För mig är det ett mysterium att X-profilen Urban Glidefjäll inte har fler än ett par tusen följare (se det som ett tips). Om jag ska vara ärlig, så vet jag inte var kontot riktar sin udd. I början trodde jag att Glidefjäll var en obstinat sosse, och han lyckades provocera mig genom att alltid välja en infallsvinkel som en infantil och hjärntvättad socialdemokrat skulle välja. Och när jag följer Glidefjäll idag, så ser jag att den effekt han en gång hade på mig, är precis den effekt han har på många högerkonton på X idag. Trots sina få följare, skapar han engagemang. I skrivande stund är dessa inlägg hans senaste:
Hur kan det vara lagligt att anse att Islam inte har en plats i Sverige? (Jag tänker inte påpeka det för varje inlägg, men vad skulle en infantil och hjärntvättad socialdemokrat säga?)
100% (den nya tv-kanalen med högerperspektiv) är skit, för i en välfungerande demokrati är det public service som levererar konsekvensneutral nyhetsförmedling och anständig folkbildning.
Angående barn som fryser skriver Glidefjäll att ”Barnen från Frostmofjället” en komedi enligt SD-regeringen.
Och så vidare, och så vidare. Briljant! Glidefjäll (som använder bilder på Marcello Mastroianni i sin profil) har prominenta vänner inom vänstern som har retweetat honom eller interagerat med honom, vilket fick mig att tvivla på åt vilket håll udden i hans inlägg egentligen är riktad. När han var en ny bekantskap, var jag helt säker på att jag var den han riktade udden mot, men hans förmåga att inte bara förarga högern, utan dra med sig vänstern, har fått mig att tvivla.
Kan det vara så att Glidefjäll parodierar vänstern, och att den stora framgången inte är att han retar gallfeber på vissa högermän, utan att han får medhåll från vissa (ganska prominenta) vänsterprofiler? Jag, i min jämförelsevis blygsamma räckvidd, tror inte att jag förstör något genom att prata öppet om min syn på Urban Glidefjäll, för även om han har få följare, så når han betydligt fler läsare än vad jag ens kan drömma om (vilket syns på interaktionerna). Och jag vill avsluta med uppmaningen att följa honom: https://x.com/glidefjall
Det brittiska socialdemokratiska partiet, Labour, är en trafikolycka i slow motion. Detta diagram visar hur många som gillar deras partiledare (och således landets premiärminister) i lite ljusare rosaaktig färg, och hur många som ogillar densamma i lite mörkare lilaaktig färg.
Bilden säger oss att omkring 60-70% av väljarna ogillade deras partiledare (då Rishi Sunak) mellan augusti 2023 och juli 2024. I juli 2024 (linjen) lyckades man lösa problemet genom att ersätta Sunak med Keir Starmer, vilket direkt resulterade i att partiledaren gillades av 61% och ogillades av blott 33%. Denna succé lyckades vara i över en månad innan väljarnas omdöme återgick till det normala.
Under det senaste halvåret har förtroendet för Starmer rasat kraftigt, men under de senaste två månaderna har de väljare som gillar honom faktiskt minskat en aning, även om den trenden nu avtagit.
I Storbritannien har den största pedofilskandalen i västvärlden någonsin utspelat sig under 1990-talet fram till 2010-talet. 18 män från ”Halifax child sex abuse ring” fick fängelsestraff på totalt 175 år, men samhället vågade aldrig riktigt kalla en spade för en spade i detta fall, och Labour fick (till stor del med rätta) bära hundhuvudet för detta. Premiärminister Sunak tog upp problemet med att vara politiskt korrekt, alltså att påstå att man har vissa åsikter som man egentligen inte står för, för att det är gynnsamt för karriären. Då gärningsmännen primärt röstade Labour, försökte ersättaren Starmer rädda situationen genom att hävda att den politiska motståndaren, Conservatives, drog politiska poäng från tragedin. Därmed lyckades även Starmer förlora sitt anseende, och det är här vi står idag.
Labour har fått betala med att tappa 1/3 av sin väljarkår på ett år och brexit-partiet Reform UK är nu med mycket god marginal det största partiet i landet. Brittisk media har nästan blivit tvungna att rapportera väljarnas syn på saken, men i Sverige är nyhetsbevakningen fortfarande väldigt selektiv. Är du som får din information från svensk public service medveten om tillståndet i Storbritannien?
En svensk minister har uttryckt den impopulära åsikten att föräldrar ska ta ansvar för sina barn. Det visade sig att ministern själv har en nära anhörig som potentiellt hyser otillåtna åsikter, och när ministern fick kännedom om detta tog han tag i situationen och sökte den hjälp som behövdes. Gemene man uppfattade detta som hyckleri, men jag anser att det är precis vad ordet ”ansvar” betyder. Gemene man anser sig ha felfria barn, och kopplar deras perfektion till sitt eget ansvar, och uppfattade ministerns (enligt rådande normer) icke felfria barn vara ett bevis för hyckleri. För hur kan man påstå att någon tar ansvar för sina barn, när han var tvungen att gripa in för ett barn som hamnat snett?
Ordet ”hycklare” betyder inte att man är felfri, men Sverige är ett land där envar betraktar sig själv som felfri. Alla har barn som aldrig gjort något misstag och alla har barn som aldrig har hamnat i fel sällskap. Skulle man råka ha ett barn som trampat snett, så är det statens fel, inte förälderns. Skulle man råka ha ett barn som inte kan simma, så är det statens fel, inte förälderns. Skulle man råka skaffa fler barn än man kan försörja, så är det statens fel, inte förälderns. Tanken att inte staten vet bäst, är främmande.
Om någon som anser att föräldrar ska sörja för sina barns förmåga att simma, skulle visa sig ha ett barn som inte kan simma, är denne förälder en hycklare även om han agerar på situationen genom att lära sitt barn att simma. Eller som i ministerns fall, om någon som anser att föräldrar ska sörja för att sina barns åsikter är acceptabla (oavsett om de bor med barnet eller ej) skulle visa sig ha ett barn som hamnat snett, är denne förälder en hycklare även om han agerar på situationen genom att ta den hjälp som situationen kräver.
Jag personligen anser att man som förälder har ansvar för sina barn. Om inte barnet borstar tänderna, är det inte bara statens fel. Om mitt barn skulle smita från tandborstningen, så räcker inte det för att jag ska identifiera mig som hycklare – särskilt inte om jag agerar på informationen som jag nås av (att mitt barn inte borstar tänderna). Därför har jag väldigt svårt att förstå varför gemene svensk anser att det är hyckleri att anse att man ska ta ansvar för sina barn, när man själv inte har perfekta barn.
Min åsikt är den motsatta, och därför vill jag stötta ministern. Jag har aldrig trott att mitt föräldraskap är perfekt, jag har aldrig förväntat mig att mina barn skulle vara övermänniskor, men jag var ändå beredd att anse att jag har ett visst ansvar för dem. Deras karaktär är till största delen genetisk, men jag viIl ändå givetvis peka i rätt riktning efter bästa förmåga. Enligt dagens samhällsklimat gör det mig till en hycklare, men det rustar mig med en viss förståelse för ministern i fråga. Det mest svenska ministern hade kunnat göra, är att gråtande hävda att sin anhörig spenderat hela sitt liv med att bekämpa otillåtna åsikter. Det hade imponerat på gemene man. Det hade uppfattats som ansvarstagande. Men den strategin leder alltid till en återvändsgränd, och fungerar bara tack vare medias väldigt korta minne (lex Hajen, lex Kaplan, och så vidare).
Följer man gemene svensks logik är människan i grunden inkapabel att ta hand om sina barn. Det ska helst vara obligatorisk förskola från tre års ålder och staten ska helst tillhandahålla ett tryggt Internet under uppväxten. Vem som helst som insinuerar att man bör sällskapa sitt barn på Internet eller lära sitt barn saker, antas hota välfärdssamhället. Och när jag läser den totalitära ideologins försvarare, har jag svårt att skaka av mig känslan att de företräds av idioter. Personer som inte har en aning om hur verkligheten fungerar, eller hur den ens kan fungera i länder där inte Magdalena Andersson är statsministerkandidat, lägger ut texten tidningar som kapitulerat från allt som kan klassificeras civiliserat. Personer som Isobel Hadley-Kamptz, som senast igår utmålade ministern som hycklare i en DN-ledare. Personer som slänger sig med ord de inte har en aning om vad de betyder. Personer som förmodligen är betydligt sämre människor än de medborgare de försöker karaktärsmörda för sitt dagliga bröd. Men frågar vi henne själv så kommer hon att klara sig, för antingen är hennes barn felfria, eller så är det statens fel om så inte är fallet – i min bok är det hon som hycklar.
En minister har vid ett antal tillfällen pratat om föräldraansvar när ungdomsbrottslighet har diskuterats. EXPO har spionerat på ministerns 15-årige plastson, och har avslöjat att denne har hängt på två chattar för nazister, och att han rent av kan ha postat memes där. Vi har alltså en minister som är nära anhörig en 15-åring som kan vara (eller kan ha varit nazist) och som rent formellt alltså har ett konto i två nazistiska chattar. Hur kan en minister både anse att föräldrar har ett ansvar när barn begår brott, och samtidigt ha en nära minderårig anhörig som han träffar nästan varannan helg, som är nazist?
Åsiktsgranskning av makten är viktigt, och makten är inte bara tjänstgörande ministrar. Riksdagen har makt, journalister har makt och kändisar har makt. Dessa kommer att jagas för åsikter som avviker från åsiktsgranskaren och de ska jagas för åsikter som vi fört i bevis är negativa. Maoism, kommunism, islamism, nazism, antisemitism, apartheid eller fascism (plus övriga icke nämnda förkastliga åsikter) ska aldrig accepteras hos personer med inflytande över allmänheten. Har du en minister, en popstjärna, en public service-programledare, en riksdagsledamot, eller vad det nu kan vara, som har tagit ställning för Palestina, tagit ställning för Ryssland, ifrågasatt marknadsliberalismen eller suttit på E4 för markägare inte gör våtmark av sin egendom, ska du hängas högt. Då har du inget att göra i maktposition i ett civiliserat välfärdssamhälle. (Palestinarörelsen har kopplingar till både Hamas, nazismen och islamismen, Palestina accepterar inte homosexualitet och håller inte allmänna val.)
Har du som minister en nära anhörig som är, var eller kan ha varit nazist, är det inte heller självklart att du blir förlåten, ens om du agerar när du nås av informationen – speciellt inte om du anser att föräldrar har ett visst ansvar över sina barn – en tanke som snart är lika kontroversiell som maoismen, kommunismen eller nazismen.
I Sverige är det främst islamismen och nazismen som granskas. Doku (som granskar islamismen) finansieras av civilsamhället och Expo (som granskar nazismen) finansieras via skatten, så det är främst dessa åsiktsöverträdelser som kommer att hittas. Men frågan är vad man ska göra när man hittar något? Att man ska avsättas för sina åsikter är helt okontroversiellt, men ska du avsättas om en telning har hamnat snett? När jag studerar debatten så verkar det som att personer som lutar åt vänster tenderar att säga ja, medan personer som lutar åt höger tenderar att vilja titta på hur situationen hanteras.
Och hur långt sträcker sig detta. Ska man titta på partnerns åsikter? Föräldrarnas? Barnens partner? Kusiner? Givet att plastbarn är ett solklart ja, så är det inte självklart att man ska kunna ha ett jobb som utgör en maktposition om svärdottern är kommunist. Socialdemokraterna har åtminstone en hedervärd position, och det är att aldrig släppa in Vänsterpartiet i en regering (vilket de inte heller har gjort). Men givet det vi nu har diskuterat, vad är man för slags person om man röstar på Sociamdemokraterna? Deras partiledare har haft en illegal flykting som städerska från ett skumraskföretag (utan kollektivavtal) i sitt hem, deras justitieminister är gift med en person dömd för dataintrång, en kommunpolitiker sköt ihjäl sin fru medan hon sov, för att inte tala om oräkneliga rattfyllerister och våldtäktsmän. Till detta blev riksdagsledamoten Erik Brandt så imponerad av Mein Kampf att han nominerade Adolf Hitler till Nobels fredspris och man var inte särskilt glad i att utesluta islamister med koppling till allt från Grå Vargarna till Hamas. Så vad är man för slags person om man röstar på detta parti?
Jag tror inte att dåliga värderingar är vad svensken uppfattar som ett problem, jag tror att allt handlar om hantering när dåliga värderingar uppdagas att göra. Moderaterna är naiva. De erkänner och agerar, vilket gemene man verkligen inte tar lätt på. Socialdemokraterna tar ansvar. De förnekar och skjuter budbäraren, vilket skapar ett rosa skimmer av ”koll på läget” och personlig styrka. Det lämnar allmogen helt förstummad av beundran, vilket syns i opinionsmätningen.
Fram till det andra världskriget har Sverige i princip konstant styrts av högern, och därefter har Sverige i princip konstant styrts av vänstern. Historiken av borgerligt styre gav vänstern ett användbart narrativ av att bedriva en kamp underifrån, och i det läget är satir väldigt tjänligt. Sedan dess har Socialdemokraterna blivit ett gigantiskt miljardimperium som äger tidningar för att kontrollera samhällsnarrativet och som driver lotteriföretag för att dryga ut inkomsterna. Socialdemokraterna drar in mer än dubbelt så mycket pengar årligen, som alla andra partier tillsammans. Oavsett vem som vinner ett riksdagsval, har Socialdemokraterna tjänstemän utplacerade på alla viktiga samhällspositioner. Statliga direktörer, generaldirektörer, och skattefinansierade organisationer, styrs av socialdemokrater. Detta har gjort satir problematiskt. Försöker man kritisera samhället genom att ”sparka uppåt”, med udden riktad högerut, kommer läsaren konstatera att ”det är ju Socialdemokraterna som ansvarar för att situationen ser ut som den gör”. Satir fungerar inte längre, och den vänstersatir som finns kvar, lever likt Max Gustafson på överdrivna halmgubbar, som förstärker sköra halmstrån till falska verklighetsbeskrivningar.
