Anders Hesselbom

Det är populärt att hävda att det är en livsåskådning att inte tro på Gud. Inte sällan är det sekulärhumanismen man tänker på när man kallar ateism för en t.ex. en lära, men det finns lika många föreställningar om ateism som det finns fördomsfulla teister.

Det är lätt att hitta problem med denna sammanblandning, och även om jag själv identifierar mig som sekulärhumanist, så är det inget annat än frånvaron av gudstro som kvalificerar mig som ateist. Om man bara tittar på vad ordet betyder, så är ordet helt onödigt. Att inte tro på Gud är något av det självklaraste som finns för många människor, precis som andra inte ligger vakna om nätterna och grubblar över älvors potentiella existens. Och ur det perspektivet är det frestande att tillskriva andra värderingar och betydelser till ordet ateist. Vissa menar att det är ett vetenskapligt ställningstagande i stil med gudsförnekande, andra menar att det är ett moraliskt ställningstagande i stil med att man inte sympatiserar med Gud. Om man jämställer ateism med antiteism, borde man fundera över varför någon besvärar sig med att kalla sig för antiteist, när ordet ateist duger lika bra.

Men i ljuset av att det finns många som tror på Gud, finns det fullgod legitimitet att använda ett ord för att inte tro på Gud. Det är inte speciellt problematiskt att någon menar att ateism med nödvändighet är en specifik lära, eftersom det är väldigt lätt att svara. ”Jag är inte anhängare av någon lära, jag råkar bara inte tro på Gud.” Problematiskt blir det först när man inte respekterar sina medmänniskor, och envisas med att hålla fast vid sina definitioner av andra människors påstådda åskådningar. Jag kan tänka på att någon i samtal berättar att han är kristen, vilket i samtalspartnerns öron låter som att han är kreationist, eftersom samtalspartnern tillskriver kreationismen till kristendomen. Detta är inte något större problem, om samtalspartnern kan acceptera ett nej – det går att vara kristen utan att vara kreationist, och vi har olika ord att tillgå för att kunna separera ateismen från en lära, eller kreationismen från en annan.

Men man kan i princip säga att det omvända gäller. Nästan alla sekulärhumanister är ateister och nästan alla kreationister är gudstroende. Därmed inte sagt att alla kristna är kreationister eller att alla ateister är sekulärhumanister. Men bara för att många ateister anser att sekulärhumanismen är given och många kristna anser att skapelsetron är given, kan man inte alltid generalisera. Jag träffar ofta kreationister som legitimerar sin skapelsetro med frasen ”jag är kristen”, vilket måste kunna göras utan att det ska tolkas som ett uttalande om ”alla kristna”.