Det hela började med att Humanistbloggen uppmärksammade ett tweet av professor Richard Dawkins (den typen av tweet som jag personligen tycker borde leda till att nobelkommittén lyfter på ögonbrynen). Han skrev att det finns troende som desperat försöker leta efter arkeologiska evidens för att berättelsen om Noaks ark ska vara sann – men man kunde tro att de skulle föredra om en berättelse som utmålar Gud som en massmördare vore falsk. På Humanistbloggen diskuterades detta fram och tillbaka.
En icke-troende påpekar att Gud borde ha gjort varelserna tillräckligt bra från början, för att slippa radera ut dem och börja om.
En annan icke-troende, Herr A, påpekar att kristna tar ganska lätt på massmord om Gud är massmördaren i fråga.
En troende, Fru B, säger att endast humanister och fundamentalister tar berättelsen om Noaks ark på orden – det är metaforer.
En annan troende, Herr C, påpekar att både Dawkins och Humanisterna propagerar för ”religiöst önsketänkande”. Uppenbarligen anses Richard Dawkins göra fel som tar berättelsen bokstavligt.
Ateisten Herr A påpekar att både Dawkins och Humanisterna önskar att kristna vore mer humana än de faktiskt är. Och med det är samtalet i full gång.
Fru Bs utsaga om poesi ger ateisten Herr D ett tillfälle att påpeka att 60% av alla amerikaner tror att syndafloden verkligen har inträffat och att Noak verkligen byggde arken, enligt en undersökning.
Detta får den troende Fru B att hävda att anledningen att berättelsen om Noaks ark är så betrodd beror på att kristna helt enkelt ljuger om vad de tror på. De är inte oförnuftiga, de är oärliga. Berättelsen är alltså fortfarande poesi och Herr D har fel.
Detta får ateisten Herr A att konstatera att grym poesi fortfarande är grym – åberopandet att en grym berättelse är poetisk, berövar inte berättelsen sin grymhet.
Därefter går det utför. Fru B insisterar att den faktiska betydelsen av berättelsen är lätt att ta in och lätt att förstå – så lätt att hon insisterar att hennes hjälp är överflödig. Detta får mig att kontakta Svenska Kyrkan som ropar in prästen Herr E.
Vi var inte helt överens om berättelsen om syndaflodens historiska korrekthet, men enades tillslut om följande: En lokal översvämning kan ha inspirerat författaren till ett verk som inte beskriver någon historisk händelse. Alltså, någon global översvämning har aldrig skett och någon ark har aldrig byggts.
Men enligt prästen Herr E håller den teologiska aspekten av berättelsen om arken två budskap:
1. Våga tro även när förnuftet säger något annat!
2. Gud ger aldrig upp!
Detta fick mig att be Herr E att lägga ut en text på Svenska Kyrkans hemsida om den teologiska aspekten av berättelsen om Noaks ark. Eftersom de skriver om hur de använder texten, är det lämpligt att den teologiska aspekten också beskrivs.
Fortsättning följer!
Lämna ett svar