Under senare tid har högern, som under åttio års tid successivt flyttats längre och längre bort från makt och inflytande, lärt sig satirens ädla konst. Därmed anses demokratin vara hotad och skattebetalarna ska nu finansiera Striden Mot Satiren. Inte minst varnade Myndigheten för civilt försvar för satir (2022). Godkänd humor parodierar inte längre makten. För att välkomnas in i finrummet får man antingen parodiera Melodifestivalen eller Let’s dance, eller så får man rikta udden mot väljare som röstar på fel part.
Häromdagen delade polisen Mustafa Panshiri ett satiriskt inlägg som drev med Sveriges Radio. Inlägget påstod att terroristen Osama Krayem skulle sommarprata i P1, och att programchef Bibi Rödöö sagt att ”det viktiga är att han inte är Sverigedemokrat”. Jag tror de flesta drog lite på mungiporna, eftersom inlägget parodierade Sveriges Radio ganska träffsäkert, då de har enorma problem med terrorromantik på bolaget. Journalister som porträtterat islamister de haft en relation med, åtskilliga hyllningar av gangsterrappare och varningar om att Kristdemokraterna vill skjuta ihjäl muslimer.
Hur som helst kände sig Eva Sahlin, pressansvarig på Sommar i P1, tvungen att påpeka att det inte stämmer att Krayem ska sommarprata, och att uppgiften därför inte ska spridas. Det var alltså inte tillräckligt uppenbart att inlägget var just satir. Varför inte? Var det lite för nära verkligheten? Eller driver Eva Sahlin med oss?
Max Gustafsons teckningar behöver då rakt inte samma förtydligande.
Bilden som kritiserar gårdsförsäljning av alkohol visar hur sprittillverkaren The Absolut Company AB slangar ut starksprit på löpande band till berusade konsumenter. Vem vill vara den som säger ”Nej Max, det är inte vad förslaget om gårdsförsäljning säger”?
Bilden som kritiserar nedskärningar i vården och visar att väljaren är mer upprörd över skattehöjningar. I skrivande stund har Region Stockholm styrts av Socialdemokrater i tre år, och de har redan lyckats stänga åtta vårdinrättningar, höjt skatten och kört regionens ekonomi i botten. ”Nej Max, vården finansieras inte av skattetryck, den finansieras av skatteintäkter, och dessa måste prioriteras korrekt.”
Och apropå sjukvården i Stockholm är Max Gustafson givetvis irriterad på att Moderaterna utökade den. Bygget av Nya Karolinska illustreras med en politiker som kastar pengar i sjön. ”Max, sjukvård är en del av regionens kärnverksamhet, och Nya Karolinska kostade mindre per kvadratmeter och vårdplats än Malmös nya sjukhus, som vänsterstyret där byggde.”
Bilden som kritiserar att privata företag får använda tågrälsen visar hur järnvägstrafiken inte längre fungerar på grund av de privata bolagens närvaro. ”Nej Max, det är fortfarande den statliga myndigheten Trafikverket som orkestrerar underhållning och utbyggnad av järnvägen.” Jag förväntas tro att tåget från Hallsberg skulle komma i bättre tid om en skogsbrukare i Norrbotten fraktat sitt trä med lastbil i stället.
Och så vidare, och så vidare. Givetvis talar Gustafson till de som lever kvar i narrativet att makten och pengarna tillhör högern, men hur det än ligger till med den saken, tror jag till och med att präktighetsminister Eva Sahlin skulle dra sig för att kontakta honom och berätta att hans påståenden är falska.
Grovt räknat var män och kvinnor likadana någonstans mellan 2021 och 2024. Män var kvinnor om de identifierade sig som sådana. Och eftersom inte ens kvinnor var kvinnor, utan på sin höjd ”äggproducerande personer” så var det ganska oproblematiskt. Vi var nog ganska många som sa att det är just kvinnor som avgör om biologiska män ska få tävla mot dem i idrott, för det är bara kvinnor som berörs. Och de flesta tyckte att det var helt oproblematiskt, för inkludering är viktigare än seger. De som inte håller med, kan placeras högre i maktanalysen, vilket gör deras åsikter mindre värda.
Men vi har två viktiga könsskillnader som bubblat upp i undersökningar.
Kvinnor ogillar mångfald.54% av Sveriges kvinnor tenderar att anse att det är ganska eller mycket viktigt att partnern delar hennes politiska uppfattning. För män är motsvarande siffra 37%, och det är förmodligen de 37% som du ändå skulle ha avfärdat som oönskade präktighetsministrar.
Kvinnor ogillar demokrati. ”Kvinnor är mer benägna att acceptera inskränkningar av yttrandefriheten, för att motverka rasism. Och enligt en SOM-undersökning från 2024 vill kvinnor i mycket högre grad förbjuda bränning av heliga skrifter än män: 62 procent kvinnor är för ett förbud och enbart 32 procent män.”
Detta handlar såklart inte om ondska, utan om en önskan om gemenskap. En välmenande gissning från min sida, är att många kvinnor helt enkelt inte tänker på att människor är olika, och söker sin frihet på olika sätt. Jag tror att pusslet som har lagts i huvudet ger följande rationalisering:
1. Jag är god. 2. Jag tycker X. 3. Alltså tycker goda människor X.
Men det är denna drivkraft som får i övrigt anständiga människor att kalla sina bröder eller systrar för nazist, och det är denna drivkraft som får i övrigt anständiga människor att bli nazister. Så nog finns det könsskillnader allt! Jag delar inte denna uppfattning om kvinnor. Tvärt om, kvinnor är något av det bästa jag vet – jag förhåller mig till den information som tillgängliggörs för mig. Men jag vet att den som accepterar vaccins effektivitet måste klassas som antivaxxers om de kritiserar politiken bakom vaccinationsprogrammet. Så jag vet att jag betalar ett pris för att ha noterat dessa nya undersökningar, trots att jag inte delar slutsatserna som man (mer eller mindre rimligtvis) kan dra från dem.
Den som läser media i Sverige kan få intrycket att det är något fel på personer som inte röstar vänster. Särskilt tydligt blir det när man följer amerikansk politik från Sverige. Demokraterna är bra, Republikanerna är dåliga, och medborgarna är korkade som röstar fel. Det finns ingen analys. Kan man inte tänka sig att det finns något dåligt att slösa bort gemensamma medel på strunt, funderar man inte på om det kan finnas något annat motiv än att Demokraterna är onda. Artiklarna visar aldrig något annat narrativ än att det är synd om dem som inte längre har kvar sin offentliga anställning. Inga andra perspektiv kommer fram. Udden riktas alltid högerut, positiv rapportering riktas alltid åt vänster. Ofta lying by omitting (laptop-affären) men det är inte heller ovanligt att media inte bryr sig om att det är uppenbart att de ljuger. Joe Biden är mer klar i huvudet än någonsin och Kamala Harris är intelligent och välartikulerad!
Efter att ha sett affärsmannen och tillika Republikanen Steve Bannon heila under ett tal för ett par dagar sedan (själv säger han att han vinkade) har jag funderat på om den amerikanska högern har faktiskt har hoppat på detta krig, och har börjat skjuta tillbaka. Politiker som Donald Trump har lämnat Demokraterna. En av Barack Obamas viktigaste finansiärer, Elon Musk, stöttar numera Republikanerna. Har de inte läst i tidningen hur farliga och ondskefulla Republikanerna är? Kanske har de gjort det, men kanske har det inte haft den effekt som avsändarna hade hoppats.
Det är inte självklart att det fokus som Trump och Musk har, är rikets bästa. Visst behövs det göras nedskärningar på det offentliga i USA, men sättet nedskärningarna görs på kan vara ett medvetet val för att skada en identifierad fiende. Man anser att fienden är woke-rörelsen, och angriper särskilt hårt dem man anser tillhöra woke-rörelsen. Offentliga institutioner slutar prenumerera på bl.a. The New York Times och Bloomberg News Feed. Nybildade Department of Government Efficiency (DOGE) har strypt alla offentligt finansierade DEI-program (Diversity, Equity, and Inclusion). Och så heilas det.
För kanske är det så enkelt att den amerikanska högern inte längre söker vänsterns förståelse eller acceptans? Kanske de numera deltar i det kulturkrig de tidigare varit en slagpåse i? I så fall är både den aggressiva takten i nedskärningar och heilandet något som görs för att de vet att vänstern blir arg. Heilandet är extra känsligt för vänstern. Många som har svårt att kalla ett politiskt förslag för bra om det har lagts av en Sverigedemokrat, har tillsammans med AfS tagit ställning för den palestinska sidan i Israel-Palestina-konflikten, där det heilas för att visa sitt stöd för nazismen. AfS landade där för att de hatar judar, vänstern landade där efter en förvirrad maktanalys. Men vänstern, både i USA och Sverige, har landat där det heilas. Oförmögna att göra självkritiska politiska analyser, har de dragit på sig ytterligare en öm punkt för deras opposition att trampa på.
En opposition som dessutom har tröttnat på dem. Spaltmeter av tidningsartiklar, timme efter timme av radio och tv, har fördömt högern utan att försöka förstå dem. Detta har inte bara knuffat bort Trump och Musk från vänstern, det har knuffat bort väldigt många väljare från vänstern. Och med en valseger i ryggen (som även den beskrevs med krigsrubriker) vill man ge igen.
Nyligen publicerades en undersökning som visar hur stor andel i olika grupper som anser att det är viktigt att partnern har samma åsikter som en själv. Detta är mycket viktigare för personer som röstar vänster än för personer som röstar höger (och av någon anledning är det väldigt mycket viktigare för kvinnor än för män). Det som mättes var helt enkelt tolerans för åsiktsmångfald. Kanske kan den politiska slagsida vi ser i media, komma från att vänstern helt enkelt ser högern som mindre goda? Kanske kan det ha lett till att högern inte längre bryr sig, inte längre söker acceptans, utan helt enkelt har börjat slå tillbaka? Jag kan såklart ha fel, men om jag har rätt, blir heilandet helt plötsligt mer logiskt.
Det ser inte bättre ut än att Sveriges intellektuella är kidnappade av etablissemanget. Vi har sett SVT:s besvikelse över att inte DEM vann, och vi har stått ut med att höra Lennart Ekdal sälja ut det lilla förnuftskapital han hade kvar mot ytterligare några minuters exponering i tv-rutan på TV4. Hur hamnade vi här?
Inför valet var media fullt upptagna med att rapportera om sådant som kunde vinkas till REP:s nackdel och DEM:s fördel. Det var inte särskilt svårt, för det finns mycket negativt att säga om presidentkandidat Donald Trump, och särskilt intellektuellt motiverade har inte svenska journalister varit på länge, så de älskade utmaningen i fråga.
Givetvis finns det andra röster. Människor som kanske kan se fördelen med ett liberalkonservativt samhälle. Människor som kan se att det finns nyanser hos båda presidentkandidaterna. Kanske att inte all koskit som Kamala Harris rör vid förvandlas till guld, kanske inte alla lösningsförslag är ”ett hot mot demokratin” för att de kommer från Donald Trump? Försvaret mot dessa vassa kanter riktade mot filterbubblan man byggt sin verklighetsuppfattning kring, går ut på att klä av kritikern snarare än att bemöta kritiken. Kanske är han inte skattefinansierad? Swish-hora! Kanske jobbar han inte för den svenska staten eller Bonniers? Alternativjournalist!
Amerikanska väljare läser inte svensk mainstream-media – de röstade utifrån sina önskemål, sin kunskap och sina förutsättningar. I USA värderas frihet betydligt högre än det gör i Sverige. Där värderas således kapitalism betydligt högre än det gör i Sverige. Donald Trumps negativa egenskaper är såklart ett problem även där, men den som inte betraktar världen genom svensk media ser så mycket mer, vet så mycket mer, kan så mycket mer. Både om potentiella fördelar med Trumps liberalkonservatism och Kamala Harris marxism. Så hur hanterar etablissemanget eller dess anhängare att amerikaner uppenbarligen föredrar Trump som president framför Harris?
Rätt svar på den frågan flyter omkring någonstans mellan att REP är ett sundare parti än DEM, och att Harris bedyrade brillans endast kan mäta med den superbra och utsökta mentala hälsa man tillskrev Joe Biden. Det är inte riktigt något som etablissemangsmedia har råd att förhålla sig till, med tanke på vilken korg de lagt sina ägg i va? Visst var det en och annan som valde denna kulle att dö på: Haninges vice gruppledare, socialdemokraten Carl Melin bedyrar att alla visste att Donald Trump skulle vinna. Tack vare miraklet med sociala medier (och hans eget tweetande om att allt lutar åt att Kamala Harris tar hem valet) är inte detta särskilt vattentätt.
Och att ifrågasätta svenska journalisters kompetens går ju definitivt inte att göra – det är som bekant kartan som definierar terrängen. Motvilligt tvingas de in i det tredje alternativet: Då svensk media är ofelbar och vad ”alla visste” kan falsifieras, kanske det tredje alternativet, att amerikanerna har röstat fel, kan duga som sanning!
