Anders Hesselbom

Denna text handlar inte om individer, den handlar generaliseringar kring tendenser inom olika åldersgrupper i yrkeslivet. När Migrationsverket hade sitt generationsskifte och 80-talisterna kom in så halverades produktionstakten (antal hanterade ärenden per vecka). Under generationsskiftet i skolan gick ingångslönerna upp så mycket att de motsvarar äldre lärare med 15 års yrkeserfarenhet. Trafikverket i Malmö kan inte alls tillsätta en tredjedel av personalen som behövs på ledningscentralen. Och jag vet själv hur svårt det är att tillsätta en någorlunda kvalificerad tjänst. Med tanke på personalbristen kan man inte tro att vi i skrivande stund har 7,7% arbetslöshet, och den siffran skulle förmodligen vara aningen högre om definitionen av arbetslöshet inte vore så generös – den som arbetar 1 timme per vecka är inte arbetslös. Bland de yngre arbetstagarna, sena 80-talister eller 90-talister finns även tendenser att vilja komma in vid 8:30 och att ibland sjukskriva sig för trötthet! Igen, detta är generaliseringar, och det finns gott om individer födda på 1990-talet som är extremt plikttrogna, kompetenta och arbetsamma, men det finns verkligen alldeles för mycket ”chillande” bland yngre arbetstagare.

60- och 70-talisterna tenderar ha lönekrav som rimmar bättre med deras kompetens, deras arbetsuppgifter och deras yrkeserfarenhet. Det finns en betydligt större benägenhet att vilja förstå arbetet som ska utföras, och att vilja underkasta sig de arbetsvillkor som gäller. Är man trött för att man har sovit dåligt, varit uppe för sent eller tagit en öl för mycket kvällen innan, så lägger man på yrkesleendet och biter ihop. Och så ser man till att vidta de förändringar i privatlivet för att det ska passa med yrkeslivet! Inom den branschen jag var verksam (mjukvara) arbetar man gärna med arbetslag som består av 1-2 seniora personer och 3-4 juniora, som kan luta sig mot de seniora. På det viset håller man ner kostnaden och får en önskvärd kunskapsspridning, men det är svårt att anställa både juniora och seniora datorprogrammerare. De juniora har lite för höga krav på sina privilegier som anställd, och de seniora är ofta viktiga för sin nuvarande arbetsgivare, och sitter därför i en väldigt bra sits. Men om något negativt händer inom organisationen, t.ex. en försämrad företagskultur, vinstnedgång, eller vad det kan vara, är det ofta de nyckelpersoner man vill ska stanna, som får erbjudanden från konkurrenter.

Nu är det inte många år kvar innan 60-talisterna börjar gå i pension, och ett nytt generationsskifte uppstår. Vi kommer att ha svårt att möta kraven som ställs på näringslivet för att välfärden ska kunna upprätthållas på nuvarande nivå. Svensk välfärd bygger på att pengar kommer in i systemet utifrån, och för att pengar ska komma in behöver vi klara konkurrenskraften på de produkter och tjänster vi säljer. På den punkten har vi varit så pass framgångsrika att det gemensamma, utan problem har kunnat finansiera mer än bara välfärden: Religion, föreningar, pressen, med mera. Framöver kan det däremot bli svårt att hålla nivån, om vi inte lyckas minska gapet mellan arbetsbristen och arbetslösheten. Ett kortsiktigt plåster på såret kan vara att erbjuda de som är i pensionsålder att jobba kvar några år, vilket vissa säkert vill, men det löser inte den utmaning svensk ekonomi står inför.