Anders Hesselbom

Kulturell appropriering

2017-08-03

Det måste vara ett enormt privilegium att vara en av de som har tid att polisa andras åsikter och harmlösa nöjen. Man måste rösta vänster, man får inte skratta tuttskämt och man får definitivt inte praktisera någon annans kultur. Det kallas för kulturell appropriering, vilket betyder att man berövar någon sin kultur. När just kulturell appropriering kommer på tal, så kan aldrig den som anklagar någon för detta brott redogöra för vari problemet skulle bestå, utan man förväntas söka reda på informationen och läsa på för att göra den som klagar nöjd.

Den som kräver konstant medhåll ska naturligtvis inte hänga på Twitter eller slösurfa på okända jaktmarker, eftersom sådant som andra publicerar beror på deras tycke och smak, utan att alltid rätta sig efter besökarens. Det är som att fira att man fått ner en sexistisk reklamskylt från en reklampelare i Kumla genom att åka till Amsterdam. Kan man inte kontrollera sina egna känslor, så får man faktiskt hålla sig där man kan kontrollera andras beteende. Det har gått så långt så att man anser att vissa idéer behöver särskilt skydd, och ironiskt nog är det de extraordinärt dåliga idéerna som behöver extra ordinärt skydd, vilka ofta är religiösa. Dåliga idéer som inte är heliga, tenderar vi att avfärda.

Att man gnäller på andra betyder inte att man har en överlägsen moral. Båda parter tycker säkert att den andres åsikter är fruktansvärda, men vissa personer värderar sina egna rättigheter högre än andras, medan andra gillar mångfalden och trivs rentav i vetskapen att andra är lika fria som en själv, trots att det innebär att man exponeras för en mångfald. Vad sägs t.ex. om KDU:aren som tycker att Pride-veckan är pervers, trots att hans närvaro där är ytterst frivillig? Han uttalar sig om andras beteende, trots att det inte har något med honom att göra – det är lite samma sak som att gnälla på någon som skrattar åt tuttskämt.

Kategorier: Moralism, Politiskt korrekt