Alla som bor i Amerika är dumma i huvudet! De tycker fel, de tänker fel, de röstar fel! Åsikterna kommer ofta levererade från hård- och/eller mjukvara designad i USA (Google, Microsoft, Apple, Amazon), av förmodade idioter som inte kan ta på sig byxorna på egen hand. Blotta tanken på att man själv inte har en korrekt (eller komplett) bild av situationen är alldeles för farlig för att underhålla – alldeles för mycket har hängts upp på att man själv, en cellar dweller som inte känner mer än åtta amerikaner (varav alla är från det egna lägret) vet mer än den samlade väljarbasen i USA. Ursäkta, nej, din analytiska förmåga får inte cred av att du köpt en caffelatte i en skitig gränd i gamla stan, du har förmodligen bara fel.
Moderaterna har i veckan gjort ett trevande försök att försvåra erhållande av svenskt medlemskap för internationella terrorister genom att föreslå att man inte får något medlemskap om man stöttar någon terrororganisation. Miljöpartiets Annika Hirvonen gör en ganska rimlig poäng i gårdagens Aktuellt, i sitt stöttande av terrorism, genom att säga att den svenska grundlagen (som syftar till att skydda medborgarna från makten) ska gälla globalt, inte bara för svenskar – att stötta Hizbollah ska vara lika tillåtet för den som flyr från Hizbollah som det är för den som lever som medborgare i det liberala och demokratiska Sverige. Eller flyr till svensk välfärd. Potato potato.
Under Socialdemokratiskt styre var vandel (levnadssätt och uppförandeförmåga) en viktig fråga. Vänstern såg bristande vandel som ett problem, och därför vandelprövades människor för medborgarskap. Men idag har något hänt. Det har varit ett jäkla liv om att terroristsympatisörer ska ha svenskt medborgarskap, med hänvisning till just grundlagen som skyddar svenska medborgares fria åsiktsbildning. Men när man ens nämner att denna grundlag även ska skydda svenskar, blir ljudet i skällan ett helt annat.
Den enda rimliga hållningen måste ju vara att vi ska ta in och försörja de som kan tänka sig att skriva under på det marknadsliberala, demokratiska och sekulära kontrakt som gett oss själva det välstånd som inkommande utifrån faktiskt söker. Samtidigt som man avfärdar den som tar med sig den socialism, teokratism, islamism eller terrorism som han påstås fly ifrån.
Svensk grundlag ska innefatta svenskar. Svensk välfärd ska vara tillgänglig för den som vill delta i samhället. Vår välfärd, rätt eller fel, kommer från det vi kan beskatta marknaden, så för oss är marknadsliberalism viktigt. Marknaden söker tankefrihet, demokrati och yttrandefrihet, vilket innebär att det är viktigt för oss att skydda medborgarna från en potentiellt korrumperad regering. Det svenska välfärdssamhället har inte raggat upp någon annan finansiär än marknaden, så även om vi kanske önskar oss något bättre, är det där vi står idag. Därför bör vi vara försiktiga detta utmanas, innan vi har något bättre att komma med.
Och där ligger bollen hos er som vill ersätta marknadsliberalismen med totalitär socialism.
År 2022 gav Fri tanke ut Sakine Madons bok ”Inget är heligt”. Jag missade den när den kom ut, men nu finns den att köpa för en billig peng som e-bok. Sakine Madon själv skrev på X om en incident som började med att Moderna museets överintendent Gitte Ørskou skrev att de inte är intresserade av att ställa ut Lars Vilks rondellhund föreställande profeten Muhammed. Diskussionen hade kommit igång i och med Lars Vilks tragiska bortgång, och texten publicerades av Dagens Nyheter tio dagar efter vi fått beskedet. Om verket i fråga skriver Ørskou:
Att kränka är inte ett starkt konstnärligt verktyg om det inte kontextualiseras. En provokation utan fler dimensioner reducerar konsten till blott provokationen i sig själv. Teckningen har haft stor betydelse men gör det verket till stor konst?
När man tittar på vad Moderna museet har ställt ut genom åren, så är de definitivt inte rädda att kränka någon. Man har t.ex. haft en tårt-happening med Makode Linde, som många minns med förskräckelse.
I Sverige blir det alltid lite känsligt när konst eller satir riktar udden mot Islam. SVT hade ett humorinslag på Instagram som riktade udden mot islamistiska terrorister, men eftersom de fredliga och moderata muslimerna hamnade i upprorsstämning, så valde man att ta bort inslaget. Även om man inte är rädd för terrorismen som påföljd.
Och vem hör inte av sig till Gitte Ørskou om inte SVT:s vd Hanna Stjärne.
Gitte, Vilken fantastisk text du har skrivit om Vilks. Klarsynt. Tydlig. Och Resonerande. All respekt. Hanna (snart måste vi ju ses igen!)
När yttrandefriheten blir global och allmänt tillgänglig, måste vi välja mellan att förbjuda oönskade åsikter eller lära oss att acceptera att fler åsikter finns. Det första alternativet är långt mer förföriskt än att låta en massa marknadsliberaler och yttrandefrihetsfundamentalister tala fritt. Problemet med att lägga frågan om godkända åsikter i politikers händer, vilket redan skett i Storbritannien, är att man kan få ett bakslag vid ett maktskifte. Fördelen med att genomgå det stålbad som en ökad acceptans avvikande åsikter utgör, är att det som kommer ut på andra sidan är bättre, den smärtsamma resan till trots. Sveriges Television har grott in i sina åsikter, som ur många aspekter har goda intentioner, då de syftar till att skydda människor som de inte ser som mentalt vuxna eller kapabla att ta ansvar för sig själva. Men det eftersom det finns ett alternativ som är minst lika vettigt, kan jag inte ställa upp på att just deras åsikter skulle vara de objektiva åsikterna.
Den finansiella vänstern har ingen konkurrens i riksdagen. Centerpartiet har anklagats för att vara extrema ur ett finansiellt perspektiv, för de vill ha marginellt lägre skatter och de minskade anslagen till Arbetsförmedlingen. Men ur alla objektiva mått mätt, är Centerpartiet ett antidemokratiskt och ultrasocialistiskt parti. De råkar bara vara lite bättre än vissa andra, vilket inte säger någonting om någonting, på grund av hur det svenska politiska landskapet ser ut. Centerpartiet är helt överens med övriga riksdagspartier att den som arbetar ihop pengar inte är kapabel att förvalta dessa pengar, och därför inte ska ha förvaltningsrätt på sina pengar. Lönen ska vara fickpengar, resten ska avlöna byråkrater som fattar beslut om hur medborgarnas intjänade pengar bäst spenderas!
Skiljelinjen mellan vänster och höger verkar mest handla om intention. Moderaterna tyckte att vi skulle öppna våra hjärtan, Socialdemokraterna tyckte att vi ska ge människor en ny chans. Sverigedemokraterna ville stänga gränserna och ta kvotflyktingar. Av rasistiska skäl. Idag, när Socialdemokraterna kritiserar SD-regeringen för att för många kommer in och för få återvandrar, så är det av goda skäl. Det är alltså inte fel att inte ta emot invandrare, det är fel att kombinera den politiken med fel partibok.
Det tydligaste exemplet måste vara hur regeringen Löven hyllades för sitt krav på god vandel för invandrare, eftersom vandelsprövning är bra. Några få år senare kritiserades regeringen Kristersson för sitt krav på god vandel för invandrare, eftersom vandelsprövning är något dåligt.
Ur ett politiskt perspektiv är skillnaden mellan SD och S minimal. Skillnaden mellan M och V handlar om detaljer. Visst, V och MP har yttrat en del åsikter om att konfiskera privata tillgångar och liknande, som rimligtvis borde leda till exkommunicering, men politiken i stort är bara lite mer eller lite mindre totalitärt socialistisk med Miljöpartiets från- eller närvaro. Det är enkelt att parodiera detta, men parodierna tenderar att inte riktigt nå den som svalt det röda pillret.
För låt oss vara ärliga, det mesta som denna fiktiva socialdemokratiske partiledare vill ha, skriver även den som kallas höger under på, med en skillnad på decimalerna. Men diskussionen om samtycke göra sig icke besvär när det är skatter som diskuteras – betala eller bli inspärrad!
Traditionellt har svensk vänster varit mästare på satir, kanske för att det både är enkelt och tacksamt att skapa humor som riktar udden uppåt i makthierarkin. Man kan förlöjliga makten, man kan håna den och man kan skapa karikatyrer. Men sedan en tid har det varit väldigt svårt för dem att få till något som är värt att dra på mungiporna åt. Kanske för att makten idag tillhör vänstern. De finns i alla institutioner, de innehar för det mesta regeringsmakten, och de har media på sin sida.
När de försöker skapa satir idag, handlar det om att förklara hur farligt det är att inte stå i deras läger. Det blir det bara krystat. Verklighetsförankringen är alldeles för svag, och fienden är inte makten utan det fria samhället.
På sociala medier tävlar efterblivna narcissister i godhetssignalering inför en publik som inser att deras satir har blivit kontraproduktiv. Samtidigt har unga högerkrigare blivit satirkonstens mästare. Därmed är satir farligt.
Myndigheten för psykologiskt försvar har gått ut och varnat för ”skratt som skadar”, TV4 ägnar hela två Kalla Fakta-program åt att man hittat 23 sociala mediekonton med anonyma avsändare som använder satir för att sprida ett narrativ som kan gynna Sverigedemokraterna. Personen som gjorde programmet, går ut X med att dessa konton förvisso inte kan kopplas till Sverigedemokraterna, men påminner om att satir är skitfarligt. För att det är enkelt att använda satir för att sparka uppåt, vilket numera är vänsterut.
Jag försöker att prata vetenskap och politik på Twitter (X) och IRL (öga mot öga) istället för på Facebook, för både vetenskap och politik behöver ha en krattad manege. Om man skriver något politiskt på datoriserade kommunikationsplattformer som attraherat personer vars mest radikala uttalanden handlar om att ta kort på en maträtt (Facebook, Instagram), kommer du i bästa fall att mötas av personangrepp, men i värsta fall kommer du få din existens ifrågasatt, särskilt om du har marginaliserade åsikter. Stöter man på osakliga angrepp bör man blockera utan att svara. Personer med det beteendet är nästan alltid obstinata, och deras motiv är alltid att se bra ut inför gruppen, genom att visa att man vågar sätta ner foten när filterbubblan inte varit tät nog. Ingen vinner på att ge luft åt dessa intellektuella trafikolyckor.
Svara på angreppet, och premisserna anpassas för nästa angrepp. Tröttna och säg ifrån, och den som äger sidan kommer att identifiera ditt påhopp. Vad har du vunnit? Ingenting.
Gör ett avgörande inför dig själv om du sakligt ska förklara varför du blockar, eller blocka direkt. Ställ inga motfrågor, försvara dig inte – du kan inte vinna.
När man tittar på politiskt intresserade personers val av plattform att föra fram sitt budskap på, så måste man erkänna att Facebook faktiskt är en väldigt stor plattform för personer födda på 80-talet eller tidigare. Facebook har inte lyckats attrahera den yngre generationen mer än vad SVT har gjort, men till skillnad från det försvinnande SVT så har företaget som äger Facebook andra trick gömda i skjortärmen, som t.ex. WhatsApp. Och WhatsApp-generationen (”Generation Greta”) är färdiga med politik – de vet redan att valet står mellan SD eller M, så den politiska diskussionen kommer inte nå några större höjder på WhatsApp.
Så vad händer när man lämnat Twitter och fortfarande vill sprida ett politiskt budskap?
För det första så måste man förstå vem som lämnat Twitter. Plattformen är aldrig så populär bland genuint politikintresserade, men de som var trygga när en islamistisk oljeshejk ägde plattformen, blev väldigt stressade när en yttrandefrihetsvurmande marknadsliberal demokrat köpte plattformen. Alla ”boomers” finns på Facebook, men ett speciellt slags boomers har lämnat Twitter till förmån för Facebook. För min del är Facebook-konceptet med ”vänner” lite för intimt för att jag ska vara bekväm med att uttrycka politiska åsikter – för mig trumfar familjefriden sakfrågan. Men om jag vill göra mig hörd utanför min filterbubbla av yttrandefrihetsvurmare, som ändå inte har några invändningar mot min politik, så måste jag vända mig Facebook. Redan idag gör jag försiktiga inlägg som avslöjar min politiska vision, vilket faktiskt inte har varit särskilt problematiskt. Men att ge replik i en sakpolitisk debatt på Facebook, har alltid kommit till ett pris, och kommer alltid komma till ett pris, eftersom du talar till personer som aktivt sökt sig till en filterbubbla, och är beredda att angripa den som inte passar in, i syfte att se bra ut inför andra som sökt sig till samma filterbubbla.
Och blir du du arg av personangrepp, kommer du begå ett personangrepp, och då har du förlorat debatten till någon vars närvaro syftar till att se bra ut inför gruppen, genom att visa att man vågar sätta ner foten när filterbubblan inte varit tät nog. Så igen, ingen vinner på att ge luft åt dessa intellektuella trafikolyckor! Därför anser jag att personangrepp ska leda till blockering, och att politik hör hemma på sociala medier för tänkande människor, inte på sociala medier för matfotografer. Både vetenskap och politik behöver ha en krattad manege. För om man skriver något politiskt på datoriserade kommunikationsplattformer som attraherat personer vars mest radikala uttalanden handlar om att ta kort på en maträtt (Facebook, Instagram), kommer man i bästa fall att mötas av personangrepp, och det är det inte värt. Så jag lovar att gå fram försiktigt.
Idag har Hanif Bali, i tre tweets i rad, kallat Daniel Swedin för sossefetto, Tony Johansson för hycklare och Johannes Klenell ironiskt för geni.
