Häromdagen ställdes Mattias Irving inför rätta efter att ha visat ohörsamhet inför ordningsmakten. Irving är, på nästan alla tänkbara sätt, min meningsmotståndare. Jag delar definitivt inte hans åsikter om speciellt mycket. Just denna gång handlade ohörsamheten i fråga om att störa en nazistdemonstration med bl.a. psalmsång. Hur meningsmotståndare bör bemötas, är en av de frågor där vi verkligen går isär och denna gång var det nazisterna som var meningsmotståndaren. Både Irving och jag är antinazister, men jag dök inte upp för någon motaktion, det gjorde Irving. Han tog en kula för oss.
Civil olydnad är en balansgång, och inte alltid är meningsmotståndaren just nazister. Vem du föraktar, beror på vem du är. Eftersom t.ex. ateister är lika föraktade som nazister i vissa läger – det finns vissa kristna sällskap som odlar myten att Hitlers ateism ledde honom till förintelsen – bör man ha ett system där spelreglerna är konsekventa. Det viktiga är inte vad man protesterar mot, utan hur passionerat motståndet är och hur motståndet tar sig uttryck. Att man känner starkt att något är fel, är ett incitament, hur man låter det ta sig uttryck är potentiellt straffbart, men ska förmildras om övertygelsen är stark.
Jag kan inte se någon förmildrande omständighet i att den man vänder sig emot är nazist, antidemokrat eller något annat, eftersom det snarare säger något om vem du är. Vissa kallas felaktigt för nazister, andra tycker att nazism är något bra. Genom att bortse från nazismen, kan man ha en standard som både är konsekvent och fungerar. Med tanke på hur starkt Mattias Irving känner att det han protesterar mot är fel, och med tanke på hur ringa hans brott ändå är, bör passionen för frågan väga tyngre än att agerandet är olagligt. Han har ju trots allt inte kastat gatsten mot polisen, eller ens hotat om att göra något sådant.
Så även om jag rent principiellt förespråkar allas rätt att höras och synas, så inser jag hur viktigt det är med en viss nivå av civil olydnad. Så länge den är civil. Och proportionerlig. Det vore en helt annan sak om Mattias Irving vore t.ex. folkvald politiker, då skulle jag avkräva millimeterkorrekt uppträdande. Men nu är det inte så. Han är en medborgare som anser sig ha gjort en insats. Som sagt, även jag är antinazist, men jag vill hellre förespråka ett system där jag har rättigheter oavsett om någon anser mig vara en representant för den dåliga sidan. Om än inte i detta fall, så är jag Irvings meningsmotståndare och han är min. Här har Mattias Irving gjort oss en tjänst. Uppsåtet att förstöra för sina medmänniskor verkar inte finnas.
Bör goda intentioner bestraffas lika hårt som ett elakt uppsåt? Jag är tveksam.
Uppdatering 2014-10-01: Irving fälldes, men slipper påföljd.
Lämna ett svar