Anders Hesselbom

Helt oavsett vad som försvaras med följande yttrande, så är det något tänkvärt som sägs av miljöpartiets Eva Andersson-Wilks:

Mitt språköra trivs bättre med att man säger att vi ska luta oss mot forskning. Ordet vetenskap ett slags inneboende positivitet eftersom dålig vetenskap är dålig först i kontrast med god vetenskap, och då är dålig vetenskap egentligen inte längre vetenskap. Vetenskap får mig att tänka på metoder. Men man bör luta sig mot bra forskning. Eftersom detta handlar om medicinsk forskning påpekar Andersson-Wilks att medkänsla och ödmjukhet inför patientens erfarenheter också är viktigt. Bra sagt!

Bra sagt, om det inte vore till försvar av diagnosen elöverkänslighet. Om en patient upplever ett besvär och insisterar på att diagnosen ska vara elöverkänslighet, är det inte till någon hjälp för patienten om läkaren bekräftar den diagnos som patienten gett sig själv. Om vården verkligen ska vila på en vetenskaplig grund, kan man varken fall av påstådd elallergi, eller speciellt många andra fall självdiagnostiserade sjukdomar, behandla dem utan att först bekräfta diagnosen på ett vetenskapligt sätt. Det är ingen bra metod. Det är ”dålig vetenskap”.

Att lekmannamässigt diagnostisera sig själv baserat på sina upplevelser görs hela tiden. T.ex. finns gudstroende som anser att deras upplevda gudomliga närvaro faktiskt betyder att Gud finns, och det är inte helt utan anledning att kristendom kallas religion. Eva Andersson-Wilks pratar om sjukvård. Den stigmatisering som är resultatet av att man låser sig fast vid en diagnos som kanske inte ens är korrekt, som kanske inte ens finns, är ett stort problem för patienten. Besvären som patienten kan nämligen vara ytterst verkliga, och då förtjänar patienten att även diagnosen är det.