Svensk vänster har en vana (eller ovana) att ifrågasätta flyktingars vara i detta land, baserat på ganska lite, som t.ex. brist på politiskt medhåll. Men när någon som verkligen inte hör hemma i Sverige, som i Daniel Riazat för hans tveksamma vandel som jag tyvärr fått bevittna i riksdagen, blir det ett fasligt liv. Jag tycker såklart att Riazat ska få stanna oavsett hur han behandlar kvinnor, och helt oberoende av hans andra tillkortakommanden. Men jag kan bli lite frustrerad över att svensk vänster, som uttrycker en önskan om att utvisa precis vilken flykting som helst på precis vilka grunder som helst, helt plötsligt ska låtsas som att de bryr sig om människor när en person som uppenbarligen inte delar våra sekulära och humanistiska värderingar blir ifrågasatt.
Med tanke på att jag blir frustrerad, kan jag förstå att Bali reagerar. Frågan om rasism har inte udden vänd mot mig som infödd, och Bali är inte här av fri vilja, utan kom hit som barnflykting.
Det hela blir ännu mer absurt, när man tänker på att den som får vänstern när han gör (påstått) rasistiska uttalanden är sverigedemokraten Richard Jomshof. Har de levt under en sten? Har de inte lärt er hur han fungerar? Det rör mig inte i ryggen att han säger saker som kan uppfattas som rasistiskt, men jag skulle bli extremt besvärad om någon med min egna politiska färg skulle göra det. Och jag har därmed faktiskt en viss förståelse för att Hanif Bali reagerar som han gör.
Man kan inte både vara antirasist och alliera sig med rasister, vänster eller ej. Jag pratar gärna politik med mina politiska motståndare – det är så jag vet att de är mina politiska motståndare. Och jag har börjat tro att det är en av anledningarna till att jag inte är någon Daniel Swedin, Tony Johansson eller Johannes Klenell. Var en bättre människa än dem!
Det finns tre politiska aspekter som placerar mig på högerkanten. Det är omsorg om samhällets utsatta, det är frågan om ärlighet och det är synen på vetenskap.
I mitten av 90-talet när EU (eller EG som det hette då) antogs vara ett frihandelsavtal, var högern för att Sverige skulle vara ett medlemsland, men vänstern var generellt emot, om än inte tillräckligt emot för att ja-sidan skulle vinna med 52,3% på sin sida. Över årens lopp har det visat sig att EU är en extremt ineffektiv och dyr organisation, som sysslar med långt mycket mer än frihandel. Och i takt med det har vänstern blivit mer EU-positiv än högern.
Pengar som byter ägare utan att något nytt värde skapas är en viktig orsak till att kronan tappar i värde. En svag krona innebär sämre köpkraft, vilket drabbar den som redan är ekonomiskt utsatt. Den som är rik är ofta bättre rustad att hantera att pengarna blir mindre värda. Så önskan att avveckla kommunal och statlig verksamhet som inte ger något värde tillbaka, borde rimligtvis återfinnas på högersidan. Allt från kommunikatörer till onödiga myndigheter drabbar den med låg finansiell styrka, men försvaras allt som oftast endast från vänsterhåll.
Tittar man på väljarbasen så återfinns vänsterväljare ofta i den övre medelklassen eller bland bidragstagare, medan högern antingen är arbetarklass eller företagare. Vänstern har råd med inflation, högern har det inte.
När det gäller ärlighet tror jag att många förstod att Socialdemokraterna hade ett NATO-medlemskap i kikaren när de lovade att aldrig någonsin verka för ett NATO-medlemskap. Att säga att något NATO-medlemskap inte är aktuellt i nuläget, hade uppfattats som ett definitivt nej. Ungefär som att aldrig mer skicka svensk militär på civilbefolkningen. Att högerregeringen bad om analyshjälp från militären ledde till moralpanik om att militären skulle meja ner medborgarna med vapen, oaktat att den tidigare vänsterregeringen nyligen lagt samma förslag. Ett annat bedårande exempel var moralpaniken från vänstern om att Moderaternas partiledare pratade med medborgarna över en öl, trots att han har ett ansvar att lösa problemen S skapat, samtidigt som Socialdemokraternas partiledare poserar med s.k. influensers på Instagram.
Synen på vetenskap är tveksam. Vänstersidan identifierar sig som vänligt inställd till vetenskap, men driver en agenda som går på tvären med vad vi faktiskt vet om samhället. Ett klassiskt exempel är vår kunskap om alkohol, där vi vet att hög tillgänglighet ger minskat supande, vilket får många på vänsterkanten att vilja minska tillgängligheten för att minska supandet. Det s.k. partyknarkandetantas orsaka sprängningar och skjutningar, vilket insinuerar att det är Finlands och centrala Europas fel att villor sprängs i Sverige. Och så vidare.
Kritik bemöts alltid med karaktärsmord. Ett bedårande exempel på ”alla som inte tycker som jag är Hitler” måste vara Ylva Johanssons utspel om pedofili. Hon har ekonomiska intressen i ett företag som skulle vinna på att all kommunikation på Internet avlyssnas, och säljer såklart in total avlyssning med ”alla som inte tycker som jag är pedofiler”. För karaktärsmord är ett redskap vänstersidan har, och därför ett redskap de använder.
Helst skulle jag ställa mig över hela höger-vänster-frågan, eftersom jag anser att svensk politik alltid har ett vänsternarrativ. Även den som identifierar sig som måttfull (M) lägger gärna en budget som är ganska socialistisk, även den som identifierar sig som frihetlig (L) föreslår gärna totalitära förslag. Men om jag behöver välja ett riksdagsparti, har jag slutat titta på vänstersidan. Riksdagsvalet 2022 var det första riksdagsvalet som jag inte röstade på ett vänsterparti, och idag vill jag göra avbön.
Vi som ”inte såg det komma” är knappast lämpade att prata om förebyggande åtgärder. De som såg det komma och därför gick in i förnekelse, är knappast lämpliga förebilder när en lösning ska formuleras.
Omkring 2011 började de nya ateisterna prata om vandel. Något som kallades ”Atheism+” började växa fram. Förutom ateism som ett filosofiskt ställningstagande skulle man vara mot diskriminering baserat på t.ex. hudfärg, kön eller sexuell läggning och man skulle vara mot sexuella trakasserier. Alla förnuftiga människor tyckte såklart att dessa värderingar som man ville koppla de nya ateisterna var goda, men inte alla gillade sammanblandningen mellan ”är” (finns gud?) och ”bör” (diskriminera inte).
Under 2010-talet började det bli vanligt att mjukvaruprojekt ställde krav på vandel bland programmerare. För att få bidra med kod till olika datorprogram, behövde du godkänna ett avtal som benämns ”code of conduct”. Detta var något bra, för det bidrog till att skapa trygga miljöer för den mångfald av programmerare som idag arbetar inom öppen källkod.
September 2017, i kommunikation med medborgare berättar Migrationsverket att vandelsprövning görs i ansökan om medborgarskap (förutsättning för att få stanna i Sverige) för vuxna över 21 år. Detta sker på uppdrag av regeringen Löfven som består av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Vandelsprövning uppfattas fortfarande generellt sett som något bra.
I oktober 2022 presenteras Tidöavtalet som fattades mellan Liberalerna, Kristdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna. Där står att bristande vandel (fortfarande) kan vara skäl för utvisning. Jag kan tycka att det är ytterst rimligt att inte bara de nya ateisterna och programmerare ska kunna åtnjuta en trygg tillvaro, och jag finner det därför mycket märkligt om jag som migrant till främmande land, inte blir åtminstone lite nagelfaren innan jag bjuds en nytt hem och en ny tillvaro där. Men få håller med.
Nu pratas det raljant om vandel på sociala medier, speciellt från vänsterhåll. Utsatta gruppers trygghet hade kunnat vara värt något innan högern stämde in i kören. Omsorgen för medmänniskan må vara stor, men om den kommer till priset av att dela uppfattning i en fråga med fiendesidan, är den inte värd något.
Utöver att Migrationsverket utfört vandelsprövningar under Socialdemokraternas ledning, på deras hemsida står idag:
Socialdemokraterna vill
att vår migrationslagstiftning inte skiljer sig väsentligen från övriga länders i EU
fortsätta arbetet inom EU och globalt för att få fler länder att ta sitt ansvar för människor på flykt
Och vidare att:
Det här har vi gjort
infört en ny, stramare asyllagstiftning så att färre söker sig till Sverige
ökat återvändandet av de som fått avslag på sin asylansökan
De kontroller som Migrationsverket gör av arbetsgivare som vill anlita personal från tredjeland ska skärpas genom en tydligare vandelsprövning.
Ungefär samma formulering kring vandelsprövning har förekommit motioner från just Socialdemokraterna, inte minst när det handlar om just invandring.
Det går alltså med säkerhet att säga att krav på god vandel för att skydda utsatta egentligen är något bra, och att det främst är partipolitiska skäl bakom ogillandet. Därmed kommer klagomålen på vandelskrav upphöra när maktbalansen är återställd och Socialdemokraterna återigen innehar makten.
Själv är jag medlem i ett sällskap vars inträdeskrav är att ”man rekommenderas av en som redan är ledamot, samt att man själv är känd för ’redbar och aktningsvärd vandel’”, vilket jag är ganska glad för, eftersom man kan slappna av när man vet att man är omgiven av personer som vill en väl, vilket även är en god ambition för ett framgångsrikt samhälle. Och det erkänner vi gärna, när avsändaren kommer från vänster.
Ibland läser man i svensk media om en svensk som begått ett brott utomlands, men i utländsk media pratar man om en annan nationalitet när man rapporterar samma fall. Personen kanske har två medborgarskap, och en bakgrund i det andra landet, vilket gör att utländsk media ibland kan välja att nämna det andra landet. Det är absolut inget konstigt att en person med svenskt medborgarskap, oavsett ursprung och oavsett annat medborgarskap, benämns som svensk i svensk media. Tvärt om, det snarare förklarar nyhetens relevans för läsaren.
Sveriges Television brukar föredra att betona utländsk bakgrund när man intar ett narrativ där protagonisten är offer, som t.ex. när man rapporterar om dödsdomen mot Habib Chaab. När protagonisten är förövare, nöjer man sig med att säga att han är svensk, som t.ex. när islamistiska terrorister blir tillfångatagna i Syrien.
Men vad händer om artikeln handlar om en person med undermålig värdegrund? Kriminalitet diskvalificerar inte någon från rätten att kallas svensk, men rasism gör det definitivt.
Rasmus Paludan driver det migrationsfientliga partiet Stram Kurs för att ha ett skäl att bränna koraner, men hans motiv att bränna koraner är naturligtvis att skapa bråk, så att han kan säga att muslimer är ett samhällsproblem. Inte riktigt den agenda eller värdegrund som uppskattas av den typiske svensken. Paludan är svensk medborgare och talar flytande svenska, och har kandiderat till Sveriges riksdag. Men är han svensk enligt Sveriges Television (SVT)?
Här rapporteras inte om några brott, utan om ett beteende som kraftigt ogillas av statens mediabolag. Paludans aktivitet handlar om värdegrund. Han driver ett narrativ som står i direkt kollisionskurs med vad den typiske svensken är acceptabelt. Men samtidigt borde vi förvalta allmängiltiga principer som kan appliceras helt oberoende av värdegrund, istället för att använda svenskhet som något slags bekräftelse att man, med alla sina fel och brister, åtminstone inte är rasist.
Problemet med modern vetenskap är att den är alldeles för flexibel. Jag förstår att det är så, men jag tycker inte om det. Tänk dig att du är säker på din sak, du ”vet” att något förhåller sig på ett visst sätt, och du kommer över data som stärker din poäng. Är det då inte lockande att göra vissa antaganden, och flytta fram sitt fokus till vilka slutsatser man kan dra, givet att det man tror sig veta faktiskt är korrekt? Jo, det är ytterst mänskligt, och det är så religion fungerar. När man debatterar med gudstroende är det ytterst tydligt att väldigt starka bevis för att världen är fri från gudomliga väsen avfärdas oreflekterat, samtidigt som de entusiastiskt visar upp direkt värdelösa argument som anses styrka deras poäng.
Det är därför viktigt att man inte bara funderar på vad som stärker en föreställning om verklighetens beskaffenhet, utan även på vad som försvagar den. Det mest extrema feltänket stötte jag på i just en debatt om guds existens. Jag påpekade att det saknas skäl att tro på gud, varpå en vetenskaplig artikel lyftes fram – den skulle kunna peka på en favör för föreställningen att gud finns. Jag frågade om en falsifiering av artikeln skulle få honom att bli ateist. Naturligtvis blev svaret nej.
Så varför behövde artikeln påvisas? Om guds existens är oberoende av sanningshalten i artikeln, kan man inte lägga artikeln till sin samling av bevis för att gud finns.
Svenska universitet fungerar ungefär som gudstroende, vilket gör dem väldigt lättrollada. Till och med pellejönsarna på Fria Tider lyckades gillra en fälla. De frågade helt enkelt några universitetsanställda genusvetare vad man kan säga om att 88% av kokboksillustrationerna avbildar män. Svaret blev könsmaktstrukturer. De frågade några andra universitetsanställda genusvetare vad man kan säga om att 88% av kokboksillustrationerna avbildar kvinnor. Svaret blev könsmaktstrukturer. Forskningens slutsats låter sig helt enkelt inte påverkas av data, vi ”vet” ju ändå hur saker och ting är beskaffade!
