Anders Hesselbom

Jag kritiserat feministiska tendenser förr, och jag kommer säkert göra det igen. Det grundläggande incitamentet för feminismen är korrekt: Det finns en konspiration. Det finns män som kliar varandras ryggar, som tar smällar för varandra och håller varandra bakom ryggen. Det innebär att kvinnor inte har tillträde överallt. Det gör att det finns ett glastak. Detta har jag ingen anledning att ifrågasätta. Denna illustration som kommer från Washington Post visar dessutom hur illa läget är när det kommer till frågan om våldtäkt:

Uppdatering 2014-07-19: Bilden ovan är inte helt oproblematisk.

På vissa punkter liknar våldtäkt andra grova våldsbrott, på andra punkter inte. Och som tur är, är just våldtäkt ett relativt ovanligt våldsbrott, och även om tar hänsyn till våldtäkt, är det oftast män som är offer för våldsbrott, speciellt på allmän plats. (De som betraktar våldtäkt som ett allvarligt brott, är de som betraktar falsk anklagelse om våldtäkt som ett allvarligt brott – vi lever i ett samhälle där våldtäkt inte är acceptabelt. För att citera tjejjouren.se: ”Dagligen anmäls 46 sexualbrott mot kvinnor. Hälften av dessa rör våldtäkt eller våldtäktsförsök. De allra flesta brotten sker inomhus av en person som kvinnan känner.”)

När man pratar om våldskultur, så menar man en kultur där våld accepteras. Här är männen en enorm bov i dramat. Ordet våldtäktskultur är förvillande, eftersom alla inser att vi uppenbarligen inte lever i ett samhälle som har det minsta förståelse för att våldtäkt begås. Vi lägger mycket pengar på att skydda dömda våldtäktsmän från andra män. Män accepterar inte våldtäkt, en majoritet av samhällets våldsbenägna är män. Därför definieras inte våldtäktskultur som en kultur där våldtäkt accepteras, utan istället används andra kriterier, som förvisso är nog så problematiska.

Enligt Wikipedia är victimblaming den första punkten, och den enda punkten som jag kan se spår av bland vuxna. Att ifrågasätta den som utsätts för brott, är givetvis vansinne! De övriga punkterna, är förmodligen fenomen som förekommer bland yngre män. 40% av de som begår våldtäkt är trots allt barn, och en förkrossande majoritet av de resterande sextio procenten är unga vuxna.

Och så var det frågan om konspirationen. Den finns, men den består inte av männen, den består av män. Som man, kan man lika gärna sitta längst ner på samhällets näringskedja, då man varken är välkommen i sällskapet som kliar varandra på ryggen eller har någon möjlighet att kvoteras in för sitt kön.

Jag vill också förtydliga att jag inte pratar i egen sak. Jag har förvisso ägnat hela mitt liv åt att jobba för ett bra jobb och en ordnad tillvaro, och har definitivt inte sluppit övergrepp på vägen, men det kan sägas om nästan alla som har en ordnad tillvaro i dagens hårda samhällsklimat. Men med det sagt, så erkänner jag konspirationens existens. Att chefer sitter och diskuterar potentiell personal och personalbyten i bastun, utan insyn utifrån, är fortfarande sant. Därför behövs (bl.a.) en korrekt informerad och arbetsvillig feministisk rörelse.

Denna rörelse måste vara konstruktiv, den måste skilja på vilka skillnader som är en konsekvens av könsdiskriminering och vilka skillnader som beror på att olika val görs i olika grupper som jämför varandra. Det finns t.ex. fortfarande familjer där man kommer överens om att mamman ska vara hemma med barnen, trots att det påverkar inkomststatistiken för män och kvinnor negativt. Det finns fortfarande familjer där mannen, med kvinnans välsignelse, väljer att jobba som ingenjör, trots det påverkar inkomststatistiken för män och kvinnor negativt.

Så länge konspirationen finns där, stöttar jag feminismen. I egenskap av man utan inflytande, är det inte mycket mer än så jag kan göra. Förutom att ge mina åsikter förståss.