Anders Hesselbom

Jag kommer aldrig skriva någon självbiografi, men en bloggpost om mig själv kan jag bjuda på. Utan att säga för mycket, tror jag att jag törs lova att detta blir den första och den sista. Jag startade livet utan finansiell grund, jag hade värdelösa betyg i skolan och jag har läs- och skivsvårigheter. Mitt tillvalsämne var programmering, och där prickade jag in en femma, men i övrigt var det mest skit. Jag är duktig på namn, men värdelös på ansikten. Eftersom jag behöver ha ett kontext för att veta vem jag har mitt emot mig, kallpratar jag ofta med personer som jag förstår att jag känner, utan att ha en aning om vilka de är. Jag har jobbat skithårt för att få ett välbetalt jobb, vilket kvalificerade in mig i den maktstruktur som jag idag tillhör. Vita medelålders ateistiska män.

Det har sina fördelar. Man är en del av kultureliten. Rent praktiskt betyder det att man lyssnar på Deep Purple och Pink Floyd istället för Ramones eller Metallica, man lyssnar på P1 istället för Mix Megapol, och man har vänner som ingår i sammansvärjningen. Alltså andra vita medelålders ateistiska män, med en stabil tillvaro och välbetalda jobb. Visst har jag många religiösa vänner, många vänner med annan hudfärg än jag och många lågavlönade vänner, och när jag förhåller mig till dem, måste jag göra det i ljuset av att jag är en del av strukturen som förtrycker dem. Den politiska korrektheten är i mångt och mycket sympatisk, men tyvärr väldigt törstande efter primitiva schabloner och generaliseringar, som man måste leva upp till när man förhåller sig.

Jag blir betydligt mer upprörd över Katolska kyrkans brott mot mänskligheten än att Jonas Gardell levererar snälla skämt om islam, och jag skiter fullständigt i att någon stjärnkock marknadsför sig med bilder som objektifierar kvinnor eftersom jag är helt övertygad om att det ger ett tillfälle för den som vill göra en insats mot objektifieringen av kvinnor, att helt enkelt välja en annan restaurang. I linje med detta tycker jag att man gör fel om man lär sina barn att de inte ska behöva ta någon skit, för att sedan slänga ut dem i en värld där de mycket väl kan komma att behöva göra just detta. Lär dem att ställa sig över saker, och ta kontroll över saker. Jag är svag för vin, kvinnor och sång, och jag trivdes bra på det frigjorda 80-talet, folk är olika.

Extrema sociala handikapp, som t.ex. att vara migrerad ex-skåning, ger möjligheten att lämna sin plats i maktstrukturen, och inta den samhällsposition man själv önskar. Ingen lyfter på ögonbrynen om man då inställer sig i kören av dem som får dagarna att gå genom att kalla sina medmänniskor för rasister och kvinnohatare. Här är generaliseringar tillåtna, eftersom dessa används för att illustrera den maktstruktur man bekämpar, och det finns alltid ett fack att stoppa ner sina meningsmotståndare eller sina pinsamma allierade i. Negativa religiösa yttringar beror på fundamentalisterna, och så vidare. Här handlar allt om dig personligen. Om Barbie-dockor ger en felaktig bild av kvinnan kan man inte bara köpa en annan docka eller hålla distansen. Jag själv lekte med Big Jim utan att känna några krav på att behöva bli som Big Jim. Visst, det satte väl sina spår, men i ljuset av att få personer är perfekta, så borde det inte besvära någon.

I ett klimat där det är fel att skoja om islam men förhållandevis problemfritt att ropa ”rasist” efter sina medmänniskor, lämnas en smal och snårig stig för oss, makteliten, där snedsteg betalas med just rasistanklagelser, Och att be om ursäkt när man misstar sig, är en förmån som inte finns här. Jag gör det ibland på gammal ful vana, vilket ger mina korrekta medmänniskor en chans att påminna mig om att det inte finns något som är så osmakligt som en vit man som intar offerrollen.

Min verkliga makt ligger inte i något attribut jag besitter eller någon egenskap jag har. Det ligger i att personer faktiskt lyssnar på vad jag säger och läser det jag skriver. Det är alltså andra som kan bestämma över detta, precis som jag kan bestämma vilka skribenter jag vill ta del av. Eller för den delen, precis som jag kunde välja vilka leksaker mina barn skulle ha hemma när de var små, eller vilka bilder jag ska ha på väggen där jag äter. Utnyttja den makten, och påverka andra genom goda argument. De argument som jag betraktar som goda, innefattar inte att kalla religiösa personer för fundamentalister, eller att kalla meningsmotståndarna för kvinnohatare och rasister. Det är inte ett vuxet sätt att förvalta sin plats i den offentliga debatten.