Eftersom alla, forskare eller ej, prioriterar sina existerande uppfattningar över insamlad kunskap när de betraktar världen, är det viktigt att envar vet hur man faktiskt skiljer sant från falskt. I frågan om genusvetenskap spelar noggrannhet ingen roll, eftersom man inte ska diskriminera på kön oavsett om det finns könsmaktstrukturer eller ej – och förmodligen gör det det, men genusvetarna har ingen rätt att uttala sig i den frågan, för de äger ingen metod att samla in kunskap på ämnet. I frågan om gud spelar noggrannhet inte heller någon roll, då guds eventuella existens till synes har exakt noll påverkan på vårt liv utanför känslolivet. Men vi får vara på vår vakt när det gäller kunskap som faktiskt spelar roll, vilket det gör när man bygger flygplansmotorer eller formulerar hygienkrav inom matproduktion. Där måste de vetenskapliga metoderna förlänga våra sinnen till att begripa sådant som sunt förnuft och intuition är dåligt på. Som genusvetenskap, fast tvärt om.
Vad var det som gick snett med svenska ståuppkomiker? Visst är många jätteduktiga och jätteroliga även idag, men idag verkar mycket handla om medborgaruppfostran. Många (Magnus Betnér, Jonas Gardell) har gått från att vara ganska edgy till att faktiskt vara ganska uppfostrande. Henrik Schyffert hade för tusan en föreställning som hette ”Var inte rädda” 2018. Man driver lite med SD, man förklarar varför Sverige egentligen är bra skit, trots att vi som levt genom 80- och 90-talet (alltså vi i hans ålder) tycker oss ha upplevt annorlunda. Och så vidare. Varför vill man inte vara edgy? Varför vill man inte sparka uppåt mot en myndighet?
Jag har en god vän som är en prominent ståuppkomiker, och han lade till mig som medlem i ett forum på Facebook som heter Standupforumet för en massa år sedan, där de mest prominenta ståuppkomikerna i landet diskuterar aktuella ämnen. Jag har aldrig besökt det forumet, förrän nu. Jag fick ett tips att läsa ett inlägg av en journalist från Bulletin som ville intervjua en komiker angående att Myndigheten för psykologiskt försvar varnar för satir. Journalisten hade påpekat att ni (alltså komikerna) numera är farliga. Texten som myndigheten publicerat lyder, ordagrant under rubriken Skratt som kan skada:
Humor, parodi och satir är vanligtvis harmlösa underhållningsformer som ibland kan användas för att sprida vilseledande information och förlöjliga eller kritisera personer eller åsikter – till exempel i form av memes.
Alltså, bl.a. satir är vanligtvis harmlöst, men kan ibland t.ex. förlöjliga eller kritisera personer eller åsikter. Som om kritik mot personer eller åsikter per automatik är något dåligt – ibland är det något väldigt bra, beroende på vad som kritiseras och varför. Öppet mål för den som vill driva med makten, likt den brittiska kultklassikern ”Javisst, her minister”? Nej, det började skruva på sig i ledet omgående.
Någon annan konstaterar att memes inte är något som komiker sysslar med, utan snarare högerextremister. Och vidare:
– Bulletin är ofrivillig komik.
– Memes är propaganda.
– Bulletin ful-tolkar och är inte populär bland komiker.
– Journalisten är en jävla tönt som (på något vis) missförstår myndigheten.
– Är detta ett skämt? Bulletin har gått i konkurs många gånger.
– Får man bli intervjuad fast man inte håller med Bulletin?
– Fuck Bulletin och allt som har med Bulletin att göra.
– Intervjua dig själv, tidningen du jobbar på är ett skämt.
Blotta misstanken att det kan finnas kritik mot den ofelbara makten skapar kalabalik bland svenska komiker. Två kommentarer sticker ut åt det positiva hållet. Den ena konstaterar att Standupforumets medlemmar inte är särskilt roliga, den andre skriver något ironiskt om att regeringen kontrollerar skämt. Båda reagerar exakt så som man hade trott att alla komiker skulle ha reagerat, dessa utgör det positiva undantagen! Förnuftet har inte kapitulerat helt!
Eftersom ståuppkomiker har en egen definition av vad memes är, vilket jag respekterar, vill jag lite snabbt nämna vad en meme faktiskt är, utanför den bubblan. Meme-teori formulerades av professor Richard Dawkins år 1976, och beskriver en enhet som bär kulturella tankar eller referenser, likt gen-teori inom biologi. Förr tog detta sig uttryck när människor valde att, i ett religiöst kontext, tro på uppenbara orimligheter för att dess prospekt var tillräckligt lockande – t.ex. evigt liv. Idag märker vi det genom att tilltalande uttryck, t.ex. en parodisk representation av ett socialt fenomen, sprids i hög utsträckning på Twitter.
Jag, som ändå företrätt sekulärhumanismen i flera år, har givetvis en åsikt. Jag skrev som kommentar i tråden att man bör dra öronen åt sig när staten varnar för satir, men enligt svaren på den kommentaren förväntas jag inte anse att budskapet ”satir är bra, men…” absolut inte är något annat än ett hyllande av satir, precis som ”jag är inte rasist, men…” inte är något annat än antirasism. Code-of-conduct-komikern låter hälsa:
Myndigheten varnar inte för satir.
Den kommentaren är alltså personens bästa tolkning av ett inlägg som beskriver satir som vanligtvis harmlöst, men ibland något som kan användas för kritik, och att man därför bör vara uppmärksam. Själva definitionen av en varning för satir, tolkas alltså inte som en varning för satir. Hur mycket etablissemang är man, om man kommer undan med detta? Och förresten, lita aldrig på personer som behöver en code-of-conduct (uppförandekod) för att ta sig igenom vardagen. Det finns genuint sympatiska människor man istället kan bilda allianser med därute.
Rockmusikern Rick Wakeman är en briljant konsertpianist, men en ganska medioker komiker, men fel sak på fel plats får mig att skratta. Här är hans ytterst olämpliga tacktal efter att han valts in i Rock’n’roll hall of fame. Notera gärna att relationen med gitarristen Steve Howe inte är den bästa.
Skådespelaren Evin Ahmad har lämnat Twitter. Hennes aktivitet har mest handlat om normal kommunikation med sina fans, men i torsdags upptäckte hon politik. Först kom ett utspel om att det är orättvist att flyktingar från Ukraina får åka kollektivtrafik gratis, med en kommentar att hennes föräldrar borde ha haft ett ukrainskt pass när de flydde till Sverige från Syrien. Det gick inte att tolka på något annat sätt än att Sverige gjort för lite för att hjälpa syrianer, och att det därför sticker i ögonen på Ahmad att ukrainare nu får åka gratis buss.
Under torsdagskvällen kom ett offentligt uttalande från Ahmad om att hon inte bryr sig om att folk tycker att hon är korkad, på fredagsförmiddagen var inläggen borta och på eftermiddagen hade hon raderat sitt konto. Jag antar att det blir svårare att kommunicera med sina fans via en kanal om man använder samma kanal för att uttrycka politiska åsikter som väcker känslor. Det viktiga när det gäller åsikterna som uttrycks är inte hur förnuftiga de är, utan hur allmänheten reagerar på dem. Åtminstone i en värld där ordet är fritt.
Twitter är helt unik produkt, som de flesta inte ens kunde drömma om på 1980-talet. Vem som helst kan tilltala vem som helst, utan filter. Bara du underkastar dig vissa regler, kan du prata helt utan filter, till hela den fria världen. Alltså, åtminstone om du bor i en demokrati som Sverige, som inte kontrollerar eller blockerar tjänsten. Vad krävs för att kunna greppa en sådan frihet?
När jag växte upp, fanns inte denna möjlighet. För att bli hörd av en större mängd personer fick man skriva en insändare till sin landsortstidning, och den publicerades inte utan granskning, oftast inte alls. Om den publicerades så betydde det att den hade klarat en redaktionell granskning, och hela processen skedde utan att någon i någon annan del av landet hade någon aning om det. När möjligheten att göra hemsidor öppnade sig för vanliga människor i mitten på 1990-talet, levde vi redan i ett land som redan hade öppnat upp för omvärlden. I nittiotalets Sverige var det inte endast staten fick syssla radio och tv, vi hade redan fått importerade filmer på VHS, så att själv kunna göra sig hörd, var bara nästa naturliga steg.
Att förvalta denna nyvunna frihet med omsorg, var något självklart. Men den som, likt Evin Ahmad, är född i Stockholm år 1990, har aldrig upplevt något annat än denna frihet. Hon byggde inte detta, hon föddes in i det. Internetanslutningen var kommersialiserad när hon var liten, den smarta telefonen nådde marknaden när hon var tonåring, sociala medier har funnits i hela hennes vuxna liv. Utan att spekulera i vad som hände i hennes specifika fall, så kan jag vittna om att andra i hennes situation kan skriva saker som de vill ha sagt, utan en tanke på vad det ger för implikationer deras människosyn, i kanaler som de betraktar som lika naturliga som rinnande vatten och frisk luft. Man tror att man ventilerar sina tankar, men man publicerar i själva verket text för världen att läsa. För världen att reagera på.
Jag kommer aldrig få veta hur det var i detta fall, men sådant kan hända, och händer hela tiden.
Att förvalta denna fantastiska frihet är mycket svårt! Det visste vi att det skulle bli. Även harmlösa åsikter kan uppfattas som stötande om mottagaren av texten har en motsatt åsikt som en stark del av sin identitet. Sakangrepp kan uppfattas som påhopp om motståndaren inte håller med, personangrepp kan uppfattas som saklig argumentation av någon som håller med dig. Och framför allt, en person som tycker att hennes medmänniskor skulle ha kunnat göra mer för henne, kan bli arg av att ukrainska flyktingar inte behöver betala för att åka buss. Det var inte många månader sedan gnäll på Ukraina var något av det mest politiskt korrekta man kunde göra i Sverige, men det viktiga när man talar till folket är vad mottagaren uppfattar utifrån sin horisont, och idag står Sverige med Ukraina.
Det ska formellt vara konsekvensfritt att uttrycka sina åsikter. I ett fritt samhälle behöver man aldrig riskera att få sparken från jobbet för att man uttrycker kontroversiella åsikter. Men man får vara beredd på att publiken kan välja andra förebilder, och att de har samma möjlighet att prata på sociala medier som en själv. Och om Evin Ahmad talar sanning när hon säger att hon inte bryr sig att folk uttrycker att de tycker illa om henne, så är ingen skada skedd. Du kan vara kontroversiell även om du vill vårda din kommunikationskanal, men just uttryckandet av genuin missunnsamhet mot någon som är utsatt, kan påverka din publiks bild av dig åt det negativa hållet. Vem vet, utan detta politiska utspel kanske Evin Ahmad skulle fortsätta sin resa mot en gynnsam tvåvägsdialog med sina fans på just Twitter? Nu är vi tyvärr tillbaka till envägskommunikation från tv-rutan, och ett lysande tillfälle för frihetsskeptiker att återigen skylla på medborgarna.
Uppdatering 2022-03-06:Även public service-journalisten Elaf Ali är missnöjd med att ukrainare får busskort. Hon 4/3 skriver hon på Twitter: ”Jag vet skillnaden på invasion och inbördeskrig. Men vad är skillnaden för de utsatta medborgarna? Och vad är skillnaden för SL? Varför får de med ukrainska pass åka gratis 2022 men inte de med syriska pass 2015?” – du kan inte känna dig älskad av ett folk som inte ger dig gratis busskort, den saken är säker.
Musiker som gör politiska ställningstaganden är ofta bättre musiker än politiker. Ofta ser det ut att handla om en blandning mellan public relations, godhetssignalering och politisk korrekthet, i den meningen att man inte precis lever efter sin politiska övertygelse, men tar ändå varje chans att prata om den. Det klassiska exemplet är Roger Waters och hans outtröttliga tjat om Donald Trump. Jag har sett Waters live flera gånger, för han är upphovsman till en svårmatchad låtskatt som bl.a. innefattar Every stranger’s eyes, Brain damage, The Fletcher memorial home och Amused to death. Nu är jag dock heligt trött på att se honom live, för den politiska besattheten får leva ut på bekostnad av konsten.
En annan artist med starka politiska åsikter, Morrissey, har ändå lyckats hålla isär sina politiska åsikter från sin musik. Det fungerar för mig, men han skapar ändå rätt mycket irritation. Tim Jones har spytt galla över Morrissey i The Guardian för att hans politiska åsikter på ett eller annat sätt nått hans publik. Att jag tryggt kan kritisera både Waters och Morrissey har med den standardiserade maktanalysen att göra. Båda har en framgångsrik multinationell karriär i ryggen, båda är män, båda har ljus hy och båda har uppnått en ärbar ålder. 0 av 4 maktanalyspoäng. Båda är lovligt byte för den som vill leverera kritik.
Häromdagen fick popgruppen First Aid Kit sin chans att ge sig in i politiken. Moderaternas partiledare Ulf Kristersson lade ut ett inlägg på Instagram, med musik skriven av Willi Nelson, framförd av First Aid Kit. Det handlade om låten On the road again från år 1980 som First Aid Kit gjorde cover på år 2020. Detta var First Aid Kits största ljus i offentligheten på länge, och systrarna i First Aid Kit spelade upp detta ytterligare genom ett offentligt uttalande:
Hej Moderaterna! Fråga gärna innan ni använder vår musik i era kanaler. Vi hade sagt nej. Vi tar kraftigt avstånd från er. Vi tror på ett inkluderande samhälle, och anser att er politik bidrar till motsatsen.
