Anders Hesselboms blogg (politik och filosofi)

”Låt min tro vara i fred”

2013-10-27

Tillåt mig kommentera en snusförnuftig text om religionskritik av Per Markus Risman. Visst, hans uppfattning om religiös tro kommer säkert att uppdateras många gånger, han är trots allt inte speciellt gammal, men ändå: I syfte att förklara vad som är och vad som inte är föremål för kritik, deklarerar Risman en skiljelinje mellan organisation, religion och tro. Givetvis är dessa skilda ting, annars skulle vi inte behöva ha olika ord för dem. Men att Risman betonade denna skillnad, är för att göra denna poäng:

”Sen har vi tro. Här menar jag att tro är fredad från kritik för tro helt enkelt är privat. Vår tro är oftast bland det mest kära vi har, det är det som får oss att gå upp på morgonen eller överleva när en som står en nära går bort. Tro bör aldrig kritiseras, oavsett om det är på den abrahamitiska guden eller en rosa tekopp. Hur absurd du än tycker att tron är så är den inte din, det är någon annans och du begår en ofantlig kräkning när du kritiserar den eftersom det ofta blir påhopp eller osakligt.”

Detta är så dumt så att man skruvar på sig.

För den som håller sina föreställningar som det mest kära, väntar ett liv i uppförsbacke.Risman uttrycker sig på ett sådant sätt att man får intrycket av att han anser att detta föreställningsvurmande är allmängiltigt bland kristna, vilket må vara hänt, men jag skulle aldrig generalisera på detta vis om en så mångfacetterad grupp som troende kristna trots allt är. Och om Risman har rätt, så hoppas jag att denna inskränkta attityd är begränsad till några få frågor, annars skulle många kristna helt enkelt bli liggande i sina sängar vid varje vetenskapliga framsteg – paradigmskiften sker lite då och då.

Att kritik mot trosföreställningar är en ”ofantlig kränkning” stämmer för den som endast har sina trosföreställningar att leva för, men att kritik mot föreställningar ”blir påhopp eller osakligt” är en helt annan fråga. Enligt samma logik kan jag tycka att gitarrspel är en musikalisk hädelse, eftersom det ofta spelas falskt. Denna form av generaliseringar fungerar inte! En subjektiv bedömning av ett extremt smalt urval kan inte representera allt! (Jo, det är jag som spelar falskt på gitarren rätt ofta.) Av samma anledning som man inte kan argumentera mot kritik genom att hävda det är trosföreställningarna som får kristna går ur sängen, kan man inte säga att kritik mot en föreställning ofta tar sig osakliga former. Det spelar ingen roll vem du är, hur synd det är om dig, eller hur tragiskt ditt liv är eller vad som får dig att kliva upp på morgonen – du kan ha fel ändå.

Om tron är personlig, och inte får kritiseras, så finns det faktiskt ett sätt att slippa kritiken: Yppa inte tron! Det som inte får kritiseras får givetvis inte heller påstås, och det som får påstås, får kritiseras. Teismen är ur ett socialt perspektiv ganska normaliserad, och man kan hitta likasinnade som vill berätta om sin tro utan att vilja ha kritik för sina föreställningar, men den som fått kritik för sina trosföreställningar har antagligen berättat om dem för den som kritiserar. Jag själv skulle kunna bli kritiserad för att jag tror att månen är gjord av ost, men om jag inte påstått något sådant kan inte den kritiken legitimeras.

Även jag håller med om att inte allt är föremål för rimlig kritik. Någons föreställning att det inte finns någon anledning att tro att månen är gjord av ost, är svår att hitta rimlig kritik för. Någon annans föreställning att det inte finns någon anledning att tro på några gudar över huvudet taget, abrahamiska gudar inkluderat, är svår att hitta rimlig kritik för. Orimliga föreställningar som inte yttras, är givetvis också svåra att kritisera. Men att både ta sig rätten att prata om sina föreställningar och ifrågasätta andras rätt att kritisera dem är, milt uttryckt, obegåvat.

Kategorier: Uncategorized

2 svar till “”Låt min tro vara i fred””

Själve Skam skriver:

2013-10-27 kl. 22:07

”Vår tro är oftast bland det mest kära vi har.”

Min tro är mina egna idéer. Det är jag själv. ”Jag själv är det mest kära jag har?”

Jag älskar att vrida och ompröva mina övertygelser. Den där smala och krokiga Vägen, som är Livet, färdas jag på! Vägskyltar med texten ”Sanningen” berättar namnet på Vägen. Den har skarpa åsiktssvängar och branta kunskapsbackar. Stannar gör man bara vid fel på bilen, punka, fylla och olyckor.

Såningsmannen sprider sin säd och somliga gör brännvin av skörden: ”Min fylla är det käraste jag har!” Var det någon som inte trodde, att vi kan tala i tungor?

Men vad är Vägen för något? Vad vet jag om det?

Svara
disciplemattias skriver:

2017-02-11 kl. 09:07

Man ska liksom närma sig andra människor på deras villkor och genom att få en gemensam nämnare mellan en själv och den andra personen så kan man introducera Jesus. Att börja prata om Jesus och inte ha någon gemensam grund att stå på är inte bra för man ska alltid vara uppbyggelig enligt biblen och utan gemensam grund blir det inte alltid uppbyggeligt.

Sen står det i bibeln att salig är den som håller sin tro mellan sig själv och Gud och inte dömer sig själv för de val han gör. Så kan finnas en viss grund i att hålla sin egen tro mellan sig själv och Gud.

Salig är också den som inte kommer på fall för Jesus skull.

All sann tro är ju tro på Jesus eftersom Jesus styr hela världen även styr över de gudlösa.

Svara