av omskärelse av pojkar. Så här beskriver han sitt uppdrag:

Som Gunnar Lundh påpekade, är detta ett dilemma som infinner sig när barnet inte längre är en individ, utan har reducerats till föräldrars ägodelar. Antingen har barnet ett egenvärde och egna rättigheter, och då finns inget dilemma, eller så går det bra att kompromissa på barns egenvärde och rättigheter, och då måste man ta ställning mellan föräldrarnas religionsfrihet och barnets intresse i denna fråga. Och förmodligen i alla andra tänkbara frågor där religion påbjuder ett förkastligt egenmäktigt förfarande.

Visst, även jag inser att barn inte kan ha samma skydd som vuxna, men om blotta tanken på att klippa förhuden av godtycklig vuxen person för att låta färga honom efter din religion, lyckas väcka betänkligheter, så har man tagit första steget mot att förstå varför även barn har rätt att slippa detta.

Det anmärkningsvärda uttalandet från Friedner har alltså egentligen inte något med omskärelse att göra längre, utan med hur vi ser på barn. Vi kunde alltså lika gärna prata om helt andra ingrepp eller gärningar som påbjuds av någon religion, och sitta och klura på var gränsen för vilka otillåtna gärningar som ska ses mellan fingrarna på, när föräldrarna är religiösa, precis som om religiösa skulle vara oförmögna att ändra sitt beteende.

Det är förbryllande att Friedner kan uttala sig som han gör, då religionsfrihet inte handlar om rätten att agera hur som helst i religionens namn.