Detta fungerade utmärkt. De enda som kände sig sårade var M-väljare som ansåg att First Aid Kit påstår att de stöder exkludering, men det finns givetvis gränser i First Aid Kits inkluderande samhälle. Moderaterna gjorde det enda rätta: De bad inte om ursäkt eftersom de inte gjort något fel – First Aid Kit hade gjort sin musik tillgänglig för användning på Instagram – utan plockade bort musiken för att de respekterar popgruppens önskning. Eftersom First Aid Kit inte ringde Ulf Kristersson eller Moderaterna, utan gjorde ett offentligt uttalande som länkade till Kirsterssons inlägg, fick de massor med spelningar där, och den mediala uppmärksamhet som ett offentligt uttalande som blir viralt ger, i form av hyllningar från personer som inte heller gillar Moderaterna.
Reaktionerna på kritik mot First Aid Kit skiljer sig givetvis från reaktionerna på kritik mot Roger Waters och Morrissey. First Aid Kit har en tillräckligt god karriär för att de ska kunna leva gott på sin musik, men kan inte mäta sig med varken Waters eller Morresey. Eller Deep Purple, Led Zeppelin, Queen, Yes, Pink Floyd, Kansas, Whitesnake och Genesis. De är inte män, de har dessvärre ljus hy, men de är åtminstone unga. 2,5 av fyra maktanalyspoäng är tillräckligt för att kritik ska kunna mötas med personliga påhopp mot kritikern, vilket stormen på sociala medier vittnade om. Jag vill berömma First Aid Kit och välkomna dem tillbaka till rampljuset, samtidigt som jag vill ge en eloge till Moderaterna, både för att de från början ville lyfta svenska artister och för att de respekterade bandets önskan. Men jag tar risken att kritisera bandet för att de utnyttjade situationen på ett sätt som kunde ha uppfattats som fult av Moderaternas väljare. Hur som, välkommen tillbaka in i värmen! Jag kommer dock hellre lyssna på Deep Purple än First Aid Kit även i framtiden.
Polariseringen i politiken sker bland väljare, inte bland politiker. När en politiker säger sig ”inte tala med” någon, handlar det om att man inte vill bjuda på politiskt inflytande, inte att man inte kan debattera eller föra en civiliserad konversation. Politiker är vuxna, de kräver inte medhåll för att inte bete sig som ungar. Det skulle inte förvåna mig om Märta Stenevi kan ta en vänskaplig öl med Jimmie Åkesson efter en hätsk debatt, för båda är civiliserade människor och ingen ger den andre någon särskild politisk legitimitet genom att bete sig civiliserat.
En värmländsk SSU:are (Socialdemokraternas ungdomsförbund) har skapat rubriker efter att ha druckit öl med en ungsvensk (Sverigedemokraternas ungdomsförbund), trots att detta inte är något konstigt. Det som utspelade sig på den krogen var inte något politiskt samarbete eller någon kohandel om inflytande. Det som utspelade sig var ett samtal om politik, där parterna förmodligen får en fördjupad förståelse kring varför de tycker som de gör och varför de kanske inte håller med varandra i alla frågor.
Men nu verkar det som att denna typ av sociala tillställningar framöver måste göras i hemlighet. Det har till och med diskuteras om uteslutning ur SSU på grund av den där ölen. Den politiska meningsmotståndaren kan alltså inte alltid behandlas som en politiks meningsmotståndare, utan som någon som bär på ondska, och där hoppas jag inte att vi landar. För mig som höger är det fullkomligt självklart att vänstermänniskor är vänster för att de bär på en annan idé om hur vägen till det bästa samhället ser ut, och kanske en annan bild av hur det bästa samhället ser ut. De är inte vänster för att de vill göra livet surt för sina medmänniskor med regleringar och skatter.
Den som inte talar med sina meningsmotståndare kan inte vara säker på att han verkligen förstår naturen av de avvikande åsikterna, och kan rent av ha närmre till att betrakta meningsmotståndaren som en mer ond människa. Och om man dessutom har en karriär som politiker framför sig, kommer man kastas in i en miljö där man förväntas agera vuxet och förväntas kunna föra civiliserade sakdiskussioner med sina politiska motståndare. Det bästa en SSU:are kan göra är att dricka öl med en ungsvensk, och uppmuntra en ungsvensk att i sin tur ta en öl med en grön ungdom (Miljöpartiets ungdomsförbund). Att inte demonisera den vars åsikter man inte delar, är ett litet steg mot att bli en bra politiker.
Nyligen bestämde Sydsvenskan att en av deras ledarskribenter inte längre skulle få producera text åt dem, på grund av ett olämpligt inlägg på Twitter, och handgnuggandet bland totalitära människor kan närmast liknas vid när Hanif Bali fick ta ”time out” från Twitter. Det är väldigt svårt att diskutera principer med människor som inte är vana att systematisera. När man beklagar sig över att någon som tillhör åsiktskorridåren drabbas av någon form av deplattformering, är det lätt att få medhåll. Men om personen som deplattformeras istället tillhör en åsiktsminoritet, antas han ha sig själv att skylla, för att han borde ha tänkt sig för. En fågel född i en bur tror att flygning är en sjukdom och en människa som inte har något annat att säga vad påbjuds av massan tror att det fria ordet är samhällsstörtande – det är därför vi har en Svergiebildsmyndighet och ministrar som angriper debattörer personligt som utmanar deras utstakade vägar.
Principen om självcensur i rädsla för konsekvenser har vi lånat från kommunistisk diktatur. Inte minst Sovjetunionen ända in på 1980-talet och Rysslands Putin därefter betraktar principen som effektiv och värd att vårda (för att inte tala om Mussolini). Men varför gillar goda människor principer från onda Ryssland? Det är väldigt lätt att låta sig förledas av totalitära principer, speciellt i den speciella miljö som Sverige är. Jag skulle kunna skriva precis hur mycket som helst om hur Sverige har förändrats under min ringa livstid, men vi befinner oss just nu i ett ganska bra läge. Majoriteten är god, majoriteten önskar (åtminstone vissa av) sina medmänniskor väl, medan nynazisterna är en minoritet – en högljudd och farlig sådan, men ändå en minoritet. Borde det inte då vara självklart att lojalitet mot den stora massan är bra, och att självcensur under hotet om deplattformering är effektivt? Just nu är det så, men principen håller inte. Majoritetens makt och dess förmåga att tysta minoriteter, attraherar korruption och totalitarism. I ett samhälle där individens frihet är låg, är det enkelt att skifta makt till staten, och således attraktivt för onda krafter försöka ta sig in. Är det något historien lärt oss, så är det detta. Anklagelsen om uppfylla Godwins lag från personer som förväxlat ”att lära sig av historien” med ”att använda nazistreferenser som personangrepp” förhindrar mig att exemplifiera.
Pressfriheten beskriver ett förhållande mellan medborgare och stat. Den innebär att man fritt får sprida åsikter och påståenden i textform, utan att behöva bekymra sig om censur. Pressfrihet är en grundläggande komponent i ett demokratiskt samhälle, och i Sverige är pressfriheten grundlagsskyddad, vilket betyder att regeringen inte kan åsidosätta den. Före Internet var pressfriheten inte särskilt ifrågasatt i Sverige, för pressfriheten var inte särdeles utmanad. Det enda sättet för information att få spridning, var att gå via en redaktion som gjorde ett noggrant urval på vad som skulle publiceras. Den som tryckte stenciler, hyrde ett flygplan och spred dessa för vinden, betraktades som lite stollig redan på min tid. Han utgjorde inte ett större hot än den skäggiga mannen med den handritade skylten på magen i Speakers’ Corner. Pressfriheten var populär när den egentligen inte behövdes.
Idag finns en opinion som vill avveckla pressfriheten, ofta med de mest nobla intentioner, men tyvärr lika ofta helt utan någon konsekvensanalys. Alternativmedia, såsom Joakim Lamotte eller någon av Sverigedemokraternas propagandaorgan, sprider fördomar och falska nyheter. Man angriper skyddsvärda grupper som t.ex. människor med utländsk härkomst eller människor som är anhängare av islam. Ingen tycker väl att något sådant är bra? Tyvärr måste man leva med att även åsikter och påståenden man starkt ogillar sprids, och att dessa får spridas. Skulle vi formulera en princip som skyddar den ene från att behöva riskera exponering för sådant, blir konsekvenserna än värre för den andre, för det är alltid minoriteter och människor som avviker från normen som drabbas när pressfriheten inskränks. Alltid. Det är sant även när det är den snällaste tänkbara människan driver åsikten att man visst ska ”få skriva om vad som helst, men…”
Om man dessutom löper en risk att bli stämd för att man publicerar ett gräv, kommer självcensuren som ett brev på posten. Ett aktuellt fall är just Joakim Lamotte som lyft att Tomas Åberg (anlitad av staten för att få bort näthat från sociala medier) har djurförbud på grund av tidigare fall av djurplågeri, vilket Åberg gärna hade velat hålla hemligt. Man kan tycka att jag som betalar Åbergs lön har rätt att veta vem han är. Medborgare som tyst och nöjt betalar sin skatt utan att kräva någon genomlysning och utan att ifrågasätta hur pengarna används, är de människor som möjliggör att maffian kommer över välfärdspengar och att terrorister får projektbidrag. Människor med för lite skepticism och för mycket betalningsvilja, kan snabbt rasera ett samhälle. Här har media ett ansvar. I Åbergs fall gick åren, utan att media visade något intresse. I det vakuum som uppstod trädde Lamotte fram, och det är ingen överraskning att inte alla blev nöjda. Lamottes osmidighet gav således vatten på kvarn åt dem som längtar efter ett totalitärt styre och diktatur. Man ska visst ”få skriva vad som helst, men…” förvandlades snabbt till det mindre sofistikerade ”man ska inte få påstå vad som helst”, som snarare är ett vedertaget sätt att uttrycka sin önskan om att skydda den goda makten från den onda medborgaren.
Falska berättelser sprids som snabbast under tiden från det att alternativmedia publicerat en berättelse till dess att gammelmedia tagit upp berättelsen, som t.ex. den om Tommie Lindh. Ibland har såklart alternativmedia rätt, som t.ex. att svenska skattebetalare försörjer iranska ministrar, men det är inte konstigare än att Flashback ibland har rätt. Och ännu värre, ibland får berättelser fortgå, utan att gammelmedia varken försöker bekräfta eller dementera. Lösningen på problemet heter mer journalistik, inte mindre journalistik.
I Sverige är staten en enorm aktör i mediabranschen. Staten driver flera radiokanaler, tv-kanaler och streamingtjänster och man satsar både på licensfinansierade kanaler (som t.ex. SVT1 och SVT2), abonnemangsfinansiering och reklamfinansiering (C More-kanalerna , TV4, Sjuan, TV12, TV4 Fakta, Sportkanalen, TV4 Film och TV4 Guld). Dessutom ger man finansiellt bidrag till vissa utvalda tidningar, inte minst ETC. Förutom en handfull tidningar (främst DN, SvD, Aftonbladet och Expressen) är man antingen statsägd, statsfinansierad eller utom tävlan när det gäller journalistik (t.ex. tv-kanalerna TV3 och Kanal 5). Summan av beroendet till staten är alltså ofantligt, och således är den grupp som tjänar på att misstänkliggöra fri journalistik, så som t.ex. Joakim Lamotte, Kvartal eller Emanuel Karlsten, nästan ofattbart stor.
Men fri journalistik är inte alltid dålig (särskilt inte Kvartal eller Emanuel Karlsten). Den kritiseras för att den alltid konkurrerar med statligt kontrollerad media om publikens uppmärksamhet och tid. Och även om fri journalistik alltid vore dåligt, har man mer att vinna på att låta journalistik tävla om kvalité istället för lagligt existensberättigande eller statligt gillande, som i sin tur är kopplat till pengar. Att förbjuda yttranden man ogillar, är självdestruktivt för alla som inte är en enväldig härskare. Så även om jag tror att Joakim Lamotte kommer att förlora i rätten mot Tomas Åberg, så finns det något vackert i att någon tog bollen, trots att priset är högt. Och det vore en seger för det fria ordet om Lamotte vann, trots att han inte (längre) är en Af Staten Godkänd Journalist. För vad som är sant och vad som är falskt, ska avgöras genom olika infallsvinklar från en källhänvisande journalistkår, av en källforskande allmänhet. Inte av någon fakta-auktoritet, speciellt inte om den som utger sig för att äga fakta heter Twitter eller Facebook.
Jag gillar verkligen inte Facebook, men av olika skäl har jag ett konto. Någon på Facebook har lagt in mig i en grupp som hånar religiösas förmåga att rationalisera och argumentera för sin gudstro, som heter Religiösa säger så roliga saker – ett namn som förmodligen spelar an på Bill Cosbys gamla tv-program Kids say the darndest things. Andelen gruppmedlemmar som är ateister är rimligtvis ganska stor där. Ett inlägg som fångade min uppmärksamhet var en skärmdump från ett samtal mellan Robert och en teist (alltså gudstroende). Inte för att inlägget var speciellt märkvärdigt, utan för att gruppens medlemmar var så upprörda på Robert.
Enligt bilden hävdar Robert att gud endast existerar i teisternas egna huvuden, och teisten svarar med ett inlägg som gör följande poänger:
– Jag (teisten) hävdar att gud finns, du hävdar att gud inte finns.
– Jag har inga problem med att du hävdar att gud inte finns.
– Du (Robert) vill ha bevis för guds existens, annars hävdar du att gud endast finns i mitt (teistens) huvud.
– Guds existens går inte att bevisa vetenskapligt.
– Du (Robert) är otrevlig.
Att teister har särskilda regler för hur vetenskaplighet gäller för dem, är en av anledningarna till att det är tacksamt att driva med dem, tycka vad man vill om det. Om en skeptiker tror X och konfronteras med att evidensen pekar på Y som logiskt motsäger X, måste skeptikern överge X till förmån för Y. Men om en teist tror X och konfronteras med att evidensen pekar på Y som logiskt motsäger X, måste han förklara varför han står över vetenskapliga principer.
Kommentarerna till inlägget gör mig direkt bedrövad. Numera finns det en ny populär gränsdragning bland (förmodade) ateister: Ett falskt påstående bör hanteras som ett sant påstående, givet att man avstår kravet på medhåll. Kommentar efter kommentar till inlägget i fråga gör exakt denna poäng.
– Det finns inget konstigt i teistens svar.
– Du är respektlös som vill att hon ska bevisa det hon tror på.
– Man måste respektera folk som tror på gud.
Det är inte att man tror på något stolligt som borde generera respekt, det är hur man rationaliserar det man tror på som potentiellt borde kunna generera respekt. Om man tror att regeringen styr våra tankar genom att låta flygplan spraya kemikalier över oss (”chemtrails”) så är det inte en respektingivande föreställning förrän det följts av en väl sammansatt och logiskt konsekvent förklaring som legitimerar föreställningen.
– Teisten gav ett vettigt svar.
– Det är pinsamt för din (Robert) del att posta detta, för det finns inget uppseendeväckande i teistens svar.
– Teisten kan inte ha fel eftersom hon säger att alla får tro som de vill.
Att man inte kräver medhåll (vilket är rimligt) betyder inte att man har rätt, eller ens att det man påstår måste hanteras som om det vore sant. Att detta ens insinueras, kastar en mörk skugga över samtiden. Denna princip har nämligen konsekvenser inte bara inverkar över föreställningar om gudar, demoner, chemtrails och skapelsetro, utan även t.ex. förintelseförnekelse. Påståendet att förintelsen är en judisk konspiration, blir inte mer sant eller mindre klandervärt tillsammans med brasklappen att alla får tro som de vill. Men ändå, så fortgår det, kommentar efter kommentar!
– Det var ett vettigt svar! Man får tro vad man vill så länge man inte kräver att någon annan ska hålla med!
– Fast hon vill ju inte föra en diskussion eller pracka på eller övertyga nån nåt så varför ska hon behöva bevisa något?
– Det är du som är trams, som tycker att man måste bevisa något för att ha rätten att tro på det. Lågbegåvad kommentar.
– En irrationell tro betyder inte att man inte förtjänar respekt.
Man får givetvis tro vad man vill, men när man deklarerar sina föreställningar så har man valt att lyfta frågan. Att då försöka försvara ett konsensus genom att åberopa det otrevliga i vetenskapen är knappast en personlig gagn, då den subjektiva domen om trevlighetens frånvaro lika gärna kan fällas över den som levererar indikativ över den som med öppet sinne söker att förstå sina medmänniskors perspektiv. Vi har hängt vår framtid på den inställning vi föraktar.
Nu när Sveriges Radio bjudit in journalisten Joakim Lamotte, tycker jag att det kan vara legitimt att bemöta mytbildningen kring honom. Lamottes journalistik är väldigt agendadriven och han har en god förmåga att veta var han ska ställa sig för att framkalla de effekter han söker, vilket retar gallfeber på folk. Det har i sin tur gjort honom till ett lovligt byte för negativ ryktesspridning, men ett graverande påstående blir inte sant bara för att man ogillar personen det handlar om. Här är tre exempel.
Det påstås ibland att Joakim Lamotte inte är journalist, ofta med hänvisning till att man inte gillar hans journalistik. Men titeln säger egentligen inte så mycket om kvalitén på arbetet, utan om arbetets karaktär. Dålig journalistik är journalistik, vinklad journalistik är journalistik. Vissa kräver en viss utbildning av journalisten för att vilja erkänna honom, och Lamotte är skolad vid Göteborgs universitet och har varit verksam på Sveriges Television och på Göteborgs-Posten.
Det brukar påpekas att Sverige saknar no-go-zoner, vilket såklart är sant, men det man egentligen tvistar om är huruvida det finns utsatta områden som rent av är farliga att besöka kvällstid. Vilket såklart Lamotte gjorde, och därför antas han få skylla sig själv, ungefär som om han hoppat ut framför en buss. Det blir inte mycket skrivet för den som resonerar så, men framför allt kan man inte önska livet ur någon bara för att man inte gillar allt personen gör. Det finns uppenbarligen en publik som vill se hur det kan gå till i ett sådant område, vilket gör marknaden öppen. Om någon som inte gör något fel blir drabbad av våld, borde det vara irrelevant om offret delar dina åsikter.
Slutligen brukar det påpekas att han tigger pengar via Swish. I Sverige har olika finansieringsmodeller olika status. Det finaste är skattefinansiering, eftersom det är kopplat till objektivitet, oberoende och kvalité (t.ex. SVT eller SR). Därefter har vi olika varianter av frivilliga abonnemang och reklam (t.ex. DN eller SvD). Sist har vi frivilliga donationer, vilket är vad Lamotte tar emot. Om betalningsmodellen stjäl fokus från budskapet bör han se över det, men om det finns en tillräckligt stor publik som är beredda att (med sina skattade pengar) betala för att han gör som han gör, så är det bara bra. Det drabbar ingen som inte vill betala. Frivilliga betalningar via Swish, betyder inte att man kan smita från skatten, för bankerna ser pengaflödet och reagerar på om ett Swish-konto får betalt från olika håll. Därför måste man ha ett bolag för att kunna använda Swish på det sättet, och man måste betala skatt. Det är naturligtvis därför Robert Aschberg kan veta hur mycket pengar Lamotte drar in.
Nu har även jag sett Gillettes reklamfilm ”The best man can be”. Det är inte konstigt att folk är irriterade, eftersom filmen gör antagandet att den sämsta stereotypen av man är den mest typiska bilden av en man. Gillette väljer t.ex. bilder av män som grillar och ser mellan fingrarna på sexism istället för bilder av gentlemän – det finns inget i filmen som för tankarna till Remington Steele.
Det finns även ett politiskt ställningstagande, då den en minut och 48 sekunder långa reklamfilmen ger ganska mycket tid åt Ana Kasparian i ett klipp från The Young Turks, alltså vänsterns Bill O’Reilly från vänsterns motsvarighet av Fox News. Om nu Gillettes marknadsmässiga strategi handlar om att sälja budskapet att man inte ska retas, mobbas, vara sexistisk eller vad det nu må vara, har du som mogen man inget att frukta – du ingår inte i målgruppen för kritiken.
I princip alla reklamfilmer vädjar till stereotyper, så det är inte konstigt att Gillettes film också gör det. Det är inte konstigare än att någon annan gör implicita påståenden om hur kvinnor är. Titta gärna på filmen och bilda dig en egen uppfattning:
Jordan B. Peterson och Annie Lööf är inte överens om varför män och kvinnor väljer olika yrken. Under Skavlan-intervjun hänvisade Lööf till det s.k. glastaket. Tanken är att män och kvinnor vill ha samma jobb, men att kvinnor inte släpps in på dessa. Peterson hävdade att män och kvinnor tenderar att göra olika val, något som särskilt utmärker sig jämställda länder.
Peterson är en triggerpunkt för många, inte minst Cathy Newman, så när man kommenterar honom är det nog ganska viktigt att erkänna att han har fel om mycket. Men många fel som tillskrivs Peterson kommer faktiskt från personer försöker representera honom. Konstaterandet att män och kvinnor gör olika val är inte en teori och det är inte en utsaga om varför. Det är inte en personlighetsanalys och det är inte en fråga om arv kontra miljö. Att män och kvinnor gör olika val är bara ett observerat fenomen. Men man hör så mycket mer än det som sägs, vilket förmodligen kan ha fått Annie Lööf att svara ”We don’t agree on that”. Det kan bero på vad som händer i mottagarens huvud, och det kan bero på att man kopplar ihop (det korrekta) påstående med annat som man vet att Peterson har sagt, men faktum kvarstår: Män och kvinnor gör olika val, oavsett om det beror på glastaket, på andra miljöfaktorer eller biologiska faktorer.
Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet publicerade nu i oktober en text som kommenterar en studie de gjort tillsammans med två andra högskolor: ”När personer själva skattar sina personligheter – de fasta drag som bildar vår karaktär – är skillnaderna mellan män och kvinnor större i jämställda länder.” Studien finns publicerad på Wiley Online Library. Även Science Magazine publicerar nu i oktober en tysk studie som konstaterar: ”On one hand, the attenuation of gender-specific social roles that arises in more developed and gender-egalitarian countries may alleviate differences in preferences between women and men. As a consequence, one would expect gender differences in preferences to be negatively associated with higher levels of economic development and gender equality (social role hypothesis). On the other hand, greater availability of material and social resources removes the gender-neutral goal of subsistence, which creates the scope for gender-specific ambitions and desires.”
Apropå Cathy Newman så gör hon helt rätt när hon intervjuar Jordan B. Peterson. Hon ställer utmanande frågor och låter honom prata till punkt i sina svar. Sen upprepar hon det hon hört, eller konsekvenser av det hon hört (”… so you’re saying…”), vilket bekräftar om budskapet gått fram eller ej. Det som möjligtvis är förvånande, är att hon konsekvent missförstår honom. Men genom att upprepa, så vet vi åtminstone det. Intervjun är väl värd en halvtimme.
Psykologiprofessor Jordan B. Peterson är mer än bara professor i psykologi. Han är verksam psykolog, han har skrivit en självhjälpsbok och han är en aktiv debattör. Peterson säljer in många sanningar som enligt Svensk diskurs är obekväma. Till detta är han konservativt kristen och har en politisk åsikt som kolliderar med många svenskar, åtminstone på vänsterkanten. Han är t.ex. motståndare till identitetspolitik och att lagen ska upprätthålla språkligt begränsade regler.
Petersons bok är fullproppad med pseudovetenskap och i debatt blandas sanningar med halvsanningar, men tack vare sin sympatiska framtoning och förmåga nå ut och göra avtryck, är han relevant nog att diskutera. Jag tillhör en av dem som verkligen uppskattar honom, men jag har berikats med den sällsynta förmågan att finna glädje även i meningsmotståndare intelligenta nog att vara tankeväckande. Jag har inte heller något behov av att inbilla mig att allt någon jag uppskattar säger måste vara sant (även om jag faktiskt köpte Sam Harris argument i boken Moralens landskap innan han välkomnades in i den svenska stugvärmen där han nu återfinns). För att göra en lång historia kort, Peterson är mycket uppskattad hos vissa och föraktad hos andra. Och nu har den svenska regeringen tagit ställning i frågan, och det var ganska självklart vilket ställningstagande man skulle ta.
Utrikesministern säger att Peterson ska krypa tillbaka under sin sten. Det beror förmodligen inte på att han extraknäcker med opportunistisk pseudovetenskap, för svensken älskar pseudovetenskap, halvsanningar och osanningar. Samma regering som vill att Peterson ska krypa tillbaka under sin sten, öser pengar över olika religiösa församlingar samtidigt som dess väljare hejar på spökutdrivare på tv eller läser genusvetenskap på universiteten. Vi älskar trams, men vi har inget till övers för populära personer som uttalar sig utanför åsiktskorridoren. Att ha fel är en sak, att ha rätt eller fel om fel saker är en helt annan sak – då sätter regeringen ner foten, något de inte är rädda för att göra. Det borde passa Peterson som handen i handsken.
Vänstermedia har blivit alldeles uppslukade av psykologiprofessor Jordan B. Peterson. Nog är Peterson fängslande i vilka frågor han väljer att diskutera, i hur han gör det och i vilka ståndpunkter han har i dessa frågor. Men det som fängslar är förmodligen att han, likt Donald Trump, är högerkonservativ kristen, och dessutom, till skillnad från Trump, är Peterson populär. Uppmärksamheten Peterson får är ofta ganska negativ. Det är negativa omdömen om hans karaktär, hans fans karaktär, eller redogörelser om vad han har fel om. En person som är identifierad som en politisk motståndare tenderar att bli föremål för nedskrivning i svensk media. Många av oss kanske minns hur hjärnforskaren Sam Harris skrevs ner i Sverige, men det har avtagit eftersom Harris är en av Petersons kritiker. Andra kanske minns hur svårt det var för svensk media att hantera att Hans Rosling gav Jimmie Åkesson rätt i en enda fråga, vid ett enda tillfälle. Vissa har till och med förnekat att Rosling någonsin sagt något sådant. Även forskaren Steven Pinker har förbryllat svensken genom sin kritik mot svensk vänster, som identifierar sig själv som föredömlig och nära inpå felfri.
Effekten Jordan B. Peterson har på sina motståndare är fascinerande. Det bästa exemplet är tveklöst Cathy Newmans intervju med Peterson på BBC. För varje påstående Peterson gör, ställer Newman en motfråga som får tittaren att förstå att hon har hört honom säga något helt annat. Peterson säger att lönegapet mellan män och kvinnor kan bero på fler faktorer än kön, Newman hör att det inte gör något att män tjänar mer än kvinnor. Peterson säger att kvinnor som är fria att välja yrken inte nödvändigtvis väljer traditionellt manliga yrken, Newman hör att vi inte bör sträva efter jämställdhet mellan könen. Och så vidare.
Detta påstående, att män och kvinnor gör olika val även när de har alla förutsättningar att göra exakt samma val, skapade även förvirring hos Annie Lööf när Skavlan intervjuade Peterson. Om detta har det sagts att Peterson vann debatten, men att han ändå har fel. Även om han har rätt om vissa saker, så har han ändå fel om andra, och han vann debatten. Han antas alltså inte ha blivit inbjuden och intervjuad för att han har något intressant att säga, utan för att han skulle tryckas ner, vilket han klarade sig ifrån. Jag finner den tanken orimlig. Det som hände i programmet var precis det som Skavlan ville skulle hända – idéer möttes och avhandlades från olika infallsvinklar.
Att människor är olika och att vissa människor tillhör den konservativa högern, är en del av en naturlig mångfald som vi ska vara glada för, inte känna oss hotade av. Jag känner redan till Petersons tillkortakommanden, inte minst i hans syn på religionens nödvändiga betydelse för individen, men jag kan ändå njuta av att höra hans, och andras, perspektiv, helt utan att kräva politiskt samtycke med alla inblandade. Det är inte ens önskvärt.
Aftonbladet rapporterar att Danielle Hillerström stötte på en burka som maskeraddräkt när hon surfade runt på Maskeradkammaren. Så här i tider av oktoberfest och Halloween kan hon inte ha missat de katolska prästerna och tyrolerdräkterna. Däremellan finns det hawaiianska kläder och indiandräkter. De traditionella alternativen för den som inte vill tillverka sin egna dräkt finns – enkelt och praktiskt!
Men när Hillerström snubblade över burkan så blev hon arg: ”Du ska respektera och acceptera att folk har den kulturen och livsstilen.”
Vilken är kulturen och livsstilen som ska respekteras? Vilka egenskaper har en kultur som kräver att kvinnor ska bära burka? Och vad i den är värt respekt?
En välvillig tolkning från min sida skulle kunna vara att Hillerström kanske tror att det är muslimer generellt som ställer detta krav på kvinnor, men så är inte fallet. Burkan brukas av en fundamentalistisk och misogyn minoritet.
Men det går ändå att hitta skäl att kritisera Maskeradkammaren, eftersom dräkten representerar en icke-human kultur. Det var därför Rebecca & Fiona blev kritiserade när de uppträdde med hammaren och skäran på kläderna.
Men först vill jag kommentera Bajrics frågor i korthet. Under ramadan fastar vissa muslimer medan solen är framme, och äter nattetid, vilket tydligen väcker en del frågor. Dessa tas upp:
Frågan om varför man ser fram emot ramadan besvaras med motfrågan om varför andra ser fram emot julen, och med tillägget att fastan är ett sätt att lära sig att uppskatta det man har.
Frågan om vad som händer om en muslim råkar äta under fastan besvaras efter lite piruetter: Inget.
Om fastans obligatorium svaras att det är frivilligt att delta*, men obligatoriskt att avstå för t.ex. barn, sjuka eller gravida.
På frågan om det är svårt att fasta i Sverige då sommardagarna är långa här föreslås att följa solens timmar i t.ex. Mekka som svar.
Och slutligen, frågan om hur man faktiskt lever i förhållande till hur man som muslim påbjuds att leva är svaret: Sköt dig själv.
Anledningen till att det över huvudet taget ställs frågor till muslimer om ramadan, är att folk är bekanta med religionen islam och fenomenet ramadan. Trots att antalet anhängare är få – endast drygt etthundratusen i Sverige enligt Wikipedia** – så finns ett allmänintresse för deras tro.
Naturalismen är en betydligt mer utbredd livsåskådning i Sverige än islam. Den åtnjuter dock inte samma allmänintresse, förmodligen på grund av att den inte är lika exotisk. Det är kanske därför vi naturalister inte är alls lika trötta på att svara på frågor, utan snarare är stolta över att få chansen. Här är fem frågor du gärna får ställa till en naturalist:
1. Hur är det att inte tro på något?
Jag vet inte. Men det är befriande att inte behöva tro på imaginära väsen som t.ex. Jahve eller Allah.
2. Vad är meningen med livet för er?
Generellt sett har vi utvecklats till att vilja äta, överleva och reproducera oss. Men med den extra tid vi erhållit tack vare vetenskapen, kan man lägga till konst, kultur, familj och glädjen i att vara vänlig mot en medmänniska.
3. Vad händer när ni dör?
Att vara död är att inte vara medveten. Skillnaden handlar inte om vad som händer, utan insikten om att man faktiskt ska dö, i ordets rätta bemärkelse.
4. Varifrån kommer er moral?
Både gudstroende och naturalister får sin moral från att analysera konsekvenser av handlingar och från moralfilosofiska resonemang. Skillnaden är att vi inte påstår att vi får det från något övernaturligt väsen eller någon religiös skrift.
5. Varför firar ni jul?
För att vi gillar att fira tillsammans med dem vi tycker om, för att vi gillar att vara lediga, eller för att vi hedrar vår kultur.
Naturalister får sällan frågan om varför vi inte lever som vi lär, eftersom vi gärna lever som vi lär. För oss är inte reformation ett hot, utan processen som gör oss till det vi idag är.
*) Inom islam är fastan frivillig under ramadan. Endast fundamentalister kräver fasta och endast fundamentalister kräver att kvinnor ska skyla sig med t.ex. slöja. **) Läst 2018-05-25. Jag har tidigare föreslagit nyare undersökningar som skriver upp den siffran till omkring fyrahundratusen, vilket inte accepterats vid peer review. Därför accepterar jag antalet som anges, under misstanken att det är aningen för lågt.
NA:s politiske redaktör Lars Ströman har under en tid försvarat det muslimska sättet att hälsa, och idag summerar han sina argument i ett insändarsvar. Han säger att män och kvinnor behandlar varandra olika i olika sammanhang i syfte att legitimera att män och kvinnor hälsar olika på varandra. Redan där haltar logiken, men jag vill belysa en pikant detalj för den som klarar att se bortom sexismen Strömans text. Min betoning:
Män och kvinnor hälsar och behandlar varandra olika i många olika sammanhang. Män håller upp dörrar för kvinnor. Kvinnor kan gå på krogen utan att betala ett öre, för det finns ”gentlemän” som betalar drinkarna. Män hälsar ibland på kvinnor genom att tvinga fram en kram…
Att män inte vill skaka hand med kvinnor ska alltså inte betraktas som ett problem, eftersom man kan se det i ljuset av att män, oavsett om de kommer från en feministisk eller misogyn kultur, tvingar till sig kramar från kvinnor.
Det vi förväntas tycka är alltså att det är löjligt att någon har problem med att man lägger handen på hjärtat i en situation där man förväntas sträcka fram handen, men definitivt inte att det är det minsta löjligt att någon har problem med att hälsa med handskakning i en omvänd situation. Because of religion.
Det finns en opinion mot Filip och Fredrik, och svaret på frågan om varför TV5 låter dem hållas är enkel: De har en publik som älskar kombinationen av s.k. edgy humor i kombination med åsiktsbekräftelse.
Jag har följt dem en tid. Jag tyckte ”Ursäkta röran (vi bygger om)” var ok, jag gillade ”High Chaparall”, men har sedan dess tappat intresset. Jag tyvärr inte sett ”Breaking News”, men där lär man lite skämtsamt ha sagt att Jesus hade varit Sverigedemokrat, vilket naturligtvis upprör. Dessutom håller Filip och Fredrik ganska hög vänsterpolitisk profil.
Min bedömning är att de är helt rätt ute. De vänder sig till en ung publik, typ millennials födda någon gång mellan 1980 och 1995, och där finns en märkbar överrepresentation av de åsikter som Filip och Fredrik står för. Ett axplock av typiska millennialsåsikter som Filip och Fredrik kan plocka poäng genom att företräda är:
– Kultur är inte konst, det är samhällelig uppfostran, och ska därför inte vara t.ex. sexistisk.
– Samhället är patriarkalt.
– Religiösa motiv till illgärningar är egentligen politiska motiv.
– Gärna mångfald, men inte åsiktsmångfald.
– Det är upp till var och en att bestämma om man är expert.
– Kön är en social konstruktion.
– Sverige tar in för få flyktingar.
– Jag tror inte på Gud men kyrkan är en positiv kraft i samhället.
– Man är konservativ samtidigt som man identifierar sig som liberal och progressiv.
Och så vidare. Inte alla millennials, inte bara millennials, men en överrepresentation bland millennials. Detta spelar Filip och Fredrik an på, helt enkelt för att det är lönsamt.
Skämtet att Jesus skulle ha varit Sverigedemokrat fungerar i detta sammanhang, för att det är lite edgy, för att det är lagom religionskritiskt, för att det bekräftar premissen att Sverigedemokraterna är onda, och så vidare. Detta kallas för politisk korrekthet: Man påstår sig stå för något för att vinna politiska poäng. Det är en konst som Filip och Fredrik behärskar, men få andra.
Millennialgenerationen är privilegierad, har god betalningsförmåga och dålig koncentrationsförmåga. De är villiga att betala för tjänster som avlastar dem. De betalar hellre till Spotify än de köper skivor, de har minst ett betal-tv-abonnemang, de använder exklusiva mobiltelefoner, de anser sig kunna ta betalt för triviala tjänster och de anser sig kunna ta bra betalt. Igen, inte alla millennials, inte bara millennials, men en överrepresentation bland millennials.
Den goda betalningsförmågan och dåliga koncentrationsförmågan märks t.ex. genom att skräckfilm blivit mer synonymt med s.k. ”jump scare” och att traditionella böcker fått ge plats åt talböcker. Vill man bli framgångsrik så ställer man sig i detta läger, för det är där man hittar den som både är beredd och kan lägga tiden, och är beredd och kan lägga pengar.
Vi vet alltså inget om Filip och Fredriks åsikter, vi vet vara hur de profilerar sig. Jag litar betydligt mer på att personer som Edward Blom eller Paolo Roberto är ärliga, då de representerar åsikter med betydligt lägre kommersiellt värde. De förlitar sig på sin karisma och sin kompetens. Och det skulle inte förvåna mig om Filip och Fredriks vänstervridning inte är något annat än just politisk korrekthet, med tanke på att de trots allt har högre månadslön än statsministern.
Rasism är smittsamt på väldigt lösa grunder, som inte behöver ha med personens åsikter att göra. Anledningen till att man är rasist om man delar memer föreställande grodan Pepe, beror på att rasister delar memer föreställande Pepe.
I Sverige har vi haft samma debatt om den svenska flaggan: Eftersom rasister viftar med svenska flaggan, så är man förmodligen rasist om man viftar med svenska flaggan. Politiker, utom Ebba Busch Thor, är undantagna denna anklagelse.
Så vad är det mer som avslöjar att man är rasist? Dricker du mjölk så kan du förmodligen hälsa hem. Aftonbladet rapporterar att rekommendationer om mjölkdrickande har kritiserats med hänvisning till rasism, vilket naturligtvis fick rasister att posera med mjölkglas på sociala medier.
Och, som genom ett trollslag, har vi ett nytt tillskott på indikationer att man är rasist: Mjölkdrickandet.
Ulf Lundell använde svenska flaggan som dekor under sina konserter på 90-talet för att ”stjäla tillbaka” den från rasisterna. Grodan Pepe och en skrattande emoji kanske man kan klara sig utan, men vilken antirasist blir först ut med att posera drickandes mjölk?
Det måste vara ett enormt privilegium att vara en av de som har tid att polisa andras åsikter och harmlösa nöjen. Man måste rösta vänster, man får inte skratta tuttskämt och man får definitivt inte praktisera någon annans kultur. Det kallas för kulturell appropriering, vilket betyder att man berövar någon sin kultur. När just kulturell appropriering kommer på tal, så kan aldrig den som anklagar någon för detta brott redogöra för vari problemet skulle bestå, utan man förväntas söka reda på informationen och läsa på för att göra den som klagar nöjd.
Den som kräver konstant medhåll ska naturligtvis inte hänga på Twitter eller slösurfa på okända jaktmarker, eftersom sådant som andra publicerar beror på deras tycke och smak, utan att alltid rätta sig efter besökarens. Det är som att fira att man fått ner en sexistisk reklamskylt från en reklampelare i Kumla genom att åka till Amsterdam. Kan man inte kontrollera sina egna känslor, så får man faktiskt hålla sig där man kan kontrollera andras beteende. Det har gått så långt så att man anser att vissa idéer behöver särskilt skydd, och ironiskt nog är det de extraordinärt dåliga idéerna som behöver extra ordinärt skydd, vilka ofta är religiösa. Dåliga idéer som inte är heliga, tenderar vi att avfärda.
Att man gnäller på andra betyder inte att man har en överlägsen moral. Båda parter tycker säkert att den andres åsikter är fruktansvärda, men vissa personer värderar sina egna rättigheter högre än andras, medan andra gillar mångfalden och trivs rentav i vetskapen att andra är lika fria som en själv, trots att det innebär att man exponeras för en mångfald. Vad sägs t.ex. om KDU:aren som tycker att Pride-veckan är pervers, trots att hans närvaro där är ytterst frivillig? Han uttalar sig om andras beteende, trots att det inte har något med honom att göra – det är lite samma sak som att gnälla på någon som skrattar åt tuttskämt.
I dagens Nerikes Allehanda slår Christina Örnebjär ett slag för att vara PK – politiskt korrekt – och hon kopplar det till att inte säga ”negerboll”. Att vara PK handlar om att följa majoritetsuppfattningen, och namnet kommer naturligtvis ifrån att det är politiskt lönsamt att uttala majoritetens åsikter. Men det är inte alltid bra att vara PK bara för att det är bra att vara det i frågan om ”negerbollar”. Det finns många exempel där det är bättre att någon vågar gå emot konsensus, utan en tanke på egen vinning, t.ex. när man ska försvara svaga och utsatta grupper. Frågan om ”negerbollar” ger fega människor en chans slippa göra vad som krävs.
